Igår var ingen rolig dag! Var ju ledig och ensam under förmiddagen eftersom sambon arbetade halvdag. Städade och grejade lite, kände mig allmänt bra. Under onsdagseftermiddagen och kvällen hade jag ju börjat känna av biverkningarna lite, men under natten var det rätt ok.
Men så igår eftermiddag - pang! Jag blev så trött och grinig, och irriterad på minsta lilla sak, det kändes som jag skulle skrika högt flera gånger. Men faktiskt insåg jag att jag har lärt mig att hantera det till viss del, tack vare alla månader när jag åt Pergotime. Typ som att räkna till tio eller så. ;-)
Sambon märkte av min irritation men tack och lov lyckades jag faktiskt hålla tillbaka det mesta jag hade lust att ösa ur mig emellanåt. Jag mådde illa, hade halsbränna, trött, varm, ingen ork eller matlust etc. Det var som om allt runnit ur mig. På förmiddagen hade jag ju varit full med energi. På kvällen när jag skulle gå och lägga mig kände jag mig uppsvullen som en säl och hade hjärtklappning. Trots att jag nästan somnat framför tv:n hade jag svårt att somna när jag väl kom i säng och sov dåligt hela natten. Och inte blev det bättre av att katterna var hur pigga som helst och lekte jage i sängen både när vi lade oss och tiiiiidigt imorses. Fick två fina klor rätt in i mina tår.
Funderar på att göra ett graviditetstest imorgon. Det är idag två veckor sedan jag fick ett positivt ägglossningstest, men när jag hade ägglossning och om jag hade det, vette gudarna...
3 kommentarer:
Hoppas på tur för er och håller tummarna..
Kan trösta med att biverkningarna brukar försvinna när man får börja med sprutorna, det är härligt!
Ännu härligare vore förstås om du slapp börja med sprutor alls ;-) Hoppas!
Hej!
Jag hoppas detta år blir ert år, jag har läst din blogg, och jag känner igen mig i dina känslor, jag o min sambo har varit i verkstaden sedan augusti-02, och hur illa det än låter; vi har inte ens lyckats med ett missfall..
Det känns så skönt att det finns andra som sitter i samma sits, där tankar och känsloliv far runt som virvelstormar. Ibland kan jag tro jag är ensam om att ha det så som vi har det, vi har inte sagt till någon mer än hans mamma o pappa..vilket gör det jobbigt, i över tre års tid har vi hållt masken..jag hoppas att både ni och vi, plus alla andra, får vårt efterlängtade plus under detta nya år!
Kram
Skicka en kommentar