Den 14 mars har vi fått tid för samtal med vår läkare. För att kunna diskutera vidare vad vi skall göra härnäst. Vad han tycker att vi skall göra, vad vi har för chanser. För att berätta hur vi ser på det, vad vi önskar göra.

Sambon och jag har av olika skäl inte pratat ett ord om vad vi skall göra härnäst. Kontrollfreak som jag är, som vill ha planering. Jag vill i alla fall veta åt vilket håll vägen går. Vi har inte velat prata om det innan, under IVF:en om vad vi skulle göra om det där förhatliga "om inte" dök upp - vi trodde ju så att Pricken skulle rota sig. Och nu efteråt känns det så tungt för oss båda. Samtidigt som det är världens ryck i huset och det är så mycket omkring oss. Om två veckor tror jag att vi kan ha landat lite mer och få en chans att prata. Och en chans att hinna tänka vad vi vill göra.

Det blev ju inget ägg som klarade sig till frysen, så det är bara till att börja om igen, ända från början. Frågan är om jag orkar med all akupunktur och annat igen. Men jag tror nog att någonstans där inne kommer kämpaglöden att komma tillbaka igen. Belöningen är ju så oändligt stor.

Göra en Anja. Vara förbannad och skrika, bryta en stav eller två. För att sedan ta guld.