Återföring (ET)

Efter en underbar promenad i det fina vädret duschade jag och åkte iväg till Sahlgrenska. Vi var ganska många par som skulle få tillbaka embryon, bland annat träffade jag min IRIS-vän Lalli och hennes man som skulle göra ett FET.

Man skall ju vara kissnödig när man gör insättning så sista gången jag gick på toaletten var klockan 11. Sedan drack jag ungefär 1½ flaska med Ramlösa – och sedan äggplocket blir jag väldigt snabbt kissnödig och springer ofta på toa. Så när klockan var 13 så var jag sådär lagom kissnödig. Men värre skulle det bli.

Och det ena efter det andra paret ropades upp. Alla var par. Utom jag. Sambon kunde inte komma ifrån pga semestertider så jag fick åka själv. Det kändes lite ensamt, alla hade någon att dela med. Och jag? Jag började istället bli väldigt kissnödig, för ingen ropade upp mig. Halv två funderade jag på att säga till, men så tänkte jag att det är ju ändå säkert 5-6 par som ropats upp före mig så det tar lite tid.

10 minuter senare ropades våra namn upp. Äntligen! Blev visad till ett rum för att byta om till den sexiga rocken med matchande knä-långa strumpor (som kasar ner). La mig ner för att minska trycket mot blåsan. Försökte koncentrera mig på att läsa men det enda jag kunde tänka på var hur länge till jag skulle stå ut – och hur skulle det fungera i gynstolen???

Efter 15-20 minuter (som kändes som timmar) fick jag komma in. Återföringen skedde av samma läkare som tagit ut äggen. Jag fick veta att de sex ägg som klarat sig såg mycket bra ut med celldelningen och både läkaren och labb-kvinnan var mycket nöjda. Och det gick bra trots kissnödigheten, men det var lite jobbigt med ultraljudet som tryckte på lite men den fick jag själv hålla och höll den väldigt löst.

Och efteråt? Då rusade jag på toaletten! Fast det känns ärligt konstigt att göra det, helst vill man ju lägga sig ner, för rent mentalt känns det inte bra att gå på toa direkt efter en insättning även om jag vet att embryot inte kan trilla ur.

Därefter var det samtal med barnmorskan med instruktioner och testdag. Sedan jag gick jag mot bilen och ringde direkt sambon och berättade den goda nyheten för att sedan messa till vännen T och lillasyster.

Jag var så glad och lycklig när jag gick från SU. Sambon sa direkt när jag ringde ”du låter så glad”. Det är så underbart – vi är i mål! Dessa fem veckor med behandling – jag har nu nått dit jag skulle – att gå från SU med ett litet embryo i magen. All oro jag kände när jag gick dit en solig dag i slutet på juni – nu gick jag därifrån en precis lika solig dag med allt detta bakom mig.

Nu är det upp till det lilla embryot om den vill stanna kvar eller inte…