Idag har jag ringt in min mens till mottagningen. Låter inte det lite fånigt, just själva meningen? Men det är i alla fall vad jag gjorde. Jag hoppas på besked från gyn under veckan vad han vill att vi skall göra härnäst - alltså börja nedregleringen denna cykeln eller nästa.
Och ärligt talat vill jag både göra det nu med en gång, och jag vill vänta. Så han får avgöra.
Igår när jag låg och blundade på britsen med alla nålarna i mig, så tänkte jag på ett meddelande jag fick i fredags. Det var kort men gick rakt in i hjärtat: Blicka framåt. Snart händer det. Inte långt kvar. Kram. Plösligt så såg jag i mitt inre en liten söt tjej med ljust yvigt lockigt hår i en sommarklänning komma fram bakom ett hörn. Hon log och skrattade och hade en underbart busig blick. Efter en liten stund vinkade hon och log en sista gång åt mig och försvann sedan bakom hörnet... Men jag hade kvar en otroligt stark känsla i hjärtat att vi snart kommer ses igen.
Men, visst det är säkerligen min hjärna som spelar mig ett spratt, jag har alltid haft livlig fantasi. Men oavsett så skänkte det mig ett inre lugn och min väns korta meddelande känns som en löfte om framtiden.
4 kommentarer:
Förstår att det är tungt. Vi höll på i flera år. En sak vi gjorde var att tidigt bestämma oss för ett slags "schema". Vad vi skulle prova, hur länge och vad vi skulle göra om det inte fungerade. Det hjälpte oss att hålla ihop, att vara ense och att slitningarna inte blev för tunga. Vi gick parallelllt på adoptionsutredning, då kändes det som om vi hela tiden hade en utväg i bakfickan.
Det låter ju som en bra idé, att göra upp planer så. Jag är ju en kontrollfreak, min sambo däremot tar dagen som dagen kommer lite grann.
Det tog ett tag innan jag kände att han "hann ikapp mig", och vi kunde börja diskutera behandlingarna på ett vettigt sätt.
Han är rätt så fåordig om detta, men igår kväll sa han ömt att "Astillbe, det kommer att hända, det skall du inte vara orolig för. Det kommer att bli får tur". Så länge han har tron så orkar jag fortsätta, skulle hans värld rasa samman av detta så skulle jag knäckas helt.
Med adoption, då måste vi gifta oss... något vi inte tänkt göra på några år. Känns dumt att gifta sig på stört enbart för att kunna adoptera...
Jo jag vill gärna gifta mig. Men att stressa fram ett bröllop för adoptionens skull... just nu är det inget bra tillfälle. Alla våra pengar går till renovering (och IVF).
Jag är ju 31 snart, så det ligger ju inte så avlägset i framtiden. I min planering om en sisådär 3 år. Men man väger ju det här med bröllop - skall man ha storslaget (DYRT, men man gifter sig bara en gång) eller skall man satsa på enkelt (man bjuder bara de närmaste, per pengar till annat - typ adoption).
Första steget är att få sambon till att förlova sig till våren, då har vi varit tillsammans i tio år, så det tycker jag är på tiden! ;-D
En vacker dag så sker det. Då kommer den där söta lilla tjejen med lockigt hår till er. Jag känner det på mig. Det här kommer gå bra! Tack för en oerhört personlig och öppen blogg.
Skicka en kommentar