Insåg idag att för ungefär ett år sedan började jag må så otroligt dåligt. Det var jobbigt på alla fronter - hemma, bebis och arbetet. Pergon gjorde det inte bättre heller, utan spädde på depressionen. Efter min femte pergokur bröt jag ihop fullständigt och avskärmade mig från allt. Ville bara vara hemma. Eller ute och gå. Bara äta nyttigt. Ingen alkohol. Inget godis. Orkade inte träffa någon. Satt ofta och försökta analysera mina temp-kurvor, letade febrilt på nätet efter information om svag ägglossning och om pergotime.
Efter nyåret började det bli lite bättre. Det var ett nytt år. En ny början. Men i den vevan kom även en liten krabat in i vårt liv - en liten kattunge som skänkte så mycket tröst och kärlek till oss. Plötsligt tänkte jag bara på katten hela tiden, på hennes mat, på att få komma hem och kela med henne, på att få gå och lägga sig på kvällen när hon kröp intill så skönt... Hon kunde inte komma mer lägligt! Jag fick lite annat att fundera på, och någon att få skämma bort en smula.
Och i dagarna fick hon en kompis! Även han är otroligt tillgiven och kärleksfull - redan, efter bara några dagar hos oss. Vår "gamla" katt har accepterat honom och nu är det full rulle hemma. Och om kvällarna kommer båda två och lägger sig vid mina fötter i sängen.
Jag inser nu också att det här året, det som en gång var vår nya början, är på väg att ta slut. Detta är sista chansen att få ett plus i år. Och jag känner även att jag börjar avskärma mig igen, men jag skall försöka att hålla mig stark, vill inte må som förra hösten.
Så nu ikväll skall jag ut och träffa några arbetskamrater. Visserligen tänker jag köra - men jag sitter inte hemma i alla fall - fast ärligt talat, det är det jag innerst inne helst vill...
Hopplösa jag.
1 kommentar:
Du har rätt - jag hade det väldigt trevligt. Men vi kom hem tidigt som tur var, men jag känner mig helt slut ändå, se inlägget ovan.
KRAM!
Skicka en kommentar