När vi gick där längs vägen mot huset, sa sambon att han nu saknade han vänner, vi är så dåliga på att träffas och vara aktiva. Och jag kunde inte annat än att hålla med. Men å andra sidan hade jag de senaste två åren fått så otroligt många nätvänner (främst via AFF) så jag hade ju mycket av behovet tillgodosett där. Även om man saknade fysiska vänner.
Vi pratade lite om det. Ett par nära vänner till oss hade precis gått isär och vi insåg att vi skulle sakna dem otroligt mycket att umgås med som par. Det blir ju liksom inte samma sak igen.
Och så var det ju det här med barn. Ser man på människor i vår omgivning, så utgör en väldigt stor del av deras bekantskapskrets vänner som de fått på ett eller annat sätt genom sina barn. Föräldragrupper under graviditeten, mammagrupper, dagis, barns vänner, idrottsskolor etc etc.
Vi är ju ganska säkra på att vi kommer att träffa andra människor när vi får barn. När vi får barn. Jag siade för sambon ”Jag tror att vi kommer att få ett par vänner, när vi får barn, som bor här i byn och de har också haft svårt för att bli med barn och gjort IVF”.
Detta trodde jag för att jag har svårt att se mig tillsammans med kvinnor som blev gravida på en gång – eller som ve och fasa fick försöka sex gånger innan det tog sig! Nej, istället ser jag att vi kommer att umgås med par med liknande situation som vår egen. Som vet och förstår hur det är. Man behöver inte förklara. Det bara är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar