Tänk om jag lyfter för mycket?
Varför gick jag inte ut på promenad?
Äter jag fel vitaminer?
Sitter inte jeansen för hårt om magen?
Bör jag vila mer?
Varför känner jag inget?
Oj, shit, glömde ta mina vitaminer imorses?
Varför känner jag det?
Tänk om min parfym inte är bra?
Tänk om progesteronet inte upptas tillräckligt bra för att jag sitter upp på min kontorsstol?
Det kanske inte är bra att äta stark mat?
Jag valde att inte gå ut på några promenader i helgen.* Vi har rivit inomhus så jag har sprungit runt en massa och fixat, dvs jag har ändå rört på mig en hel del, även om sambon gjort allt det tunga. Sedan har det stått som spön i backen och det har inte sett så inbjudande ut.
Jag har burit en hel del saker, men jag har hela tiden känt efter så att det inte blir för tungt. Efter ett tag började det värka i ena äggstocken och då slutade jag helt bära och gjorde annat istället.
Och jag vet att det är på tok för tidigt att känna något. Men på något twisted sätt så känner jag nähe, här blir inget för jag känner inget. Fullständigt idiotiskt eftersom inget embryo har fäst ännu. Men ändå. Man kan bli galen för mindre.
Men vad jag än gör undrar jag om jag gör rätt. Det är ju viktigt att röra på sig, men ändå känns det som att man skall ligga på soffan och bli matad med godis och kakor av sambon. Men innerst inne vet jag att det är så lite jag kan göra för att påverka…
Men idag på kvällen tog jag på mig min regnjacka och var ute och gick i 45 minuter. Jag gick i lagom takt, inte för snabbt. Jag orkar helt enkelt inte. Mina ben känns blytunga. Jag har bestämt mig för att jag skall gå varje dag efter jobbet, i den takt jag orkar. Jag har ett stillasittande jobb, så jag behöver få röra på mig. Jag får försöka göra det lilla som går för att påverka, åtminstone för det mig att känna att jag gör något.
* Det är viktigt att röra på sig, som att ta långa promenader. Detta för att få igång blodcirkulationen och då ökar även blodgenomströmningen i livmodern vilket är bra för embryots implantation.
10 kommentarer:
åh vad jobbigt. jag skulle känna mig hyperstressad (vilket inte skulle vara bra antar jag...) kram på dig
Jag tror... att det allra bästa du kan göra är att försöka må så bra det går under de pressade omständigheter du befinner dig i.
Inte för att det hjälper embryot att fästa utan för att det hjälper dig att orka mer.
Mår du bra av att träna stenhårt så gör det, embryot studsar inte ut.
Eller mår du bättre av att ligga på soffan och äta chokladpraliner så gör det, blodgenomströmningen är fullt tillräcklig i sig själv.
Nu måste jag lägga mig i här: Även om du skulle må bra av att "träna stenhårt" så ska du INTE göra det!! Embryot kan visst hoppa ut. Men om du mår pyton av att vara helt i stillhet, så kommer det nog att göra dig stressad och den stressen är förmodligen inte så bra för embryot, så då behöver du förstås röra på dig. Men med MÅTTA. Rör på dig så att du känner dig fri och lycklig (så gott det nu går i din stressade situation :-) ), men håll en jämn belastning, inget ryckigt och flängigt. Jag har i min absoluta närhet både kvinnor som fått flera missfall och kvinnor som nästan fått det, av att fortsätta som vanligt. Och då snackar vi spela tennis och att springa till bussen, vilket inte är särskilt tuffa utmaningar i normala fall.
Vi kanske inte ska debatera i Atillbes blogg, men Annah det här handlar inte om missfall. Det är ett embryo som ska fästa eller inte. Fäster inte embryot så räknas det inte som missfall.
Var har du fått uppgiften att man ska ta det lugnt? När jag gjorde min IVF frågade jag särskilt min läkare och hon sa att inget man själv gör kan påverka om embryot fäster eller inte. Det har jag även hört av andra som frågat sina läkare.
Nu måste jag lägga mig i :-) Jag kan försäkra er om att Astillbe INTE tränar stenhårt. Det skrev hon inte heller. Dessutom tror jag inte att embryot trillar ut för att man springer till bussen. You go girl, gör det som känns bäst för dig så blir det bra för äggisen också!
Kram kram
Haha, nä det skall gudarna veta att jag inte tränar stenhårt! Det är jag för lat för.
Och sambon ser till att bära det mesta som är tungt nu när vi river, men min oro ligger eg i vad är för tungt?
Och jag vet att jag är överdrivet nojjig. Detta är bara lite tankar som jag har som jag skriver ner. Förnuftigt sett så vet jag hur det mest bör vara efter vad alla experter säger. Men när man är mitt uppe i det då kommer tvivlen - det är så mycket som skall fungera!!!
Jag hoppas att jag inte inlemmas i det där "er".
För jag har inte anklagat någon för någonting. Jag är bara trött på att man som barnlös hela tiden skuldbeläggs. Träna inte, träna, ät gröt, slappna bara aaaaav o.s.v.
Och Astillbe, så klart att du nojar, det här är ju livsavgörande för dig!
Kramar
Jo visst är vi bra på att skuldbelägga oss själva... jag tog en lugn promenad igår kväll igen och det var jätteskönt. Lyssnade på bra musik och var på strålande humör!
Det gjorde gott i min själ och det som är bra för mig är nog bra för ett pyre också!
Kattmamman, du är verkligen inte inräknad i "er", du förnuftiga kvinna :-)
Åsså jag då... :-) Jag känner inte Astillbe och vet alltså inte om det är någon som "tränar stenhårt". Tydligen inte, enligt de senare inläggen :-). Men eftersom de orden yttrades, så var det något som var möjligt och alltså kommenterade jag. Bara av ren och skär omtanke.
Ja, Kattmamman, jag håller med om att vi inte ska debattera i Astillbes blogg. Men du ställde en fråga till mig, så därför vill jag vara artig och svara. I vecka 5 blev jag uppmanad av läkare att ta det lugnt och vara snäll mot mig själv för att embryot skulle kunna stanna kvar. Det säger sig själv, att två veckor tidigare, i vecka 3, där Astillbe nu befinner sig, före implantationen, är det minst lika viktigt att vara snäll mot sig själv och ta det lugnt, för att embryot öht ska vara intresserat och klara av att alls klamra sig fast.
Och Astillbe, det låter härligt med promenad och skön musik och en nöjd själ!
Skicka en kommentar