En liten berättelse om ödet? Ibland när man står inför svåra val och saker bara händer, då vill jag gärna tro på ödet, att vissa saker är helt enkelt meningen att bli på ett sätt, för att sedan kunna nå målet.
Strax efter nyår tog sambon ut mig på middag, på vår favoritrestaurang G. Jag hade börjat spraya någon vecka tidigare. På bussen hem valde vi att hoppa av några hållplatser tidigare för att promenera den sista biten hem.
Vi pratade en om många olika saker och kom in på vår vänskapskrets. Eller snarare bristen av den. Sambon kommer inte härifrån och har mycket liten kontakt med gamla vänner. Vi läste på högskolan samtidigt och vi hade där en mycket stor umgängeskrets under många år. Men efter examen flyttade många och man började gradvis tappa kontakten. Vi köpte hus och isolerade oss mer eller mindre med det – eftersom vi renoverar själva så förstår ni vad vi gör på fritiden.
Och umgängeskretsen minskar. Vänner går isär och skiljer sig. Träffar ny och blir förälskad – glömmer bort de gamla vännerna. Familjefejder. Men ibland är vi fullkomligt nöjda med våra liv. Men ibland känns det som det saknas något.
1 kommentar:
Just vad jag låg och tänkte på (nu när jag försökte somna men inte lyckades). På senaste tid har jag tänkt att den minskade vänskapskretsen beror på barnlösheten (jag skyller det mesta på den, hmm) men det kanske bara är så livet är...
Förhoppningsvis går även det upp och ner, som allt annat här i livet.
Kram
Skicka en kommentar