Årsdag

Igår kväll firade sambon och jag 11 år (eg 11 år och 2 dagar)! Kan inte fatta när jag ser på honom att vi varit tillsammans så länge. Jag var 21 år när vi träffades, han 24. Jag minns fortfarande pirret i magen och känslan av äventyr! Vi har verkligen haft våra ups-and-downs, men jag fick faktiskt möjlighet att bli kär i honom en gång till!

För en 4-5 år sedan var vårt förhållande på upphällningen. Vi hade bestämt oss för att gå isär. Inget hade inträffat mer än att vi nog var trötta och irriterade på varandra. Ville olika saker i livet. Vi började leta efter egna lägenheter. Men tiden gick. Vilket var bra, för vreden och besvikelserna rann av oss och vi kunde sitta ner och prata förnuftigt. Så efter ett riktigt skit-halvår bestämde vi oss, 2 veckor före jul att det var vi. Att vi skulle satsa på oss själva. Fortsätta tillsammans. Att vi ändå älskade varandra och vi var värda att satsa på.

Tidigare hade vi aldrig firat jul ihop, men nu skulle vi agera som en egen familj. Och planen för att skaffa barn låg kvar, bestämd sedan tidigare – vi skulle börja nästa sommar. Vi låg och pratade om det på julaftons morgon, jag frågade sambon om han fortfarande ville ha barn, om vi fortfarande skulle börja försöka bli gravida till sommaren. När han svarade ja, blev jag toklycklig och låg bara och grät.

Den sommaren åkte vi till Grekland. Och vi hade två helt underbara veckor där. Och jag insåg att jag blev förälskad igen, i samma man jag varit tillsammans med i flera år. Det var en riktigt häftig känsla. Vi åkte runt mycket på mc och jag älskade att sitta där bak och hålla fast mig runt hans midja. Det var mycket närhet och ömhet som strömmade mellan hans rygg och min bröstkorg. Varje dag gjorde vi vad som föll oss in, åkte vart vi ville.

Jag hade börjat bli kvitt vestibuliten en 2 månader tidigare och vi hade plötsligt ett sexliv igen! Och för vår del innebar det inte att ha sex för just sexets skull – ömheten, närheten, nakenheten, öppenheten och sårbarheten – allt det intima som två älskande delar – den hade varit oss förvägrad i många år.

Och det föll sig in att jag hade ägglossning så vi hade vårt första tafatta försök att bli gravida där – men jösses – vi fick kalla fötter! *Asg* Vi undrade vad vi höll på med och fick ångest! Sådant vi kan skratta gott åt nu.

Jag hade köpt folsyra samma dag som vi åkte till Grekland, men jag hade gömt undan burken. Av någon galen anledning tyckte jag att det var pinsamt att visa sambon att jag hade köpt den. Tänk om jag visste då att det vara var den första i en låååång rad med folsyreburkar jag skulle köpa.

Och nu så sitter vi här äntligen. Barnet är på gång. Jag har fått mitt efterlängtade hus. Våren har kommit. Trädgården börjar växa. Just nu känns det som lyckan ler rejält mot oss, efter allt kämpande. Men inte sjutton känns det som det gått elva år!