Jag gick ju med i IRIS i höstas, först och främst för att få information kring barnlöshet. Tycker att det saknas mycket information kring infertilitet. Och inte blir det bättre för att många av oss som själva drabbas av det inte vill prata om det offentligt heller.
Så tipsade Tinselflickan om IRIS-träffarna i Göteborg och jag började fundera om jag skulle gå på någon träff och se hur det var. I och med IVF-cirkusen så började det kännas mer aktuellt och ett större behov av att träffa andra i samma situation.
Via en tråd på FL hittade jag en annan tjej från samma by. Jag tog mod till mig efter ett tag och kontaktade henne, sedan dess har vi skrivit regelbundet till varandra. Hon går också på IRIS-träffarna.
Och i veckan är det just IRS-träff. Lite nervös är jag allt, men det skall bli otroligt spännande att få träffa, dels tjejer i min egna situation men också tjejer som jag har haft kontakt med via nätet.
Men samtidigt är det nog mitt största identitetsavslöjande! Ni som läser här vet kanske inte hur väl ni egentligen känner mig, genom mitt bloggande, avseende bebiskarusellen och alla mina innersta tankar. Endast sambon vet att jag skriver här. Övriga som känner till våra problem känner inte till min blogg. Och ni som känner till min blogg vet inte vem jag är. Än. Fast några får snart veta det... :-D
Ser otroligt mycket fram emot att få träffa er!
;-)
3 kommentarer:
Jag ser fram emot att träffa dig med!! :-)
Kram!
Egentligen är det ju absolut ingenting att skämmas över även om jag förstår att man inte vill gå ut offentligt. Jag har som sagt aldrig suttit i din situation men jag har befunnit mig där jag har skämts över saker som jag inte bär skulden till. Jag har också erfarenheter som man inte vill offentliggöra för alla. Men egentligen borde man göra det för andra drabbades skull. Man har som sagt ingenting att skämmas över. Rörig kommentar men du förstår kanske vad jag menar. Hoppas ni får trevligt på IRIS-träffarna! Det blir nog en lättnad att träffa andra i din situation. Kram!
my: Du har rätt. Det är inget att skämmas över, men varför gör man (jag) det ändå? Det är tisslande och tasslande överallt. Är trött på alla lögner och ursäkter. Men att berätta för alla... nej. Det orkar jag inte med. Så lögnerna och ursäkterna fortgår...
Kram!
Skicka en kommentar