Eftersom vi åker till sambons föräldrar och firar jul iår så hade vi lilljulafton med min igår. Det var mysigt, barnen fick lite julklappar och vi vuxna hade julklappsrace efter att ha ätit lite julmat.
Jag trodde att mamma skulle ringt mig under veckan som gått, och kanske kollat hur jag mådde, ställt lite frågor som kanske dykt upp efter berättandet. Men inte. Däremot så kom hon och pratade med mig lite när vi blev ensamma. Hon sa att hon blev så glad när vi berättade förra veckan att hon höll på att börja storlipa, att det var tur att min syster också varit där annars hade hon nog inte kunnat hålla sig.
Varför håller hon inne med känslorna? Varför kan hon inte unna mig den glädjen att få se deras glädje?
Ändå känns det lite tröstfullt att hon faktiskt var gladare än hon visade, och att jag hade rätt i att det kändes lite konstlat.
Men det är ju lite som så att det vi går igenom har miljoner människor gjort före oss. Men för oss är detta väldigt SPECIELLT. Och så är det väl lite för de flesta av oss som väntar barn. Då har vi väl rätt att få vara lite speciella och kanske lite malliga i vår bubbla. För det som händer, det är märkvärdigt. Och häftigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar