Ruvardag 14

Jag hade bestämt sedan tidigare att om jag börjat blöda idag så skulle jag inte åka på kvällens IRIS-träff. Strax innan jag skulle åka gick jag på toa. Brunt blod. Jag hade varit på toa en timme tidigare på jobbet och då var det inget alls.

Jag åkte ändå. Chocken kom i bilen och jag var inte riktigt närvarande när jag körde. Jag hittade ganska enkelt till området jag skulle i Göteborg, men så började jag leta efter parkering och hamnade på smågator och enkelriktat och jag snurrade bort mig (min kartläsare var sjuk och kunde inte följa med). Började nästan stortjuta i bilen, men så hittade jag en parkering. Ställde mig där, letade upp vart jag var på kartan och gick till huset där träffen var.

Det var trevligt på träffen men det bara malde i huvudet på mig hela tiden, du är inte gravid, du är inte gravid, du är inte gravid… Så jag antar att jag uppfattades nog lite off emellanåt.

På hemvägen fungerade inte musik. Behövde ha något att koncentrera mig på så att tankarna inte sticker iväg. Rattade in P4 med utfrågning av Maud Olofsson, absolut den människa som jag tycker har världens mest jobbiga röst (näst efter Fran i The Nanny). Men det var prat och folk ringde in och ställde frågor så jag kunde hålla mig i nuet. Trots Mauds gnällröst.

När jag kom hem sa jag bara hej till sambon och borstade tänderna. Han tittade på tv. Vad skulle jag säga? Skulle jag bara gå in där och säga hej, jo det var trevligt, btw jag blöder. Jag klarade inte av det. Det är så jobbigt att vara den som kommer med de dåliga nyheterna varje gång. (Går det att byta nästa gång?) Så jag gick in och sovrummet och klädde av mig och då ramlade allt över mig och jag bara grät. Jag kände mig så liten, så maktlös och så jävla förbannad.

Sambon kom in efter en stund. Han hade nog inte hört mig men förstod ändå att något inte var rätt. Han satte sig på sängen och frågade hur det var. Då berättade jag och började stortjuta igen.

Sambon satt tyst en stund. Naturligtvis också ledsen. Men så frågade han mig om jag blött mycket. Och det är ju bara några droppar. Vilket jag berättade för honom. Han klappade mig och sa att vi får vänta och se, snart är det ju testdag. Jag blev lite förvånad, för om det är någon som alltid gett upp vid första bloddroppen så är det han. Men jag har å andra sidan berättat för honom att många får blödningar och är ändå gravida.

Men jag vet att det är kört. Tidpunkten för blödningen. Jag känner ingenting. Jag har inte ens molvärk från progesteronet som jag alltid brukar ha annars. Magen är bara platt och tom. Brösten ömmar i princip inget längre.

(skrivet morgonen 2006.09.01)