Sambon har blivit anti bebisverkstad. Han skickar tydliga signaler att han inte har ork att prata om det, och det känns jobbigt. Men jag kan inte bara stänga av. Jag måste planera, jag måste på besök, jag måste ta prover, jag måste ta sprutor, jag måste kissa på stickor. Jag kan inte bara stänga av allt det här. Och det känns skit när man då inte har någon att prata med.
Så sambon vet inte hur det gick igår eller att jag nu tar mer hormoner. Vågar inte ens andas ordet barn. Jag blir ledsen när han vet att jag har varit hos läkaren, men inte frågat hur det gick.
Är jag egoistisk? Det är självklart att han också skall få må dåligt - men inte stänga ute mig. Då känner jag ännu större skuld...
1 kommentar:
Jo, det kommer nog tillbaka. Han är i alla fall förlåten!
Trots att det har varit en jäkla resa det här, med våra problem att skaffa barn, så kan jag inte förneka att vi är mer sammansvetsade än någonsin.
Skicka en kommentar