Överallt finns de. Stora stolta magar som visas upp för omvärlden. Men för mig är det att hån att den magens kropp klarar av något som jag inte kan.
Ligger på stranden och skriver i min lilla bok. Omgiven av familjer i olika åldrar. Omgiven av magar och små söta lintottar. Jag ser föräldrar i olika åldrar - för en stund sedan såg jag ett par som såg ut att vara några år äldre än oss. De hade två små barn och jag funderade om de kanske också kämpat länge eller om de helt enkelt bara hört sina biologiska klockar lite sent. *
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna en sådan stark sorg av att se andra familjer eller att umgås med andra familjer. Men det är en ständig påminnelse om vår egen situation. Hela tiden. Varje minut. Jag tror att det är väldigt få personer som förstår hur jag mår. Hur jag känner. Eller tänker. Inte ens min sambo förstår hur mycket och hur ofta det flyger tankar genom huvudet om det här. Men det upptar en stor del. En alldeles för stor del. Det är inte någon sorts tvångstanke som lever i mitt huvud när jag ser andra familjer, barn eller magar. Snarare en tyst och sorgsen bekräftelse att jag står på den här sidan - och de står på den andra. De har något som är mig förvägrat.
* Ett kul nöje på stranden när man är uttråkad är att hitta på historier om folk man ser på stranden. Och nej då, jag har inga fördomar alls... ;-)
----------
Antal dagar till spraystart: 1
Antal dagar på stranden: 1
Antal regniga semesterdagar: 1 (av 3)
Antal magar på stranden: too many
Cykelturer: 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar