Så känns det nu. Orättvist. Jag är så fruktansvärt trött på att misslyckas. Och som vi kämpar. Med alla besök, tester, hormoner, kosttillskott och allt rumlande i sänghalmen... Man avstår från kaffe, försöker hålla sig i trim, avstår från alkohol, ser till att man äter korrekt... Min syster är på väg att producera nästa barn om några månader. Ärligt talat kommer jag ha svårt för det. Hon lyckades på andra försöket förra gången, och tyvärr känner jag mig så bitter just nu att det kommer att bli svårt att glädjas åt henne. Orättvist av mig, jag vet. Men just nu känns allt bara skit. Men jag är inte missunnsam, jag önskar definitivt inte att hon skall få problem eller att det skall ta längre tid. Det gör jag absolut inte. Jag är bara så otroligt ledsen över att jag inte kan få en egen att det känns svårt att känna glädje... Men jag är en bra skådespelerska, så det ska nog gå att visa en ytlig glädje ändå.
Just nu känns det som jag pendlar mellan att vara arg på mig själv, arg för att jag trodde att jag kunde ha varit gravid - till att bara känna mig tom och trött på hela den här processen. Det känns som jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Men det kan jag inte. Jag vill också bli mamma - och jag vet att jag kommer att bli en jättebra mamma. Jag skall njuta till fullo av graviditeten och se fram emot förlossningen. Jag skall pyssla lite i barnkammaren och inreda. Köpa små kläder och leksaker och förbereda för ankomsten.
I helgen låg jag och tittade i vårt sovrum vart som blir det bästa stället att ställa barnsängen... vet precis vart den skall stå och jag vet precis vilken säng jag skall köpa.
Sovit jättedåligt inatt. Kom inte i säng innan 23:30 vilket är väldigt sent för mig. Sov oroligt och vaknade ofta, hade svårt att somna om. Jag trodde varje gång jag vaknade, att mensen skulle dra igång, så brukar det vara. Den brukar komma runt 02-tiden. Men icke sa nicke. Bara tant brun. Så jag gissar på att mensen kommer igång nu inatt istället, och då stämmer det, jag för anser att jag är på 14 dpo idag, FF säger 15. Så jag väntar med att ringa gyn till imorgon.
Hoppas den här dagen går fort så jag kommer hem snart igen.
Just nu saknar jag att ha någon att prata med som kan skänka tröst och peppa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar