Natten till i lördags drömde jag att allt i min plånbok ramlade ut på golvet och min mamma tog upp det. Pappa stod bredvid. Mammas tog upp det och skulle stoppa tillbaka det i plånboken, och hon sa "så lägger jag ditt frikort här så att du ser vart du har det". Dessutom tappade jag ut en påse som innehåll en massa apotekspåsar, tomma pergotimeaskar och gula receptblad (allt detta har jag i en "hemlig låda" i sovrummet).
Min mamma brukar alltid lägga ihop ett och ett, och hon är rätt snabb på att läsa av mig. Jag har under dessa två år varit orolig att hon skall "komma på mig", så jag har fått spela mycket... Jag minns i drömmen hur frustrerad jag var att hon inte fattade något av allt det som trillade ut framför henne utan att hon snällt bara la tillbaka allt. Och pappa stod bakom. Och ingen förstod. Jag ville att de skulle förstå.
Jag mindes drömmen väldigt tydligt när jag vaknade och jag insåg att jag faktiskt vill berätta för mina föräldrar. Att det inte betyder något längre att hålla det hemligt. Inte för dem. Jag pratade med sambon på morgonen och han höll med, att det var dags att berätta. Eller ärligt talat, så ansåg han väl att det inte spelade någon roll för honom, men vi sa att kommer det en chans så berättar vi. Jag åtminstone behöver nog ha mina föräldrars stöd och sympati, så jag inte ramlar ihop. Tror inte att jag klara IVF i all hemlighet, måste få stöd. Måste även få stöd att acceptera en IVF.
Så i lördags kväll var vi hemma hos mamma och pappa på middag. Men det var även andra i släkten där och jag ville bara berätta det för föräldrarna, i alla fall i första läget. Så vi fick se om det blev någon tid över när de hade gått.
Klockan 18 låste jag in mig på toaletten för att ta sprutan. Men saken var den att alla letade efter mig och undrade vart jag var! Typiskt! Jag hörde hur min syster sprang runt och ropade efter mig. Pappa såg lite frågande ut varför jag tog toaletten uppe för, och hade handväskan med mig... men jag kände att ställer de mig mot väggen så berättar jag. Men ingen frågade något...
Det fanns flera möjligheter den kvällen att berätta. Men det blev aldrig av. Men jag känner mig stark av vetskapen att jag kommer att berätta nästa gång vi är själva med dem och har gott om tid att prata.
Vi blev djupa i bilen hem den kvällen och det slutade med att vi båda var riktigt ledsna. Sambons pappa är rätt gammal och vi vill så gärna hinna ge honom ett barnbarn som han längtar (och tjatar) efter.
Mina föräldrar blev lite nostalgiska under kvällen och tänkte tillbaka på när jag var liten. De berättade att jag alltid var så himla duktig med allt när jag var liten och drog en massa saker så man blev rörd av komplimangerna.
Och jag vet att jag är sådan, jag har alltid haft stora krav på mig själv. Därför sved faktiskt komplimangerna. För det här klarar jag uppenbarligen inte av... att få ett eget barn. ;-(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar