Imorgon ska jag lämna Liten på dagis, för första gången ska han vara där en hel dag. Första dagen av många...
Men det känns otroligt trist och ledsamt. Som en stor seg jävla navelsträng som ska klippas av. Någon annan ska ta hand om mitt barn i åtta timmar. Så visst börjar man fundera på hur vettigt allt detta egentligen är.
Å andra sidan så hämtar vi Liten när de precis ätit mellanmål efter att han sovit. Att hämta honom efter lunch känns ändå meningslöst då han ska sova.
Och sova ja. Han sover 3-4 timmar i vagnen varje eftermiddag. Och som vi har kämpat och slitit med hans sömn hela tiden. Hur ska det bli nu? Jag förbereder mig själv för en jobbig period nu, där han ska anpassa sig till kortare sömn på dagen, andra mattider och att det blir lite kinkigare på kvällarna, där vi tyvärr måste börja lägga honom tidigare för att han ska orka.
Både sambon och jag har aldrig tänkt något annat än att vi båda ska jobba heltid. Våra föräldrar har alltid jobbat och jag har inte reflekterat över att själv göra något annat. I grund och botten handlar det nog snarare om att släppa taget. Något som kommer förr eller senare.
En stor tröst är iaf att det bara rör sig om 4½ månad, sedan kommer Liten att få vara hemma med mig och bebisen. Då ska vi mysa en massa och bara ha lördag hela veckan igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar