Jag pendlar mellan att vara mammaledig och skita i allt vad jobb heter - eller att fortsätta vara engagerad i mitt jobb och delaktig under min mammaledighet.
Det är intressant att så många har så mycket kommentarer om detta. Framför allt kvinnor. Jag har inte hittat en enda kvinna än som har förstått mig. De säger bara att "tiden med barnet är så kort/det går så fort/se till att vara hemma så länge du kan/skit i jobbet/bebisen är viktigast". Etc etc. Bla bla.
Och jag velar.
Men min magkänsla säger att jag vill fortsätta ha kontakt. Jag kan tänkta mig att fram igenom oktober sitta med i projektgrupper som jag vet kommer att startas - som rör mitt eget arbete i högsta grad (utan att skryta så är det vissa saker som är stora (system) som bara jag har kännedom om).
Eller är det som så att jag bara inte klarar av att släppa? Eller rädslan för att någon annan ska lära sig det jag kan - ta fram nya saker och när jag kommer tillbaka så finns inte de uppgifterna kvar hos mig/på min tjänst?
Jag är väl lite av en karriärist. Men jag siktar absolut inte på vd-nivåer. Jag siktar efter stimulerande jobb där jag får utvecklas och har en chans att driva saker framåt. Skapa saker. Inte fastna i något jävla administrativt träsk, som jag delvis drabbats av nu. Och när det börjar hända massa stimulerande saker - då blir jag gravid. Är det så konstigt att jag vill vara med på ett hörn och påverka? Att även påverka mina framtida arbetsuppgifter - för annars kommer nog andra att göra det medan jag är borta om jag inte visar framfötterna.
Varför är det så fult att säga att jag vill kombinera mitt mammaskap med mitt jobb? Vi pratar några få timmar i veckan. Med den brasklappan att om det inte går - beroende på hur barnet är - så hoppar jag av det. Men jag vet ju inte hur det kommer att bli. Kanske jag inte orkar? Kanske får jag ett jättesnällt barn så tillåter mig att kunna ha tid och ork att jobba medan den sover. Självfallet förutsätter ju mina arbetstimmar att de sker till största delen i hemmet framför datorn.
Men genom att ha kvar något så håller jag kontakt och får en naturlig informationskanal för övriga saker som händer i organisationen.
Jag vet att om jag går hem, skiter i allt och kommer tillbaka om ett år så har mycket hänt. Det kommer ta lång tid att sätta sig in och stora delar av min tjänst kan ha hamnat hos andra av den anledningen att jag inte fanns här (det läggs inte på en vikarie). Vilket innebär att det administrativa träsket finns kvar. Och jag är orolig att det jag stimuleras av på min arbetsplats är borta.
Hade det varit som så att jag vetat att jag lämnar min tjänst och kommer tillbaka till samma, då hade det varit en annan sak. Men vår organisation står inför väldigt stora förändringar, det är det som fått mig till att tänka. Vad vill jag? Ska jag bara flyta med och se vad som händer? Eller ska jag försöka påverka?
Någon som fattar mitt svammel???
6 kommentarer:
Gör det som känns bäst för dig själv. Om du vill fortsätta ha "en fot inne", se då till att du har det. Men se till att du själv kan styra över omfattningen.
Håller med Ulla.
förstår dig, jag har lite ångest över att lämna över mitt jobb också. Nu står inte vi inför någon ex omorganisation och mitt jobb kommer finnas kvar, men lite jobbigt känns det ändå.
Jag skulle lugnt kunnat arbeta/plugga med min bebis för han mår så bra och är nästan alltid glad. Nu har just jag inte lust att göra så... men jag tror att det bästa är att göra som man känner.
Jag har flera kompisar som gått tillbaka till arbetet delvis redan när barnen varit några månader de har kanske jobbat halva dagen och deras män har jobbat den andra halvan, ni kan inte göra något sådant?
Jag tycker du ska jobba på så länge det känns bra och du orkar. :)
Jag tror att det ger sig av sig självt. Jag hade en kollega som var helt säker på att hon skulle börja jobba igen efter 6 månader hemma innan hon fick första barnet. När barnet väl kom så är det hon som hört av sig minst och stannat hemma längst. Hon trodde inte innan att hon bara skulle vilja vara mamma men så blev det. Själv ser jag verkligen fram emot att få släppa allt och gå hem på heltid men visst är det skrämmande att någon annan ska få samma kompetens som jag med "mina" kunder och projekt, jag är utbytbar... Så är det. Hur det ser ut om 1,5-2 år här på jobbet vet ingen och kanske kommer jag inte ens tillbaka. Som sagt, det ger sig. Så länge som du kämpat för att få bebis så kan jag förstå att vissa tycker det är konstigt att du inte vill vara mamma så länge du kan på heltid faktiskt :-) Men som sagt, det blir som det blir. Man kan ha ambitionen att jobba innan man går hem och sedan får man se om man får ett "snällt" barn eller ett kolikbarn, ingen vet än. Kram på dig!
Jag säger som Tilda, det ger sig när man väl är där.
Om inte det inte kört sig så totalt med mitt jobb så hade jag nog gärna jobbat lite lite lite när Lilla My hunnit bli några månader. Jag tror att det hade kännts inspirerande och faktiskt som någon form av vila att ha en liten del arbetsliv också. Samtidigt är det nyttigt för mig att släppa helt. Och det är skönt att släppa. Det tar länge innan man släpper jobbet på riktigt, över ett halvår tog det för mig, och om man är tillbaka och jobbar lite så händer ju aldrig detta.
Om du vill fortsätta vara delaktig så är det helt okej. Alla ens tankar, önskningar och funderingar förändras faktiskt inte när man får barn! :-)
Skicka en kommentar