Dag 25 - Ingen blödning

*peppar peppar* får väl jag tillägga också, är lite skrockfull. Fast varför skall man vara det egentligen? Vi gjorde en massa fasadarbete i sommar och vi hade 3-4 olika stegar uppställda överallt plus en stor byggnadsställning. Det där med att man inte skall gå under en stege var ju fullständigt omöjligt att undvika - fast ärligt talat så orkar man heller inte hålla på att springa runt hela tiden heller utan jag gick under dem. OCH jag har krossat två stycken speglar på mindre än två år - min mamma krossade dessutom min stora hallspegel vid flytten. Frågan är om de 7 år med olycka hamnar på henne eller på mig, eftersom spegeln var min? Men som den 70-talist jag är, så går jag faktiskt INTE på A-brunnar... ;-)

Jag avskyr verkligen de här dagarna. När det har gått en vecka efter ägglossningen så vet man att NU skall det hända något om det händer något. Fäster ägget? Men det kanske aldrig blev befruktat? Men samtidigt så fick vi till både mys och insemination precis perfekt, så någon borde väl ha hunnit fram? Och eftersom man vid en insemination skiljer ut de bästa soldaterna och tvättar dem, och samtidigt ger dem en skjuts direkt in i livmodern, så borde väl chanserna vara högre? Och ägget var inte defekt, utan stor och rund. Jag kan fortfarande se ägget, som det såg ut på skärmen, när jag sluter mina ögon.

Igår förmiddag började mina bröst ömma lite och de kändes spända (progesteronet på topp?). Men när jag vaknade imorses var det borta (progesteronnivån sjunkit?)! Fan tänkte jag, nu är det kört. Men, vad har hänt nu under förmiddagen? Jo, värken är tillbaka, inte lika ömt som igår, men lite grann i alla fall. Brukar som sagt aldrig ha ömma bröst innan mens, men har fått det nu vid hormonbehandlingarna, eftersom progesteronnivån är högre.