Jag är så vansinnigt arg och ledsen. Och besviken. Hatar min kropp. Jag skäms så inför min sambo. Jag vill bara ställa mig och skrika, jag vill kasta saker och göra sönder dem. Slänga porslin in i en spegel. Jag vill gå bärsäkargång och jag vill gråta. Jag vill komma hem och lägga mig under en filt och tycka synd om mig själv. Jag vill både ha tröst och jag inte ha den.
Varför är livet så fruktansvärt orättvist? Eller kanske är jag bara korkad som tycker så? Vi har det ju faktiskt bra annars. Bra jobb, god ekonomi, ett hus, gemensamma intressen - och framför allt varandra. Så vi är väl egentligen lyckligt lottade avseende det mesta - ALLT ANNAT ÄN BARN.
Varför känner jag mig så fruktansvärt ensam? Det hade inte spelat någon roll om så hela världen hade vetat om våra problem, jag hade ändå känt mig ensam. För detta är mitt att bära. Jag kan inte jämföras med andra. Enligt bedömningar skulle jag varit gravid för länge sedan. Men de hade fel. Jag kan inte jämföras. Jag är jag. Sambon kan lindra, men inte bota ensamheten. Det finns inget vi i det här. Han är frisk, det är mig det är fel på och det är jag som måste "fixas". Skammen, hatet och ledsamheten är enbart min.
Idag när jag vaknade hade tempen störtdykt till 36,4. Och jag blöder mycket mer brunt. Dock ingen mens ännu. Precis som det hade spelat någon som helst roll.
Nu är jag jäkligt trött på detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar