Gårdagens datum har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Som en av mina bästa dagar.
Den 20 oktober 2006 hade vi återföring av en liten eskimå. Den första som tinades upp fick kasseras, men den andre klarade sig bra. Den klarade sig så bra att den resulterade i ett mirakel, i vår eskimåpojke Liten.
På kvällen var sambon och jag på fest. Som varade ända till morgonen. Det lustiga var att jag ville bara hem, jag ville inta horisontellt läge - embryot kanske kunde trilla ut! Nu vet jag att så inte är fallet men ändå. Och sambon drog ut på tiden för hemresan hela tiden, så vi var inte hemma förrän tidigt på morgonen. Men oj så kul vi hade!
Och nu sitter jag här, exakt två år senare. Gravid igen. Och visst är det häftigt värre.
2 kommentarer:
Det är så roligt! Och det kommer smälta in snart och så kommer ni börja längta efter att träffa den nya lilla efterlängtade. Min stora oro är(lr var iaf) hur i hela fridens namn jag ska kunna älska någon lika mkt som jag älskar John! men alla med fler barn säger ju att kärleken är lika stor för alla sina barn (möjligtvis olika för de olika barnen, men lika stor)
så det får man ju lita på;-)
Sen tyckte jag att det var jättejobbigt då jag mådde illa denna gång eftersom jag kände att jag inte riktigt orkade vara samma glada mamma t John som innan, men det går ju faktiskt snabbt över (mitt är borta nu, peppar, peppar i början av v.14)och det gjorde att jag oxå funderade på om vi verkligen gjorde rätt.
Men tänkte på en sak, är jag förvirrad lr står det lite fel i inlägget? 06 gjorde ni insättning och 1 år senare sitter du här gravid igen, lr missförtod jag vad du menade-?
Jajja, gravidförvirringen slipper man inte aif:-D Stor kram!
Hehe, det är ett fel, två år ska det ju vara naturligtvis!!!
Instämmer, jag känner också en oro. Först ibörjan kände jag mig taskig mot Liten, hur kunde jag ge honom ett syskon så att vi inte får tid med honom. Eller älska honom mindre.
Det tar en stund att smälta detta...
Skicka en kommentar