Idag har jag känt mig ruskigt nere. När jag vaknade på morgonen kände jag bara en sådan enorm motvilja att det var en ny dag.
Ännu en dag.
Samma sak idag igen.
Det är som i filmen 'Måndag hela veckan'. Dagarna ser precis likadana ut och jag känner att jag passar inte att gå hemma och göra samma sak varje dag. Jag är ingen människa som klara av detta monotona mönster. Och inget eget liv alls. Åker vi iväg någonstans inser jag bara att det fungerar bäst hemma, för oss båda.
Det är jättejobbigt när han skriker, och då känner jag mig otillräcklig och ledsen. Det är pissväder hela tiden och det regnar, så vi kommer inte ens ut och gå med vagnen.
Ibland känns det som att man pustar ut så fort han sover. "JA - Jag har lyckats igen". Jag är nöjd och lycklig när jag klarat av ännu en vaken stund där han varit nöjd och glad. Nästa vakna stund är ännu en transportsträcka till nästa sovpaus. Han är mest ledsen på kvällarna och då är ju oftast sambon hemma.
Visserligen fungerar det bra på dagarna, men jag är ändå på helspänn hela tiden och kan inte slappna av. Kanske är jag orolig för att göra fel. Eller att han ska börja skrika och att jag inte orkar när jag är själv. Och när jag sover med honom på dagarna, som idag, så tappar jag tid på dagen generellt men även den dyrbara tid jag har att kunna vara för mig själv går förlorad. Å andra sidan får jag sova vilket är skönt. Och mysigt.
Men ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar