Asså...

jag vet - jag är skruttig nu när det gäller att uppdatera bloggen! Och jag vill ju så gärna - men jag HINNER bara inte!

Jag vill ju skriva om plommonet Esmeralda som blivit en kiwi (!), inskrivningen, hur jag mår etc. Känslor inför julen.

Men det kommer! Jag har bara inte hunnit skriva ner allt, meddelar när den är uppdaterad (bakåt).

Lite pirrigt, idag ska vi berätta för min mormor och morfar, samt farmor! Och 1-2 dagar till den blivande faderns släkt vet om det - och hans mamma kommer att SKRIKA högt, om ni undrar vad det är som låter! ;-) Vi har förberett en liten överraskning, mer om det sedan!

OM jag inte hinner in hit mer, så vill jag önska er alla, kända och okända läsare

En Riktigt God Jul!

Så glad så!

Det var lite nervöst att träffa syrran! Vi började prata jobb och att hon bara har tre månader kvar att jobba innan hon går hem (för att föda barn). Och du?, frågade hon och la upp det för en fin öppning!

Så jag berättade att jag snart också tänkte ta ledigt! Och började flina jättedumt och hon såg lite undrande ut på mig, som hon gissade men inte vågade tro att det var så jag menade. Eh ja, började jag staka mig fram, det ser ut som du också blir moster i sommar! Och hon blev jätteglad och det blev kramkalas! Vi pratade mycket om både vår bebis-cirkus och även om graviditet. Det känns så otroligt skönt att ha henne så nära som kan berätta om sådant jag undrar över - både genom att hon är så många veckor före mig men också genom att hon redan genomgått det en gång tidigare.

Hon var naturligtvis förvånad och hade ingen aning om att vi haft problem, hon blev mycket överraskad av den nyheten. Hon trodde som alla andra att vi ville bli klara med huset först.

Men jag har dåligt samvete över att föräldrarna och den andra systern vetat, men inte hon. Mamma och pappa berättade vi för precis innan vi började behandlingen för den första IVF:en på Carlanderska - jag ville ha någon som jag slapp ljuga för hela tiden. Sedan började ju syrran jobba hos mig mitt upp i behandlingen och jag hade till slut sinat lagret med nödlögner och kände mig dum som ljög hela tiden (hade ju VUL varannan dag då). Någon annan har vi inte berättat för senare. Eftersom vi ville hålla det för oss själva. Och det har aldrig kommit något bra tillfälle för det heller, att berätta för henne.

Och jag hoppas verkligen att hon förstår det. Och att hon förstår som jag har längtat och sett fram emot att få berätta detta för henne!!! Och hur häftigt det är att vi båda är gravida och ska få en knodd nästa år!

Faktiskt så svävade jag på moln efter vårt fika. Det känns mer på riktigt nu. Om mindre än två veckor går jag in i den fjärde månaden. Från och med då kommer det att hända mycket mer med magen. Det ska bli mycket intressant!

Åh, är så glad så glad så!
:-D

Nervöst...

Jag ska träffa min syster senare i eftermiddag. Och berätta att hon ska bli moster!

Det är pirrigt. För det är den första jag berättar för som inte vet någonting om varken att vi försöker eller har gjort behandlingar.

För övrigt är det julstress på högsta nivå. Och illamåendet är tillbaka igen!

*pirrig i magen*

Samtal med SU

Åh! Det känns så mycket bättre! :-D

Ringde till SU idag – kom fram direkt. Fick prata med en av de bästa av bmsk, och hon tog sig verkligen tid att prata med mig och mina farhågor (förlåt ni som ev hamnade i kö).

Hon började med att gratulera hjärtligt och lyssnade sedan på mina frågor (halvsvamlande sådana. Sedan berättade hon att det är praxis (på SU) att man fortsätter med tre progesteron varje dag till vecka 12. Nu fick jag iaf noggranna instruktioner hur jag ska göra. Jag ska ta tre varje dag hela vecka 11 och 12. Och under vecka 13 gör jag min nedtrappning.

Hurra! Det känns så skönt att få slippa proggisarna (som jag har tagit varje dag – 3 gånger om dagen – sedan 20:e oktober = en hel evighet sedan). Men visst blir det lite oroligt.

Sedan berättade jag om min oro. Mina tankar över att inte kunna förstå och glädjas. Bmsk berättade att hon förstod precis hur jag menade och det är väldigt vanligt att känna så här efter behandlingar och flera års försök. Hon menade också att det eg är fel att slussa ut oss direkt i den vanliga vården när vi har plussat, vi har mer behov av den mentala biten är de flesta ”normala” graviditeter.

Jag berättade också om min oro för att jag mår ”för bra”, att den kanske inte lever där inne längre. Att inte heller kunna glädjas åt att ha en lättare graviditet (nåja, jag vet ju inte vad som väntar, men jämfört med andra har jag nog haft det väldigt bra i början iaf). Men hon sa att så länge jag inte fått någon blödning så ska jag inte alls oroa mig, då mer bebisen fint och att det med största sannolikhet kommer att gå jättebra.

Det var så skönt att få prata med någon som förstår och är kunnig med detta. Hon var otroligt varm och hjärtlig, jag är glad att jag ringde och att det var hon som svarade. Vi avslutade samtalet med att hon önskade oss all lycka till – och det kändes verkligen att det kom från hjärtat. Och jag önskade henne en alldeles underbar jul.

Så. Nu ska jag tänka positivt. 95% sannolikhet är ju faktiskt ganska nära 100%. ;-)

Orolig

Jag jagar upp mig mer och mer hela tiden. Nu har jag mått ganska bra sista två dagarna. Hungrig och bröstont. Det är allt. Och varför har inte jag fått instruktioner om nertrappning på progesteron utan en så luddig instruktion?

Så här är det ju. Efter plusset ringde jag till SU och bad att få fortsätta med progesteronet till VUL. Det var inget trevligt samtal som ni minns, men jag fick grönt ljus. På VUL träffade vi en mycket bra läkare, men det enda negativa var att han var lite väl flummig när det gällde progesteronet.

Det var lite ”what ever” över det. Han sa att jag kunde sluta (har inte läst min journal precis som alla andra). När jag sa att jag har dålig egen produktion och gärna ville fortsätta till vecka 12 så ryckte han på axlarna och sa att det fick jag väl göra om jag ville.

Frågade om jag skulle fortsätta med tre om dagen eller trappa ner redan nu. Nej, jag skulle fortsätta med tre och sedan trappa ner enligt instruktionerna i boken (alltså som man trappar ner direkt efter plusset).

Men nu läser jag om så många som trappar ner långt tidigare. Jag har en väldigt kort nedtrappning på en vecka. Det finns ingen som fortfarande tar tre.

Jag är orolig. Orolig för att göra fel. För att det ska bli fel.

Ska ringa SU senare idag.

Lucia

Det är så vackert och stämningsfullt. Bara man inte tittar ut... fy bubblan för det här tråkiga vädret.

Sa till sambon imorses att nästa Lucia har vi en liten hos oss. Och året därefter får vi gå upp tidigt så vi hinner se Luciatåget på dagis på morgonen... Mina arbetskamrater springer på det varje år och stressar, själv sitter jag bara här och är avundsjuk och längtar tills jag också får bli en stressande småbarnsförälder.

:-D

Vecka 10 (9+6) Plommon

Från min bok med mina egna ord:
Den lilla jordgubben ska nu ha blivit ett plommon. Cirka 3-4 cm lång och väger 5 (!) gram. Den har mänskliga drag och rör på sig mycket. Redan nu kan den primitivt signalera vad den tycker om och inte med välplacerade sparkar (!). Bland annat tycker den inte om när man puttar på magen.

Jösses! :-D Hur mycket kan en spark kännas från en minibebbe på 5 gram!!!

Jag tycker om att läsa i böckerna om ”min bebis”. Det ger mig hopp och tro, och hjälper mig nog på något sätt att knyta band med den.

Och jag tänker på Esmeralda som en ”hon”, men inte för den saken skull som en flicka när den väl kommer ut. Då är det en ”it”. Eller som jag också säger; E.T.

Här är jag!

Ni ska inte tro att jag har glömt bort att blogga. Eller att jag saknar något att blogga om. Det är helt fel. Men jag känner fortfarande apatin och identitetskrisen. Om jag skriver något om att jag är gravid – då är det ju som så att jag faktiskt erkänner att jag är gravid.

Låter säkert jätteknäppt. Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle känna så här. Så som vi har längtat! Istället borde jag sjunga och dansa, men jag kan inte komma ifrån tanken om att jag är en lögnare.

Jag vet, knäppt. Men det är min blogg och mina känslor. Så känner jag. Jag är så rädd att berätta för världen om att jag är gravid, och så visar det sig sedan att det inte blir något.

Jag mår hyfsat bra. Hungrig hela tiden, illamående större delen av dagarna men inte så jag spyr. Magen har börjat puta lite mer, men jag har inte gått upp i vikt. Jag har känt mig trött i några dagar, men pigg idag igen. Brösten värker.

Men – till mitt liv! Detta har hänt:

Ni kanske minns mitt kryptiska inlägg om det här? Jag vittnade på en rättegång. Nåväl, tack vare vårt eminenta *ironi* rättssystem så fick jag göra det igen förra veckan, vilket upptog ganska mycket tid och tankar. Jag är nu bara så lättad att det är över. För gott hoppas jag.

Min kollega var på besök i fredags. Så nu är nyheten ute på jobbet om hennes graviditet. Och kommentarerna haglade:

Se nu till att smitta Astillbe också!

Nä du Astillbe, ska du dricka vin ikväll? Nej du, du får vara solidarisk mot din kollega och vara nykter!

Jag och kollegan fnissade och hade så himla kul. Jag sa på jobbet att vi på kvällen skulle festa lite – hon tar blanddrickan och jag spriten! Tänk om de bara visste! Vi fick ta enbart blanddricka båda två!

Kollegan sov över hos mig och vi hade mycket att prata om. Hon är ju som sagt sex veckor före mig och hennes mage börjar synas lite. Jag hade jättemycket frågor och vi diskuterade bland annat föräldraledighet. Vi tittade i böcker och jag visade min lilla samling med saker till den lill*. Jag fick en present också, Cocoa Body Butter, till att smörja magen med!

På lördagen åkte vi till Göteborg för lite shopping. Var inne i en mammabutik och kände mig som en räv bland hermelinerna. Folk sneglade på min mage och antog att jag bara var medföljande kompis till min kollega. Biträdet blev lite paff när jag sedan köpte ett linne, men jag har längtat så efter att få köpa mammakläder – tänkte inte gå därinne och komma därifrån tomhänt! :-D Just långa tröjor och toppar är ett hett önskemål just nu.

Hemma är det kaos med renoveringen just nu. En hel våning är riven inklusive kök, så det är nu 3-4 månaders pest och pina som väntar innan allt är på plats och vi har ett fungerande kök igen. Och vi bör vara klara till april, annars blir det svårt med bebis på gång och allt.

Risken finns nu ändå att jag måste berätta på jobbet ganska omgående. Lite mer närmare om det vet jag först imorgon. På fredag räknar jag iaf med att berätta för min andra syster. Sambon kommer att berätta på sitt jobb imorgon. Troligtvis. Vi får väl se vad som händer…

Nu tänkte jag iaf natta mig själv.

Sov så gott!

Vecka 9 (8+6)

Tiden går, även om jag gärna skulle vilja vara i vecka 12 nu.

Men imorgon går jag in i vecka 10. Om en vecka har vi klarat av 25% av graviditeten. Vilket känns helmysko eftersom vi inte märkt av mycket mer än illamående och knappt smält nyheten än.

I Familjeliv står det följande om vecka 9:

Embryot är nu cirka 3 cm och fötterna är ca 2 mm stora. Halsen tar form och käkarna är färdigutvecklade. Munhåla och näsa förenas, öron och näsa kan nu ses och ansiktet börjar totalt sett få mänskliga drag. Känseln utvecklas och embryot kan redan nu få hicka ibland.

I boken Mammapraktika kan man läsa om att embryot nu är stor som en jordgubbe! Nu bestäms det om könsorganen ska bli manliga eller kvinnliga. Svansen försvinner. Moderkakan tar över mer och mer och ger embryot näring, gulesäcken börjar förtvina. Embryots armar och ben blir längre och den kan öppna och stänga munnen!

Helt fantastiskt. Häpnadsväckande.

Ang dilemmat

Tack för alla era kommentarer angående mitt dilemma om att prata med cheferna. Man kan ju säga att ni var ganska eniga! ;-)

Men jag vill bara förtydliga att min kollega inte alls påtvingat mig att berätta, utan det var bara ett förslag från henne så att jag skulle slippa höra kommentarer sedan. Och jag är en velpotta ibland. Det hade iofs varit rätt häftigt att berätta det ihop. Men jag känner mig inte riktigt redo.

Så vi har gjort som så här. Hennes chef kommer ringa min chef och berätta under veckan, så när hon kommer hit vet cheferna redan om det och då läggs inte så mycket fokus på det. Jag själv kommer att behålla hemligheten för mig själv tills nästa år. Näst på tur att få veta är min andra syster som inte känner till vår IVF-cirkus alls.

Men det ska bli underbart att träffas (m kollegan)! Så fort vi har avklarat jobbet så ska vi göra stan och julshoppa lite för att sedan ha en trevlig kväll ihop med en annan kollega/vän. På lördag blir det lite mer shopping. Det ska bli kul att för första gången få sitta face-to-face med en annan gravid och fnissa och jämföra lite! :-D

Helt fantastiskt!

Livet är bra märkligt och underbart ibland! På morgonen fick jag ett underbart SMS – vännen T har lyckats igen på egen hand* där IVF-behandlingarna gått bet! Spontan graviditet två gånger inom bara loppet av 3-4 månader!

Tyvärr gick det inte så bra förra gången, men den här gången ska det sluta lyckligt! Jag är nämligen helt övertygad om att jag ramlade över T av en enda anledning – vi ska bli mammor ihop och bilda barnvagnsmaffia i S-byn och knuffa folk ur trottoarerna!!!

Jag är så erhört glad för er skull!
Och det ska gå bra den här gången!

Var sin sommarbebis - det kan inte bli bättre!


* Nåja, herr T var nog med på ett hörn också! ;-)

Helgrapport

Har mått illa hela helgen och jag har verkligen försökt att äta lite och ofta. Men frukosten var så himla god idag att jag åt mycket. Så efter någon timme var det bara till att gå och ställa sig och göra en kopp med ingefärs-te.

Man hör ju om morgonillamående, men för mig är det helt tvärtom. Mår jag illa på morgonen beror det på att jag är så himla hungrig. Illa mår jag 30-60 minuter efter att jag har ätit oavsett tidpunkt på dygnet. Eller om jag är igång, typ med julstädning som idag. Jag blir lätt andfådd och flåsar. Måste komma igång och motioner, hur ska vi annars få ut den???

Åt en större portion på kvällen. Med lite chilinötter efteråt. Sedan kände jag mig så fruktansvärt trött. Och så kom illamåendet som ett brev på posten. Tacka vet jag clementiner.

Min lillasyster har varit jättegosig i helgen. Hon har klappat magen flera gånger och lagt huvudet mot den och krama mig/den. Det är en sådan häftigt känsla! Första gången blev jag alldeles överumplad, men sedan jag blev alldeles varm i hela kroppen. Det är faktiskt något där inne!

Så vem fan bryr sig om lite illamående?! Det gör mig ändå lycklig!
;-)

Vi gjorde en snabb shoppingtur på stan igår, sambon och jag. Jag var främst ute efter gardiner till sovrummet. Men så såg jag att i en affär att de fortfarande sålde de limegröna handdukarna jag köpte i somras, så jag köpte några extra mindre handdukar. Och i somras bestämde jag mig för att bara köpa för två personer, jag kan inte hålla på att handla för att vi kanske blir fler i familjen, så det blev två stora badhanddukar. Men nu tog jag även en duschhandduk i syfte till bebisen (handduken är jättemjuk och skön) och när jag stod där i kassan såg jag även en limegrön barnhandduk med huva, med några broderade nallar på! Den slank med direkt!

Har ordnat med en trådback i vår nya garderob där jag har lagt alla saker som jag köpt och även kläderna från min lillasyster, ihop med vul-bilderna. Det har blivit en fin liten hög nu, men när jag tittar på den kan jag fortfarande inte förstå att det är sant...

Ni minns filmen ”Little Shop of Horrors”? Med den köttätande blomman?

Det är jag.

FEEEEEEEEED MEEEEEEEEE.

:-D

Äta lite och ofta

Överallt står det så i instruktioner till gravida. Ät lite och ofta. Och lyder jag det rådet? Jo, för det mesta, men inte idag. Var besviken på all kass mat så jag åkte iväg och köpte mig en KEBABRULLE!

Den var jävligt god ska jag säga. Så efter halva var jag proppmätt. Men det var så gott så jag såg till att få plats med en tredjedel av den sista halvan.

Fy fan.

Efter en halvtimme var jag vrålhungrig igen. Men så började jag må illa. Väldigt illa. Så illa att jag på eftermiddagsfikat fick hålla mig på mitt rum och hoppas att inte spy. Eller att ingen skulle märka att jag spydde i papperskorgen. Men jag klarade mig!

Phu!

Åkte förbi affären och köpte te med ingefära, citron och kamomill. Det fungerade faktiskt och efter en liten stund gick det över. Tur det eftersom vi skulle åka till Göteborg på kvällen…

Pucko

Började dagen genom att radera en InDesign-fil. Kunde dagen börja bättre?!?! Jag var klar med den – har suttit i tre hela dagar och gjort klart detta dokument på 24 sidor! Rusar till IT-avdelningen. Servern jag har lagt den på görs back-up enbart på fredagar. och det på fredag KVÄLL!

Satan! Tur var hade jag gjort PDF på skiten så det gick faktiskt rätt bra att lägga in allt igen eftersom jag redan ”tänkt ut” layouten och fixat bilder – men det tog hela dagen. Tid jag skulle ägnat annat åt.

Ibland är jag rätt bra klantig. Nästa gång ska jag inte spara på den servern utan på den vanliga file-servern som tas back-up på varje dag…

SUCK!

Hungrig

Hungrig.
Hungrig.
Hungrig.
Sur.
Ledsen.

Så kan man nog sammanfatta denna halvpissiga dag. Jag har varit vrålhungrig från ögonblicket då jag slog upp ögonen och under hela dagen. Inget illamående dock.

Sedan hamnade jag i en dispyt/diskussion som gör mig ledsen när chefer måste hitta syndabockar för (sina) misstag. Det tar så mycket energi av en och jag kände mig i 110% försvarsposition och ville inte ta någon skit. Lyckligtvis lugnade allt ner sig men känslorna rinner ju inte av en med en gång.

Så när jag åkte från jobbet hade jag en stor klump i halsen och kände mig jätteledsen. Och inte hjälpte det att jag hade min kurs med favvo-temat idag. När det var dags för labb så åkte jag hem istället och kramade sambon istället. Och såg till att ÄTA.

Och mina böcker jag har beställt kom idag!!! Mammapraktika och Handbok för gravida. Det satt långt inne men jag vågade beställa dem till slut… ;-)

Känner mig fortfarande inte trött. Idag har jag oroat mig att den har slutat växa där inne. Bråket gjorde idag att jag kände mig som vanligt. Jag har känt efter och känt efter men känner inget mer än hunger. Och hungrig kan man ju vara ändå.

Försöker sikta högre upp till de rosa molnen men det är en bit kvar.

Dilemma

En kollega till mig är 6 veckor före mig i sin graviditet. Hon kommer hit från en annan enhet nästa vecka och kan inte längre dölja sitt tillstånd. Hon kommer att berätta och har föreslagit att vi ska berätta samtidigt, för att inte skapa problem för mig. Till saken är den att de kommer att gå i taket att vi båda går hem nästan samtidigt, eftersom vi är lite av back-up till varandra.

Men då är jag i 9+1 och tycker att det är lite väl tidigt. Jag vill hellre vänta till efter jul för min egen del. Bara ta det lugnt och njuta i december. Men då känns det som att jag går bakom ryggen på cheferna. Och jag ser inte fram emot att berätta för dem, det känns enbart jobbigt. Mina kollegor ska det bli roligt att säga till men inte till dem. Jag har inte varit på inskrivning än och jag har inte själv fattat att jag är gravid, så det känns emot att berätta.

Hur hade ni gjort? Berättat av respekt och sedan bli stressade av dem över allt jag måste fixa innan jag går? Eller låta julen gå och sedan berätta i januari och riskera att få höra ”Ja det är nog bästa att vi lägger p-piller i Astillbes kaffe nu” under tiden och känna mig som världens lögnare?

Jag tycker det är fel att berätta för dem före våra familjer dessutom. Men sambon vill att jag berättar...

Upp och ner

Symptomen går verkligen upp och ner. På natten och morgonen är brösten stenhårda och ömmar. Sedan går det över mer och mer under dagen. Fortfarande otroligt törstig.

Igår var nog den värsta dagen hittills. Mådde konstant illa hela dagen, kände mig otroligt låg och vissen. Trött och helt slut på eftermiddagen. Jag hade sovit väldigt dåligt natten innan, så jag bestämde mig för att lägga mig tidigt igår.

Vaknade i vanlig ordning runt 3-tiden för att kissa. Ligger vaken länge innan jag somnar om. Idag försökte jag att äta lite mindre och oftare. Jag har ätit mycket frukost för att slippa bli hungrig. Åt lite mindre och tog med mig flera stora saftiga clementiner till jobbet. Och det har fungerat bra, eller så var det bara en bra dag idag. Idag har jag mått mycket bättre än igår och har känt mig väldans pigg.

Jag förstår att man kan gå upp snabbt i vikt om man inte passar sig. Suget finns hela tiden i magen, men tyvärr är det lite som dövar det. Morötter och clementiner fungerar rätt bra. Och vindruvor! Och den alkoholfria ölen var väldigt god i helgen… :-D

Så det blir sängen tidigt ikväll också, men först ska jag avnjuta en kopp te och gröna färska hårda kärnfria vindruvor!

Identitetskris

Jag har knappt vågat tänka tanken. Det här känns så urdumt. Efter alla är med fällda tårar, tomma armar och värkande hjärta, varför är jag inte lycklig och svävar på små moln?

Istället är jag deprimerad och apatisk. Jag kan inte skriva i ankomstforum och kvittra, eller ens gnälla om illamående. Istället är jag apatisk och gör inget. Läser lite men har ingen ork till något. Uppdaterar inte bloggen. Får inget gjort här hemma. Jobbet är skittråkigt och det är inte lättare för allt strul som varit på sista tide.

När jag säger något om graviditeten eller bebisen känner jag mig som världens lögnare. Vem är jag som inbillar mig att jag är gravid? Det här är så overkligt, svårt att greppa. Och det är ändå något jag har längtat efter mer än något annat.

Men idag läste jag om andra med ankomst juli som har samma typer av känslor. Varav två har försökt väldigt länge. Man anklagar hormonerna. De spelar nog en viss roll tror jag.

Men jag har nog en identitetskris också. Jag var en barnlös kvinna med infertilitetsproblem. Smärtan och kampen har hållt min energi och ånga uppe. Jag har haft något att slåss för, varje dag. Plötsligt säger en sticka och en skärm att jag inte har infertilitetsproblem längre. Det är omtumlande och jag försöker väl finna fotfästet igen.

Det känns även som jag befinner mig i ingenmansland. Jag känner liten samhörighet med andra gravida nu som inte har haft problem. Det kommer förmodligen att ändra sig längre fram. Istället är vi en liten grupp på FL, flera IVF-systrar och några andra tjejer som har haft problem eller försökt en längre tid. Men även där är jag fåordig just nu.

Men jag älskar att ligga och smeka magen. Cirkulära rörelser. Speglar mig varje morgon och tittar på hur magen ser ut. Skrattar åt den uppblåsta magen på kvällen, då jag verkligen ser gravid ut. Blir alldeles varm när jag ligger och tänker på att jag blir mamma i juli om allt går bra. Skit samma i förlossningssmärtor, foglossningar, stekande värme i juli, semestervikarier och allt annat. Jag ska bli MAMMA. Tittar på min lilla hög med bebiskläder. Det är så overkligt att VÅR lilla bebis ska vara i dem. Fantiserar ihop med sambon och gnabbas om namn och uppfostran. Men allt är på en lättsam nivå, jag tror att han också har lite svårt att greppa allt – men vi tar en liten bit i taget.

De små grå molnen ska jag bearbeta bort. Trivs bättre med de rosa.

Jag vill att de närmaste veckorna ska skynda framåt nu. Sedan får det gärna gå långsamt.

Helgrapport

För att vara gravid måste jag nog säga att jag mår oförskämt bra, oftast. Precis som jag önskade. Under veckan har jag mest känt mig hungrig, haft ont i brösten av och till och lättare illamående. Ingen direkt trötthet. Jag sover visserligen fortfarande dåligt och är uppe och kissar på nätterna – kan sedan inte somna om igen.

Och när jag inte känner något så blir jag ju orolig. Varför kan man inte nöja sig med att vara gravid och må oförskämt bra? Men så idag har jag verkligen fått känna på att just inte må oförskämt bra. Hela dagen har jag känt ett illamående som vägrar försvinna. Jag känner mig vissen och på inget vidare bra humör. Men jag har iaf fått behålla maten.

För övrigt har vi renoverat här hemma och fått ganska mycket gjort i vårt blivande vardagsrum. Jag längtar tills vi blir klara där och med ytterligare två rum (däribland köket) så vi kan börja planera barnrummet! Jag vet precis vad jag vill ha och längtar efter att få börja, även om det är för tidigt nu. Men till våren…

Vi såg på Americas Funniest Videos igår. De visade flera klipp där man berättade i olika sammanhang om att man väntade barn, oftast till blivande mor-och farmödrar. Både jag och sambon skrattade så vi grät och vi längtar så till julen då vi ska berätta det för hans familj (som inte vet något om våran karusell).

Men… varför känner jag mig så apatisk?

Inskrivning

Ringde idag till MVC:n här i stan. Kom fram direkt (inga långa telefonköer här inte). Fick prata med en otroligt varm och go barnmorska. Hon gratulerade hjärtligt och vi pratade lite.

Hon berättade att det inte fanns några tider kvar i december. Men så började hon leta efter en tid till oss och till slut så sa hon, du, jag tar an dig själv, kan du komma på den 20 december?! Blev jätteglad över att hon blir vår barnmorska, eftersom kemin stämde så bra per telefon!

Så, onsdagen den 20 december skall vi på inskrivning. Hon skulle skicka mig information också, jag berättade för henne att allt är bara ett enda vitt blankt papper just nu och jag knappt en aning om något.

Risker vid IVF-befruktning

Jag frågade läkaren E igår om riskerna med IVF-befruktning – dvs skador på foster, utveckling etc. Men han skakade på huvudet och sa att från och med nu är det precis som en vanlig normal graviditet, det fanns inget att oroa sig för.

Jo förresten, sa han. Det är ju en sak vi vet om ditt embryo. Den tål kyla!

:-D

VUL-rapport

Äntligen efter alla dessa år fick jag äntligen se min livmoder INTE tom!!!

Jag var så nervös innan VUL:et, satt där i väntrummet och kände plötsligt att jag inbillade mig allt. Jag kände mig inte ett dugg gravid, bara nervös och svettig. Och vi fick vänta i en halvtimme innan vi fick komma in, och med restiden dit också så kan ni tänka er att man hinner tänka rätt mycket. Men så var den där! Det lilla pickande hjärtat!!! Jag kunde inte tro att det var sant!!! En stor svart boll, men en liten vit sak vid ena sidan (fostret) - och där såg man hur det rörde sig! 150 slag/min. En liten böna. Vårt lilla lilla barn.

Fick bilder med mig hem som vi tittar på och beundrar. En 7 mm liten böna. En början på något så stort!

Läkaren sa att eftersom det sett bra ut hittills har vi 95% sannolikhet att det går bra. Och har jag inte börjat spy än lär jag slippa det också! Så jag intalar mig själv nu att jag måste kunna börja slappna av mer och inte oroa mig eller ta ut problem i förskott.

Läkaren skämtade om att det var svårt att se vem bönan var mest lik! :-D Fast vi höll nog med alla att den liknade nog mest pappa! Åh, det är så häftigt att säga det. Sambon ska bli pappa. Och jag ska bli mamma. Nice! ;-)

När sambon och jag kom ut i trapphuset på SU vände han sig om mot mig och vi bara kramades där. Så lättade. Lite chockade. Det var den skönaste kramen på länge.

Messade direkt till vännen T efteråt och en kollega. Sedan ringde jag min mamma. Som snyftade lättad i luren!

Tog en sväng förbi IKEA och för första gången gick jag inte sjukt trånande jag-vågar-knappt-titta-åt-sidan-på-sakerna på barnavdelningen, utan jag gick runt och tog mig god tid. Vet ungefär vad jag vill ha (har ju haft några år på mig att fantisera). Sambon köpte ett gossedjur till Bönan, en söt mjukiskrokodil! Det jag längtar mest efter att få köpa är sängen och sängkläderna. Men det får bli till våren! Vi har många kostnader innan dess (hugha, vågar knappt tänka på det).

En bra dag idag! Men nu är jag helt slut!
Tack för alla era tummar och lyckönskningar!
Ni är bäst!

Där fick jag

Visserligen efterlyste jag symptom eftersom det oroade mig att jag inte hade så många eller att de minskade. Men sedan har ju andra delat med sig och sagt att det går upp och ner hela tiden.

Och idag kan jag konstatera att jag mår riktigt illa. Jag har mått illa större delen av dagen och det har blivit värre nu på kvällen. Och jag är så inibänken trött, för första gången.

Men det är bara ett konstaterande. Inget gnäll. Men jag är glad om jag får behålla maten.

Sover även dåligt, drömmer mycket mardrömmar och behöver gå upp och kissa - får svårt att somna om. Grubblar. Inatt drömde jag mardrömmar men jag avslutade med en dröm om min bebis! Den låg påklädd på en säng och räckte ut tungan mot mig, en gigantisk tunga. Sedan skrattade den jättesött och försökte fånga sina fötter och dra dem mot munnen. Jag sprang runt och fotade (naturligtvis) och kom sedan på att jag inte har ammat den lill* än (någonsin, och bebisen var iaf 2-3 mån gammal!). Precis när jag skulle börja amma vaknade jag. Det var dags att stiga upp.

Och imorgon - är det VUL!!! Hade inte tänkt så mycket på det under dagen idag, men så när jag skulle gå hem kom jag på att nu har ju hela den här dagen gått också - snart ska vi dit! Och för första gången se den som ett foster (om allt gått bra) även om vi inte lär se annat än ett litet hjärta. Förra gången var den en vit liten prick på skärmen.

Men jag kommer vara redigt nervös!

Nybadad och avslappnad

I helgen har vi grejat här hemma med vår renovering och det känns faktiskt som vi fått mycket gjort, också även när det gäller hushållsarbetet. Rent och snyggt och tvättat! :-D

Under hela veckan har jag längtat efter att få ta ett bad. Och det hann jag äntligen med ikväll. Jag låg nog närmare två timmar och läste en bok, som var, vad ska man säga, upprörande? Återkommer om det senare.

Min hud börjar återgå från russinskrynkel till normal släthet igen! Men huden känns riktigt babylen efter badoljan (ok då, nästan lika len!). Och trots den grymma boken jag läste känner jag mig avslappnad och vid gott mod.

För övrigt lyser symptomen med sin frånvaro. Jag läser om andra som spyr och måste köpa nya byxor. Jag är hungrig. Och det suger i magen. Har inte behövt gå upp och kissa de senaste nätterna. När jag anstränger mig blir jag snabbt andfådd och illamående. Muntorrheten är kvar, yrseln borta. Men av någon konstig anledning blev brösten jättesvullna och väldigt ömma i badvattnet. Det gav mig en trygg känsla ändå och sista stunden i badvattnet låg jag och kände på magen och pratade lite med den.

Men jag skriver nästan inget, vare sig här på bloggen eller i på FL eller AFF. Jag vågar nog inte. Inser att jag trivs bättre på mina rosa moln och jag hoppas få återvända dit på onsdag igen. Och då förhoppningsvis inse att jag är lyckligt lottad som mår bra. Men jag skall uppdatera bloggen oftare!

Förresten så testade jag Carlsbergs nonalkoholic öl i helgen! Åh, det var supergott! Har inte druckit öl på minst fem veckor och hade faktiskt inget sug efter det. Förrän jag smakade på det. Jösses, mumma! Men jag insåg att det där med nonalkoholic var sanning med modifikation – det var 0,5% alkohol. Därför tog jag bara en i lördags och så blev det en ikväll. Visst, det är ingen stor mängd, men jag vill inte utsätta fostret för något, inte efter all mödan att då den till att vilja stanna där!

Nu blir det lite kattgosande och sedan bingen.

Önskar er en god natt!

Orolig

Jag analyserar sönder allt i vanlig ordning. Men igår och idag har jag känt få eller inga symptom. Brösten kan kännas lite svullna och ömma på morgonen, sedan ingenting. Yrseln är på väg bort helt.

Hungern och suget finns kvar men inget illamående. Alla pratar om att de blir så trötta den första tiden – jag känner mig inte tröttare än vanligt. Magen svullnar upp på kvällen – fast det var mer i början än nu.

Inser att oron aldrig kommer att försvinna. Det kommer hela tiden finnas något att oroa sig för. Jag försöker faktiskt plocka fram mitt andemeddelande när jag blir som mest orolig. Och tänka på att allt faktiskt är möjligt.

Men jag inser att VUL kan inte komma tillräckligt fort nog. Men nu är det inte många dagar kvar. Och jag kommer att vara grymt nervös inför det.

Rörd

Träffade min minsta syster ikväll. Vi var på stan och gick sedan för en fika. Det var så varmt inne på fiket att vi bestämde oss för att sätta oss utomhus! Kan knappt tro det, men det går att fika utomhus klockan 18 i mitten på november!

Det blev en mysig stund och det var skönt att träffas på tumanhand. Vi pratade en hel del om hennes abort, och det tyckte vi nog båda var bra att få prata ut om. Jag har stöttat henne och respekterat hennes beslut, även om mitt hjärta ville annat. Men jag insåg ju naturligtvis förnuftigheten i hennes beslut.

Hon har stöttat mig på ett bra sätt under det här dryga året som hon vetat om våra IVF-försök. Hon har förstått mig på ett sätt som jag själv blev förvånad över. Men hon förstod hur jag kände mig, både det fysiska och psykiska med behandling och egna tankar. Det har varit bra att tala med henne. Och hon har, precis som mina föräldrar, delat glädje och sorg med oss.

Bland annat när jag ringde henne och sa ”Vet du vad jag har fått idag?”. ”Du har fått det oranga brevet från Sahlgrenska”, sa hon då rätt upp ner! Fast hon trodde, precis som jag, att det skulle dröja betydligt längre än så! Men ändå kände hon till det – hon kom till och med ihåg färgen på brevet!

När vi satt där och fikade sa hon att hon ville ge mig något. Och det nu. Kunde jag köra henne hem? Visst, vi åkte hem till henne. Där fick jag, förutom en sommarklänning som en mage får plats under, underbart söta babykläder. Två bodies, en sparkdräkt, ett par strumpor och en liten mössa, matchande naturligtvis. Jag förstod med en gång att hon inte hade köpt dem till mig, utan till sitt eget barn. Min älskade syster är impulsiv och gick förmodligen och köpte detta ganska omgående efter att hon förstod att hon var gravid.

Jag blev rörd och tappade helt talförmågan. Ville hon verkligen inte behålla dessa själv tills hon får barn? Jag kunde låna dem? Det var en sådan fin gest att jag inte visste hur jag skulle göra. Men hon ville verkligen att jag skulle ha dem, eller rättare sagt mitt barn. Jag fick lova att ta på detta när hon kom och hälsade på första gången när vi kommit hem från BB.

Så när det är dags för henne, så skall jag ge mig ut och leta upp jättefina babykläder till henne som tack. Fast å andra sidan, det hade jag ju gjort ändå! Kan inte motstå att handla bebiskläder!

Fars Dag.

Jag har ju samlat på mig en present genom åren till sambon. I september 2003 kom en ny utgåva av Lennart Nilssons fantastiska bok ”Ett barn blir till”. En dag i bokhandeln sa sambon något att han gärna ville köpa den – jag fick snabbt honom på andra tankar om att det är mycket billigare på nätet. Saken var den att jag redan köpt boken samt ”Du ska bli pappa” till honom.

Med åren har det blivit ett par strumpor i. En nalle. En flaska champagne. Ett par strumpor till ihop med ännu en nalle. En barntvål formad som en nalle. Allt i en presentpåse som jag satt på massvis med klistermärken av nallar och hjärtan.

Jag har fantiserat så många gånger hur jag ska ge den. Från början skulle han få den med testet i. Det var på den tiden när han inte hade någon koll på när det var vare sig ägglossning eller mens.

Efter vår första insemination, där jag trodde mig blivit gravid, planerade jag en skattjakt. Sambon var bortrest och skulle komma hem på söndag eftermiddag. Det var strålande väder den helgen och jag tänkte skriva små meddelanden – det hela skulle sluta med att han fann mig nere vid sjön på en picknickfilt!

Men nu, när jag väl fick vårt efterlängtade plus, så ville jag berätta för honom med en gång. Hade inte en tanke på min lilla present. Jag ville gett honom den i tisdags kväll, men sambon ville vänta (han visste ju vad det var i - han hade hittat den av misstag för något år sedan). Det gjorde mig sårad, men jag förstår att det är lika overkligt för honom som för mig och han vågar inte ta ut någon glädje ännu.

Utan han fick den i söndags kväll istället. Fast champagnen är inte öppnad än. Nu har vi nått första delmålet – ett positivt graviditetstest. Nu skall vi ta oss igenom nästa steg också. Ett pickande litet hjärta. Sedan kan vi kanske våga fira lite mer, även om jag vet att jag kommer vara orolig till och från hela tiden.

Vi satt länge och bläddrade i Lennart Nilssons bok. Vilka underbara bilder! Vi läste och skummade oss igenom all basfakta, förundrades över bilderna på befruktningen och läste oss fram till vecka 6.

Just nu ser Esmeralda ut som en söt liten fisk, och det är så fantastiskt att det kan bli en liten bebis från det här.

A till Ö

Lite sent kommer denna, blev ju utmanad av Tinselflickan.

A is for age: 31.
B is for booze of choice: Rödvin, eller numera någon av de nya smakerna av Ramlösa.
C is for career: Kontorsråtta.

D is for your dad's name: Pappa. ;-)
E is for essential items to bring to a party: Ett bra humör!
F is for favourite song at the moment: Har flera, ingen direkt favorit.

G is for favourite game: Settlers!
H is for home town: *hemligt*
I is for instruments you play: räknas dator eller kamera?! ;-)

J is for jam or jelly you like: Apelsinmarmelad och ost på varma rostade mackor!
K is for kids: Förhoppningsvis en liten Esmeralda (visst, det är ett tjejnamn, men det är namnet på embryot, könet spelar ingen roll).
L is for living arrangements: Hyfsat stor villa med stor trädgård.

M is for mother's name: Mamma ;-)
N is for name of your crush: Min älskade sambo sedan over tio år tillbaka.
O is for overnight hospital stays: En natt, hjärnskakning när jag var liten.

P is for phobias: Tvestjärtar. Hatar dem. Drömmer mardrömmar om dem.
Q is for quotes you like: Har flera. Gillar de som är positiva och peppande.
R is for relationship that lasted the longest: Nuvarande som pågår i allra högsta grad..

S is for sartorial style [ung; hur går du klädd]: Som en klassisk kontorsråtta?
T is for time you wake up: 5:30 – måste upp och ta progesteron.
U is for underwear: älskar mina nya hipsters i bomull.

V is for vegetables you love: Paprika. Lök i alla former. Ruccolasallad.
W is for weekend plans: Renovera.
X is for x-rays you've had: Tänder, fot, mage, tarmar etc.

Y is for yummy food you make: Pastasallad.
Z is for zodiac sign: Vattenman.
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Vilka är kvar? Anki, annah, anna k?

Ä är för älsklingstrend: Limegrönt. Allt som är grönt.
Ö är för en önskan just nu: Att allt kommer att gå bra – våga tro att det är möjligt.

Inspanad i profil

Svärfar hade för en tid sedan pratat med en vän över telefon. ”Har du blivit farfar än”, frågade vännen. ”Inte vad jag vet”, skojade svärfar. Vännen tyckte att svärfar gott kunde ta och spana in magen (min!) nästa gång han träffar mig.

Detta berättade han för oss i lördags. Skrattandes. Och sa att nu har han spanat in min profil!

:-D Om han bara visste!!!

Landat lite

Veckan har ju varit ganska intensiv. Testet i tisdags, turbulensen med tankar och känslor. Mycket att göra på jobbet, övertid för både mig och sambon, kvällskurs. Så vi har egentligen inte hunnit att bara ”vara”.

Så i lördags morse låg vi i sängen och viskade och fnissade lite. Det började med att jag vaknade, och som vanligt kommer man på efter en stund att ”fan, jag är ju gravid”. Och så undrar jag om jag har drömt. Rullade över till sambons sida och viskade frågandes om det var sant.

Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig en sådan här overklighetskänsla som denna. Som att ständigt behöva ha bekräftelse. Som att jag gjorde ett test till imorse. Har ju fin-tester (CB) som jag inte fått använda än.

Tog ett sådant och konstaterade ett + direkt. Men jag blev lite irriterad för att strecket inte var lika stark. Hade ett jätteblått streck och ett svagare. Insåg sedan att det svaga strecket inte var mitt utan kontrollstrecket – teststrecket var ju det som var starkast! Phu!

Öken

Sahara har flyttat in i min mun. När jag vaknade på morgonen var jag torr som fnöske i munnen. Jag har känt av muntorrheten de senaste dagarna, men långt ifrån så här kraftigt. Det hjälper inte heller att bälja i sig dricka – man får ju bara springa och kissa hela tiden.

Yrseln finns där fortfarande, men det känns lite avtagande. Däremot börjar brösten sakta ömma nu, om man trycker lite lätt på utsidan, känns som träningsvärk ungefär. Illamåendet är borta, men jag har det konstanta suget och hungerkänslan kvar. Magen värker nästan ingenting längre, men på eftermiddagen och kvällen blåser den upp sig och blir gasig. Fryser och har ett mer skärpt luktsinne. Småfinnarna har blivit stora. Sover dåligt om nätterna, och är uppe och kissar 1-2 gånger (aldrig tidigare).

Nojjig är jag ändå. Oron kommer när jag inte känt av något på länge, eller inte tänkt på det. Så man kan väl säga att ju mer illa jag mår, torrare i munnen, sover sämre, desto gladare är jag. Låter det knäppt?! :-D

Den vita lilla lögnen

Vi kom fram sent på fredagskvällen, och det var dags för middag ganska omgående. Vi skulle sedan köra vidare till ett annat ställe där vi skulle sova, så sambon sa att jag skulle köra sedan. Men vi påpekade båda också att jag inte kunnat dricka ändå, för jag har tagit medicin mot inflammation i slemhinnorna (låter bättre än svamp eller?!) och att läkaren avrått från att ta alkohol och undvika godis.

Svärmor nickade jakande och frågade ”I halsen?”. ”Nix”, svarade jag och pekade nedåt. ”Oj”, sa svärmor och så pratade vi inte mer om det den kvällen. Under lördagen ville hon bjuda på vin igen och tog fram två glas till oss, men då fick jag avböja igen. Svärmor var lite förvånad, men jag upprepade igen att läkaren rått mig till att avstå från alkohol och godis. Men hon gav med sig och det blev apelsinjuice.

Det kom även upp en annan gång under helgen och jag var på vippen att bre på det och säga något som förstärkte genom att påpeka att jag haft problemen i flera år etc etc – alltså inte ljugit utan berätta lite mer om mina problem. Men jag kunde inte, för det kändes som ljug.

Det ska bli så roligt att få berätta för dem till jul, det ser vi fram emot så fruktansvärt mycket!

Nödlögn

Vi skall ju resa bort i helgen, till sambons familj. Vi känner oss inte redo att berätta än utan vi vill vänta till jul (som vi firar hos dem). Jag har tänkt skylla på min vestibulit och svampinfektioner - det är iaf något jag känner till mer än UVI som jag först tänkte skylla på - men jag misstänker att det är åtminstone 1-2 personer som kommer protestera om att man visst kan dricka alkohol när man ätit penicillin mot UVI.

Vestibulit är mer okänt och folk vill nog inte sitta och prata om mitt underliv.

Varför måste en del människor tycka synd om de som "inte kan" dricka alkohol? Jag har valt det så många gånger de senaste åren pga av bebisverkstaden - och det är inte ett dugg synd om mig. Som ni minns festade jag hela natten lång och ramlade in genom dörren tidigt på morgonen - samma dag som vi gjort FET! (Hmmm kanske det var det som gjorde det?) Och jag var spik nykter från tidig kväll till sen morgon. Och kul hade jag!

Visst, jag skall inte sticka under stolen med att jag kommer att sakna ett gott rödvin till maten. Men det jag har fått istället är så mycket mer värt än det - jag har hela livet på mig efteråt att ta vin till maten. Ramlösa är gott det också!

Astillbe - tvivlaren

Jag är fortfarande förvånad. Jag var redan förbi det här försöket i mina tankar. Jag planerade redan för nästa FET och hur vi så snabbt som möjligt skulle kunna göra åt våra frysta embryon så jag kunde göra nästa färsk-försök istället. Jag trodde helt enkelt inte på FET (även om min vän Betty lyckats så bra!).

Jag har till och med redan funderat på att gå tillbaka till Carlanderska så fort de fria försöken är till ändå, jag trodde inte att SU skulle kunna hjälpa mig.

Jag har funderat att bli medlem i en adoptionsförmedling, "fallifall". Men sambon har inte velat diskutera, och egentligen inte jag heller. Suckat över att vi "måste" gifta oss i sådana fall. Jag gifter mig gärna men inte för att det skall vara ett måste. Utan när vi känner oss redo.

Idag har jag inte känt av lika mycket som igår. Vilket jag inser är precis lika oroande som att känna av något. Så det spelar ingen roll. Hungern har funnits där hela dagen och jag har ätit extra frukost och mellanmål. Nästan ingen värk i magen, men uppblåst igen på kvällen. Yrseln är kvar.

Den första glädjeyran har lagt sig lite, men det känns fortfarande overkligt. Har jag drömt allt detta?
Men ibland börjar jag bara tokflina och ser bokstäverna J U L I i neonbokstäver i ett varmt solsken, men svallande vågljud...

Vecka 5 (4+6)

Idag har jag tagit tag i lite saker. Men det känns ändå som lite för snabbt. Jag är orolig att allt brakar åt helvete, och måste komma in här och ta tillbaka all glädeyra.

Men jag ringde till SU, som var på lika bra humör som vanligt *ironi*. De ifrågasatte varför jag ringde istället för att faxa. Jag sa att jag ville fortsätta med progesteronet, det är anledningen till att jag inte faxar. Då sa de att jag måste ringa det andra numret, men tog sig an mig ändå när jag sa ok och var på väg att lägga på. Har du pratat med en läkare om det här, undrar barnmorskan. Eh, nej, i så fall hade jag ju knappast inte behövt ringa, tänkte jag, men sa något snällare.

Så jag tjatade till mig att få fortsätta med progesteronet, får fortsätta iaf två veckor till. Berättade att jag har låg progesteronhalt i vanliga fall och om det här kletet är en livlina för att pyret skall stanna kvar, ja då vill jag fortsätta med det. UL (VUL?) bokades till 22/11 (det du Anki!).

Sedan var ju mamma och pappa nyfikna igår när BF är. Naturligtvis undrade ju sambon också, blir det juni eller juli? Men igår hade jag ingen aning. Så jag kollade upp det också. Jag är idag på vecka 4+6 och beräknad förlossning är den 10 juli.

Jag har ju känt mig ganska yr de senaste dagarna, och det har hållt i sig även idag. Ibland snurrar det till rejält. Jag har redan fått små små finnar på hakan, brukar aldrig få så pluttiga saker. Under eftermiddagen har jag hela tiden känt ett hungrigt sug i magen och ett svagt illamående. Och det sitter kvar fortfarande trots en normalstor portion med pommes och kött till kvällsmat. Mensvärken har i princip avtagit helt, däremot så har magen varit uppblåst som en spärrballong under kvällen. Jag trodde aldrig att man skulle börja känna av det så snart?

Jag sov som en stock inatt! När jag vaknade tog det en bra stund för mig innan jag kom ihåg att jag är gravid! Vilken helskum känsla! Så jag var tvungen att göra ett test till på morgonen! Idag var det mycket starkare, nästan som kontrollstrecket. Har tagit kort men orkar inte ladda in det i burken nu...

Nu ikväll har jag fått berätta för minsta systern också. Jag berättade ju för henne om vår barnverkstadcirkus 2 dagar innan första äggplocket (februari) och hon har varit ett bra stöd. Men det är tillika den systern som nyligen gjorde abort, som hon naturligtvis vissa dagar är fruktansvärt ledsen över, så jag vet inte riktigt hur hon mår. Jag vet att hon är jätteglad för vår skull, men jag hoppas att jag inte gjort henne ledsen. Syrran visste ju om att vi gjort ett FET, vi var ju bland annat på kyrkogården ihop i lördags och vi pratade lite om symptomen och jämförde med när hon var gravid. Så det kändes bäst att berätta för henne nu.

Men nu är det stopp. Vi kommer inte att berätta för fler innan tidigast jul. Då skall min andra syster få veta hela historien från början, även sambons föräldrar. På jobben säger vi inget förrän efter nyår.

Till helgen åker vi hem till sambons föräldrar (övernattning). Så vi måste komma på en trovärdig lögn till varför jag inte vill ha något vin till maten (annars tar jag sällan något, typ öl eller drinkar). Och jag älskar rödvin... hmmm.

Eh, nej, nu har jag suttit här i flera timmar och bloggat, svaren på era kommentarer blev ju skitlång, tror inte att det finns någon som orkat sig igenom hela den, men jag ville ändå visa hur mycket det ni skriver betyder för mig.

Och jag läser era bloggar, men på sistone har jag varit skitdålig på att kommentera själv. Jag ska skärpa mig. Jag lovar!

Nu ska jag och Esmeralda (!) gå och slänga oss i bingen, katten X väntar där redan på att få sitt kvällsgos.

Natti!

Minnesanteckning
2006.11.04: 36,9
2006.11.05: 37,0
2006.11.06: 37,0
2006.11.07: Ej tempat (vågade inte)
2006.11.08: 37,0

Tack snälla alla ni...

Jag har suttit och läst alla era kommentarer ännu en gång till. *ryser* Ni är helt enkelt för underbara! Tack snälla ni för era gratulationer och varma ord.

Men inte ska ni gråta!!! :-D

Hmmmm. Jag är värdelös på tacktal *harkel* så här kommer något åt det hållet, känner att jag vill svara alla som kommenterat. Så jag har gått igenom alla kommentarerna rätt upp och ner:

---

Lill – tack vännen! Jag vågade testa till slut! ;-) Kram!

Betty2 – tack vännen! Jag såg ditt inlägg om att du snart skulle till jobbet så jag skyndade mig som f*n så du skulle hinna! Trodde först inte jag gjorde det, att du skulle uppdatera en gång till, för vi skrev nog nästan samtidigt! Nu får vi starta upp en gravidgrupp, jag vet flera stycken jag vill ha med där! Kram!

Tilda – tack gumman! Det blev en fantastisk dag. När vi satt och fikade malde det i huvudet hela tiden att ”tänk om mina kollegor visste vad som bubblade inom mig” och så blev man lite fnissig! Men det är så overkligt! Kanske det var några hjälpande händer från andevärlden?! Kram!

Anonym – tack! :-D Kramar till dig också!

Solkatten – tack vännen! Läste att ditt UL gick bra, är så glad för er skull! Kram!

My – tack vännen, jag saknar dig! Skriver du någon annanstans? Hoppas att du och lilltjejen har det bra. Nu har ju hockeyn dragt igång igen! ;-) Kram!

Kattmamman – tack!!! Det tog ett tag men jag kom efter er till slut ändå! Försöker tänka positivt, men är ändå orolig att man skall behöva komma in med dåliga nyheter här, speciellt när gratulationerna fortsätter att komma… Och jag lovar, jag ska försöka skriva mindre tårdrypande inlägg! *ler* Kram!

Tess – tack vännen! Din känsla var helt rätt!!! Fy farao vad häftigt, att vi alla tre klarade det!!! Så mycket för den statistiken man hela tiden känner att man har emot sig ”en av tre”. Kram!

Maria – bockar och bugar! Vilken söt katt ni har! Kram!

Hermelinen – tack vännen! Visst var det på tiden! Och nu kan jag hänga med er på AFF igen! Jo, vad sambon sa när jag berättade?! *Asg* Han sa ”skojar du” eller något liknande. Han hade lika svårt som mig och tro att ett FET var möjligt! Och sedan var det tårar och kramkalas! Kram!

Annah – tack vännen! Visst är det härligt! Blir så rörd av dina ord! Under all denna tid så har jag läst och gratulerat andra, det känns helskumt att stå på den andra sidan och ta emot gratulationerna...Kram!

Elca – tackar! Jag hoppas att bloggen kommer fortsätta intressera för läsning, jag känner att bara graviditetsblogga är nog inte riktigt jag, utan jag vill fortsätta ha någonstans att skriva av mina tankar. Kram!

Camilla – tackar! *ler* Du har så rätt, det är en spännande tid framför oss nu. Det är så mycket vi förhoppningsvis skall få uppleva, ett steg i taget. Nu är detta delmålet iaf uppnått! Kram!

Ellica – tack vännen! Åh, jag är så rörd att du fortfarande kikar till hos mig! Hur har du det med prinsessan och buspojkarna?! Skriver du något på AFF längre? Om du vill får du gärna skriva ett mail till mig om hur ni har det! Kram!

Paula – tack vännen! Visst är det underbart! Fast ändå så himla overkligt… Imorses när jag vaknade tog det ett tag innan jag kom på att jag faktiskt var gravid! Ingen skum dröm där inte! Kram!

Tingeling – tack vännen! Ja, jag skall försöka njuta!!! Fast det är svårt, det ”känns” ju inget - magen är visserligen uppblåst och svullen, men den är ändå ganska platt… ;-) Men känslan inne inombords är ändå mysig! Och du kommer att få uppleva detta också, jag hoppas innerligt att ni kommer att lyckas nu. Kram!

Annica – tack vännen! Så häftigt att du drömmer sanndrömmar!!! Nu får jag vara med er på AFF och leka igen, vilket gör mig väldigt glad! Kram!

Annisa – tack vännen! Det var länge sedan vi var på PFB nu, det har gått mycket tankar i huvudet de senaste två dagarna och jag har tänkt tillbaka på ”den gamla goda tiden” väldigt mycket… Kram!

Jessica – tackar! Det gör mig så rörd att ni är så många som följt med! Kram!

Lillasparven – tack! Är så ledsen för er skull att det inte gick vägen den här gången. Jag hoppas innerligt att du snart får följa efter och att er nästa ruvning blir lyckosam. Kram!

Anki – tack gumman! Det här är helt sanslöst – vad är oddsen för att detta skulle hända – två år senare?! Jag blir så glad! Nu får vi helt enkelt ta en loka-kväll framför datorn istället för vin! Kram!

Mina – tack vännen! Är så ledsen för er skull att det inte gick vägen, vi skulle ju följas åt – fast jag trodde mer på dig än på mig själv eftersom jag hade den uppfattningen att nästan ingen lyckas på FET. Hoppas att ni finner styrka i varandra och att ni lyckas nästa gång. Kram!

Salvia – tack! Önskar er all lycka i adoptionsprocessen, hoppas att mötet hålls nu nästa vecka! Kram!

Tinselflickan – tack gumman! Jag som tvivlade så på FET, jag var redan inne och planerade för nästa, ville gärna att de skulle sätta in två så vi kunde komma igång med nästa ET så snart som möjligt! Lycka till själv nu! Vi vill ha er allihopa i gravidgruppen! Och jag vill ju gärna bjuda hem er till våren när vi är klara med köket... Kram!

Madeleine – tackar! Blir glad och rörd att du velat följa med på den här resan! Kram!

Sassamamma – tack vännen! Så du hinner in här mellan blöjbytena! *rörd* Hoppas ni har det mysigt hemma med lilltjejen och att den stora tjejen har det bra! Och att ni slipper frysa i vinter och köra värmen från ugnsluckan! :-D Kram!

Söderböna – tack! Haha, den känns lite konstigt att bli kallad mamma!!! Men så fort jag ser en bebis nu, på tv eller i affären (det är så intressant mitt liv är just nu) så ler jag från öra till öra… Kram!

Myggis – tack vännen! Mina gamla PFB:are! Hoppas att du och Max har det bra, skriver du någonstans? Du får gärna skicka ett mail någon dag och berätta hur ni har det! Kram!

Anna k – tack vännen! Ordet äntligen var nog det första jag kände när jag såg på testet igår morses. Äntligen vår tur. Äntligen lyckades vi. Kram!

Currly – tack vännen! Jag varvade din tråd, men slutet var ju betydligt bätte än början! :-D Hoppas du mår bra. Kram!

Gosan – tack vännen! Åh, det är länge sedan vi satt och pimplade vin framför datorn natten lång, du, anhna och jag… har tänkte på det flera gånger de senaste dagarna. Blivit lite nostalgisk. Aldrig hade vi kunnat ana vad som väntade oss… är så glad för att vi nått så här långt nu alla tre. Kram!

Hemlliz – tackar! Kramar i massor!

Cilie – tack vännen! Önskar er all lycka till nu med er IVF, jag hoppas att ni lyckas! Kram!

Storkenflyger – tackar! Håller tummarna för att det blir ett nytt försök i december för dig, som lyckas! Vilken härlig julklapp det skulle bli! Kram!

Rosamilton – tack! Oj, hade du samma nick på PFB också? Hmmmm känner inte igen det eller är jag glömsk?! Men när jag såg det där med hemfödsel så undrar jag om jag inte känner igen något… jag minns en förlossningsberättelse kring jul - har jag rätt?! Kram!

Mary – tack vännen! Oj, ville maken ha datorn själv eller kände han sig lite förbisedd?! *fniss* Du får säga att det var akut nödfall!!! Och du, skriket hördes ända hit ner! Kram!

Singelmingeltjejen – tack vännen! Och ni kommer att lyckas snart också, det håller jag mina tummar för (jag har otroligt många tummar ska du veta). Jäkta inte för mycket med bröllopet nu! Kram!

Fuksen – tack vännen! Vi har faktiskt lite champagne här, vi hann inte med något firande igår, så kanske blir det en liten skvätt idag. Typ en mun och sedan är det bara pösa och jäsa som gäller! Kram!

Linda-Marie – tackar! Är glad att du har följt med, att det är på avstånd gör inget alls! :-D Kram!

Karonesse – tack vännen! Har missat att du bloggar, det får jag ta igen och läsa om Ellen! Kram!

Anna i Åbo – tackar!!! Kramar!

Carnesir – sist men inte minst. En tvillingstjärna! Tack så mycket vännen, det värmer så mycket! Önskar er all lycka till i adoptionsprocessen, jag är inne och kollar till dig ofta och jag är glad att du mår bra igen och hittar bra energi. Kram!

---

Oj – så långt det här blev! Haha, det har tagit mig nästan två timmar att skriva, men det var det väl värt, har gått igenom texten igen nu men misstänker att det finns en del stavfel, men skitsamma! ;-).

Sambon har också suttit och läst under de här dagarna och vi är rörda, glada och tacksamma för alla era kommentarer och gratulationer. Jag hoppas bara att jag inte missat någon av er…

Ett stor TACK från oss båda!

Kvällen (hos mina föräldrar)

Eftersom mina föräldrar har vetat om våra problem (sedan ett år tillbaka) och behandlingar så hade de stenkoll på att 18 dagar efter insättning är det test. Som igår då alltså.

Nu brukar inte mina föräldrar ringa i tid och otid och fråga mig hur jag mår, om jag har fått mens etc, det sa jag ifrån när vi berättade för dem om vår lilla hemlighet. Hmmm det är till och med så de knappt vågar ringa och fråga! ;-)

Men nu har jag träffat på föräldrarna (främst pappa) mycket på sistone och det har blivit mycket telefonsamtal om annat (rörmockare, fotboll, smycken m m) och då passar de ju naturligtvis på att fråga.

Igår hoppades jag på att de INTE skulle ringa, dels för att jag inte ville säga det per telefon, och dels för att jag inte ville ljuga om att vi inte testat. Sambon och jag bestämde att det är lika bra att vi åker ner till dem redan samma dag och berättar, så de slipper oroa sig.

Naturligtvis ringer pappa på eftermiddagen när jag är på jobbet. Jag ljuger halvtaskigt om att vi inte vågar testa än utan skall vänta till vi gått en vecka över tiden. Alltså på torsdag. Han lät väldigt förvånad och lite besviken. Fattar inte varför jag inte sa att vi väntar till ikväll eller något… det hade låtit mer trovärdigt. Jag bytte samtalsämne snabbt och så pratade vi istället om fotbollsguld och förbannade hantverkare som aldrig kommer när de ska. Kände mig skitdum.

På kvällen åkte vi ner till mina föräldrar. Som inte var ett dugg överraskade att vi kom med fikabröd klockan 18 på kvällen (har aldrig hänt innan). Men de frågade inget! Så jag visste att de anade nog (mamma frågade om jag ville ha te, inte kaffe)… Hehe. Vi satte oss och fikade, pratade en massa om annat och visade ritningar. Sedan blev det alldeles tyst och jag mötte sambons blick. Ok, nu var det dags att säga det. Fjärilarna härjade gott i magen.

* harkel* ”Vi har ju lite nyheter också”, säger jag. Då brister mamma och pappa ut i världens leende och skratt! De undrade när vi skulle komma till det! Det visade sig att strax efter jag pratat med pappa pratade han med min lilla syster. Som i sin tur sagt till honom att vi skulle komma och hälsa på ikväll – för det har sambon sagt (alltså min) till henne! Och eftersom jag inte sa ett knyst om detta till pappa minuterarna innan, så la de ihop ett och annat och fick det till bebis! Så mycket för den överraskningen!

Men så blev det tyst igen. Jag hade ju inte sagt det rent ut ännu. Alla tittade på mig. Jag har ju skrivit det flera gånger igår på nätet, men det var lite konstigt och säga det, så jag blev plötsligt blyg och tittade ner på golvet. ”Eh, ja, om allt går bra så skall X och jag bli föräldrar till sommaren”.

Men man såg hur lättade de var. De kunde ju inte vara helt säkra på sina antaganden innan de hört orden komma från min mun. Mamma var så glad att gjorde allt för att inte börja gråta och började skämta och skratta och kramas istället. Pappas ögon var också märkligt blanka och glittriga i skenet från de brinnande ljusen. Med ett leende som gick ända upp till öronen.

Efter en stund var det dags att bege sig hem. Kramades länge med mamma som nu inte kunde hålla tillbaka tårarna, och med pappa. Sambon fick också en lång kram av dem båda.

Men, det känns ändå så overkligt. Så inibänken overkligt. Det är som det händer någon annan. Eller att jag fått allt om bakfoten. Typ.

:-D

Morgonen

Jag sov oroligt och dåligt inatt igen. Vaknade ur en mardröm strax innan kl 04, som jag inte minns längre vad det handlade om (något helknasigt var det iaf). Även sambon drömde mardrömmar, han ägnade natten till att slåss med sin bror (vilket de absolut inte brukar göra eller för den saken skull har lust att göra!).

Tittade på klockan och insåg att jag skulle inte kunna somna om. Jag var klarvaken. Katten X kröp upp mot mig och la sig tätt intill och vi gosade en stund. Inväntade på att bli kissnödig. När jag väl blev det vågade jag inte gå upp ändå. Bara fem minuter till... Det blev många fem-minutare. Låg och funderade på hur jag kommer reagera vid resultatet oavsett vilket. Kände inget annat än rädsla.

Till slut hoppade jag upp vid fem-tiden. Jag hade redan förberett allting kvällen innan. Använde mig av en plastmugg den här gången eftersom det strulade i februari. Ville vara säker på att det blir rätt.

Efter att ha doppat stickan la jag den åt sidan och vände ryggen mot den och började gråta. Jag var så jävla nervös. Efter en stund vände jag mig om och stirrade på stickan. Två streck. Den visade faktiskt två streck! Teststrecket visserligen lite svagare, men det syntes klart och tydligt (inte alls så svagt som i februari). Jag började stortjuta och sjönk ner på golvet. 3½ års frustration, besvikelse och rädsla kom ut där.

Samlade ihop mig efter en stund och gick in till sambon som vaknade och hörde att jag lite diskret snyftade. Han blev orolig och frågade om jag fått mens. Nej, svarade jag och kröp ner till honom. Då fick jag äntligen säga de orden jag fantiserat om så fruktansvärt länge att få säga honom.

Du skall bli pappa.

Ruvardag 19 och äntligen

Jag ska inte hålla er på sträckbänken längre, vänner.
Jag har testat tidigt imorses.

Jag kan inte tro att det är sant!

l l

För att citera Gert Fylking. ÄNTLIGEN!!!

Det är så overkligt så ni kan inte ana.
Jag gråter och ler om vartannat.
Vi lyckades!
Jag trodde det var helt omöjligt och trodde absolut aldrig på ett FET.

Jag är så omtumlad, men så lycklig.
Men också ett styng av oro för om allt kommer att gå bra.

Har fantiserat så många gånger vad jag skall skriva här den dagen det händer, men jag kan bara konstatera att det inte blev något alls som jag tänkt mig! ;-)

Tack vänner för ert fantastiska stöd!
Återkommer senare idag!

Ruvardag 18 och eftermiddagsrapport

Har inget att rapportera om!

;-)

Något annat än ett stort fett + imorgon kommer att göra mig väldigt förvånad. Jag tycker ändå att jag känner min kropp hyfsat bra efter alla dessa turer. Men man ska aldrig säga aldrig.

Gräsänka ikväll så jag passar på att jobba bort några timmar. Konstigt nog är jag inte så trött med tanke på hur lite jag sov inatt. Och det lär väl inte bli mer nu inatt.

Förresten, det är femte plusdagen idag!

Ruvardag 18 och lunchrapport

Kan ingen slå mig med något hårt så jag kan vakna upp, typ på onsdag eller något?!

Ingen blödning ännu, men det har börjat värka igen lite smått i magen, dock inte så kraftigt som igår.

Måste försöka koncentrera mig på jobbet nu, men det är skitsvårt...

Ruvardag 18 och morgonrapport

Jag får nog uppdatera oftare idag! ;-)

Jag har inte sovit mycket inatt. Jag har vridigt och vänt mig, sovit oroligt, slumrat, vaknat alldeles varm, slängt av mig täcket, vaknat av att jag frusit, fått en armbåge på näsan av sambon och jag vet inte vad.

När klockan ringde 5:30 snoozade jag och slumrade om direkt. Drömde då att jag gick på toaletten för att ta morgonproggisen och upptäckte att jag börjat blöda. Det tog en lång stund när klockan ringde igen för mig att förstå att det bara var en dröm. Sedan blev jag jättenervös när jag väl kom upp på toaletten, var det en sanndröm?

Phu. Inget blod.

Tog proggisen och gick och la mig igen.

Sambon och jag pratade igår om vi skall testa tidigare. Ingen av oss vågar så vi väntar till imorgon bitti. Det är ju som med trisslotter - man kan vara miljonär fram tills man skrapar. Inventerade förrådet imorses, jag har 3 tester. Skall beställa hem ett pack med CB också.

Och som jag oroar mig. Igår var jag skitorolig för att jag hade sådan mensvärk hela dagen och såg det som negativt. Idag har jag knappt känt något alls, och då tror jag att det är negativt.

Kontentan är att jag kommer att landa väldigt hårt den här gången om kroppen bråkar med mig. Jävligt hårt. Det är lååånt ner till det svarta hålet nu, men ändå så nära...

Tack vänner för att ni är ett sådant stöd.

Ruvardag 17 och rapport numero 2

Det värker hela tiden i magen och jag är jättenervös. Fan ta den här kroppen om den luras med mig. Jag har till och från haft kraftig mensvärk som sedan slutat tillfälligt. Sprungit på toaletten hela tiden och kollat. Fortfarande yr, men inget illamående som igår.

Inte en droppe blod.

Sambon och jag konstaterade vid en promenad under kvällen i regnet att så här långt har vi aldrig kommit innan. Och det är skrämmande. Speciellt med tanke på att det enda vi vet om och kan är att misslyckas.

Och just det ja! Några som inte misslyckades och också har tron på att allt är möjligt!!! Jag säger bara SM-GULD!!!! Ingen höjdarmatch idag, men det har de bjudit på innan, men vi tog GULD! Så nu har vi varit nere på stan och firat!!!

Esmeralda, jag hoppas att du är kvar så vi kan få fortsätta att fira lite till. Med Loka citron.

PS - Håll tummarna stenhårt imorgon nu... en dag kvar.

Ruvardag 17 och halvdagsrapport

Tack vänner för alla era snälla kommentarer! Eftersom vi åker iväg nu och inte är hemma förrän ikväll, så tänkte jag meddela er halvdagsresultatet, några av er springer ju och in här hela tiden! :-D Så här kommer det:

Nada.

Så då vet ni det! ;-)

Igår kväll kändes magen svullen så där som före mens. Kände att nu är det kört. Vaknade imorses och upptäckte att jag inte kan räkna, det är idag som är 18 dpo. Magen värker rätt mycket, och jag springer på toa hela tiden med andan i halsen. Den enda gången jag känner det spirande hoppet tändas är när jag vid toapappersanalysen pustar ut och är överlycklig för att det inte fanns något blod. I ett annat liv hade jag idiotförklarat mig själv.

Ha en underbar eftermiddag, hoppas solen lyser på er också!
Kramar

Ruvardag 16 och kyrkogårdsbesök

Idag var jag och min lillasyster på kyrkogården för att lägga ner blommor och ljus i minneslunden.

Vi saknar båda två en gravsten att gå till. Vi brukar ställa våra ljus till vänster om den centrala platsen i vår minneslund. Det går bra så länge det inte är Alla Helgona. Då är vi flera som trängs där och andra "inkränktar" på "vår" plats.

Och platsen har aldrig känts bekväm. Ändå har vi lagt ljus och blommor där i över 5 år nu. Men idag bestämde vi oss för att hitta en plats som bara var vår.

Farfar älskade rosor. Vi gick och leta lite, vi frågade oss själva vad han skulle valt. Vi kom överens om att det skulle vara på en solig plats där rosor skulle kunna växa sig stora och vackra.

Vi mätte ut hur solen gick och våra ögon gick till en plats i helt motsatta hörnet. Den kändes helt perfekt! Vi gick dit och la ner gravbuketten och tände var sitt ljus, skrev FARFAR i snön och pratade lite med honom. Då plötsligt tittade solen fram och vi tolkade det som ett tecken från ovan att platsen vi valt var bra och att han sitter där uppe med Sankte Per och vakar över oss!

Syrran ringde våra föräldrar, med vi gick mot bilen, för att berätta att vi valt ett annat ställe, de skulle dit senare. Men det visade sig att de precis kommit fram till minneslunden via en annan väg och vi vände tillbaka. Och när vi väl fick syn på varandra alla fyra så kom solen fram igen! Det var en underbar känsla av övernaturlighet.

Men pappa hade redan lagt på det gamla stället, så det fick ligga kvar. Huvudsaken är ju att det känns bra för den enskilde, vart man lägger har ingen betydelse i sig. Men jag är glad att jag nu har hittat en fin och ljus plats som ändå känns som "vår" egen.

---

Och så det här med ruvningen också ja. Imorses var jag helt säker på att jag börjat blöda så jag rusade in på toaletten. Nada. [Phu] Sista dagarna har jag känt svag (kortvarig) yrsel, men idag har den varit mer konstant. Jag brukar få det som biverkning av pergotime, men det känns lite sent att få det nu? Varit trött (sov i eftermiddag) och det har sugit i magen på em och jag har känt mig lite konstig. Som innan man blir sjuk.

Magen har värkt till och från hela dagen. Det har satt igång nu igen.

Jag gick precis igenom mina FF Charts och blev positivt överaskad. Under de ggr jag tagit progesteron har det sett ut så här (korr genom att utgå från att insemination = äldagen):

Insemination 1 (maj-05): Brunt blod 18 dpo, mens 20 dpo
Insemination 3 (sep-05): Brunt blod 18 dpo, mens 20 dpo
Insemination 4 (okt-05): Brunt blod 18 dpo, mens 20 dpo
IVF-Försök 1 (feb-06): Brunt blod 16 dpo, mens 18 dpo
IVF-Försök 2 (aug-06): Brunt blod 14 dpo, mens 16 dpo

Det kan diffa plusminus en dag beroende på exakt när ägglossningen inträffade vid inseminationerna.

Och just det ja. Jag ÄR på 18 dpo idag.
Vågar man hoppas?

Jag säger som min gamlefarfar - Tro att allt är möjligt.

IVF-Försök nr 2 (Sahlgrenska):

Sammanfattning av vårt andra IVF-Försök.

13/7: Spraystart, 4x2 Suprecur
31/7: Östradiolprov: 0,04
2/8: Sprutstart 150 IE Menopur + 150 IE Gonal-F

4/8: Östradiolprov: 0,09 (efter 2x2 sprutor)
7/8: Östradiolprov: 0,31 (efter 5x2 sprutor)
9/8: Östradiolprov: 1,09 (efter 7x2 sprutor)

14/8: Östradiolprov: 9,06 (efter 12x2 sprutor) + VUL (ca 10-12 mogna ägg)
16/8: Äggplock - 12 ägg uttagna!
18/8: ET, 1 embryo (Axl) insatt och 5 till frysen!

31/8: Börjat blöda lite brunt på kvällen.
1/9: Mensen kommer igång sent på kvällen, värk och rött blod.
2/9: Gör ett test (-) och slutar med progesteronet.

5/9: SU:s Testdag, testar ändå, vilket naturligtvis är negativt.

Ruvardag 15 och ingen mens

Andra dagen på övertid. Ingen mens. Knappt någon tandvärk heller. Inte direkt trött. Halvtaskigt humör kanske.

Magen småvärker lite till och från. Men jag var mer optimistisk igår, idag känns det bara som det är lugnet före stormen. Att mensen skall komma.

Just nu är allt bara psykiskt påfrestande...

Minnesanteckning
2006.11.03: 37,0

Rotfyllning

Rotfyllningen gick mycket bättre än förväntat. När jag gjorde den förra gången var det 1½ timmes ren och skär plåga. Det gjorde fruktansvärt ont*. Och även när jag var där för en månad sedan för temporärfyllningen gjorde väldigt ont.

Så jag var duktigt nervös när det var dags. Låg och kramade händerna hårt och stålsatte mig. Visst gjorde det en del ont, men inte alls som innan. Jag var otroligt glad och lättad efteråt.

Fast det är fel att kalla detta för rotfyllning fick jag vet igår. Man har vidgat kanalerna och fyllt med kalkpasta (?), först om 3 månader är själva rotfyllningen. Men nu är alla nervtrådar döda så det ska väl inte göra såvidare ont då heller.

* Det gjorde så ont så jag blev helt genomblöt av svett. Fick åka hem och duscha samt byta kläder innan jag kunde åka till jobbet igen.

Ruvardag 14 och IM

Idag är det den beräknade dagen för (inte) mens. Jag var nog lite mer förhoppningsfull igår med tanke på att jag tycker att värken är annorlunda mot tidigare ruvningar och inseminationer (där jag tagit progesteron). Igår morses var jag även illamående, men det var jag inte idag.

Magen moler och värker emellanåt, men inte så mycket som de senaste kvällarna. Imorses inbillade jag mig att progesteronet tog stopp, som att tappen stängts. Men vid nästa proggis var det som vanligt.

Jag sov nästan som en stock inatt. Jag vaknade mitt i natten och började torrhosta, min mun var torr som fnöske. Somnade gott om sedan med katten X tätt intill mig. Först på morgonen började jag fundera på det här med muntorrhet… Jag kan inte sluta analysera allt!

Snart ska jag iväg på rotfyllning. [Yiha!] Det gnager lite av oro i mig att det skall kunna påverka negativt, att det skall vara någon fara för embryot (om det finns kvar). Å andra sidan har jag ju i min temporära fyllning fullt med bakteriedödande medel, kan ju redan ha påverkat negativt. Men det var ju akut och jag hade inget val.

Analyserar vid varje toabesök och än så länge inte en droppe blod eller blodblandat.

Återkommer med fasansfulla beskrivningar om min rotfyllning ikväll.

Minnesanteckning
2006.11.02: 36,9

Ruvardag 13 och skitdag nästan hela dagen

Idag har det varit en riktig skitdag. Sambon och jag bråkade lite imorses huruvida man skall ta bilen eller inte – det var ju halv snöstorm ute. Sedan kommer man till jobbet och blir överkörd av kollegor och chefer, eller snarare förbikörd. Sedan får jag vet att det där jobbiga från i september inte är slut.

Dessutom är jag så spänd. Jag skulle behöva en lång massage för att få ut alla knutor jag har fixat nu i nacke och rygg.

Vännen T messade på eftermiddagen och frågade om jag ville gå på meditation igen, vilket jag tackade ja till. Jag behövde få koppla av, och om jag fick ett till mysigt budskap skulle ju det vara ett plus i kanten.

Meditationen gjorde mig avslappnad, men det gick nog inte lika bra som förra gången. Jag fick inga bilder till mig och hade svårt att slappna av. Men efteråt kände jag att jag ändå fått en del lugn i kroppen. När jag gick hem grubblade jag mycket. Insåg jag att jag var beredd att byta jobb. Vi får se hur det blir med det…

Efter meditationen förra gången sov jag som en stock varje natt i en vecka. Sista veckan har jag sovit uruselt, så jag hoppas på samma resultat den här gången.

Och jag fick budskap även idag. Den här gången från min gammelmorfar. Min morfars pappa träffade jag aldrig, han dog före mamma föddes. Min mammas morfar dog när jag var liten. Likaså pappas morfar, har inga minnen av dem. Budskapet löd:

Tösen min.
Du funderar mycket på livet i stort.
Bekymra dig inte över framtiden.
Och det som komma skall.
Det är din tur nu att uppleva lycka.
Tag hand om dig själv och tro att allt är möjligt.
Kram din gamlemorfar

Magvärken höll sig borta större delen av dagen men kom tillbaka under eftermiddagen (i samband att jag tog progesteronet) och blev återigen kraftig under kvällen. Under hela meditationen värkte det på rätt bra, men jag hade en bit att gå hem efteråt och det var skönt att få komma ut och röra på sig lite. Även om det var fullständigt livsfarligt att gå ute, rena isbanan och –8 grader!

Minnesanteckning
2006.11.01: 36,8, mycket värk på em och kvällen.

Ont

Har haft riktigt ont ikväll i magen. Molvärken har varit tidvis väldigt kraftig och jobbig, värst var det när jag lagade mat. Ville bara skita i allt och gå upp och lägg mig. Känns som mens när som helst. Trött och nedstämd.

Värken började avta lite senare på kvällen. Än så länge ingen mens.

Ruvardag 12 och mediala budskap

För drygt två veckor sedan var jag och vännen T på meditation med mediala budskap. Det var första gången för mig, även avseende meditation.

Det verkade en kul grej att pröva på. Jag gillar det mystiska och övernaturliga, även om jag innerst inne är en tvivlare och skeptiker.

Meditationen förstod jag inte förrän senare att det hade fungerat relativt bra på mig. Vaddå sitta här och blunda var tanken många gånger, men först efteråt sorterade jag bilderna jag fick och hur djupt avslappnad jag blev. Mediet ledde oss via en grusväg en sommardag in i en skog och över en bro till ett träd där vi skulle sätta oss.

När hon sa att vi skulle gå såg jag människorna som fanns med mig i rummet - fast som barn. Jag tror jag var vuxen som gick bakom dem på avstånd. Barnen var klädda i korta hängslbyxor och skjortor - typ som barn var klädda för kanske 100 år sedan. Ljushåriga. I åldrarna 4-7 kanske. När vi kom fram till bron började pojkarna kasta mackor i vattnet. Solen lyste, himlen var blå, skogen grön och vattnet inbjudande.

Sedan lämnade jag barnen där och gick mot trädet. Jag kramade om det men kunde inte sätta mig ner. Alltså jag i den skepnad jag var där. Plötsligt var det som jag blev två personer och jag såg hur jag, som cirka 10-åring, satte mig ner vid trädet och lutade ryggen bakom mot det. Tittade jag upp mot himlen såg jag trädets krona med den blå himlen bakom. Solen lyste upp löven vackert.

Medan vi är tillsagda av mediumet att sitta vid trädet tar hon emot budskap från andarna. Nu har jag svårt att koncentrera mig och tänker på jobb. Tvingar mig själv att vandra tillbaka tankarna till trädet eller till ån med de söta barnen som kastar macka i vattnet. Det är svårt.

När vi vaknat till liv igen får vi våra budskap. Detta fick jag:

Min lilla lilla flicka.

Nu händer det mycket med dig och runt dig.
Jag vet din innersta längtan och den ligger inte långt borta nu.
Allt kommer att gå bra! Ta det bara lugnt och vila.
Kram Farmor.

Det var så träffsäkert att jag nästan trillade baklänges. Nästan.

Min älskade farmor lever. Jag blev lite bestört så jag var tvungen att ringa henne direkt när jag kom hem och så pratsjuk som hon var har hon aldrig varit innan. Vi pratade i 1½ timme och jag var så tacksam för att hon fanns att prata med. Jag har dåligt samvete för att jag ringer så sällan och att jag heller inte hinner träffa henne så ofta jag skulle vilja. Så på något sätt är jag glad över meddelandet som fick mig att ringa henne den där kvällen när hon så gärna ville prata.

Vad som mer gör mig skeptisk med meddelandet är att mediet vet att vi står i kö på Sahlgrenska. Men hon vet inte att vi kommit fram och att jag samma dag jag var där hade ägglossning och två dagar senare skulle få tillbaka Esmeralda.

Mediet ringde mig dagen efter. Hon förstod att något blev galet. Hon berättade att den här kvinnan såg väldigt gammal ut och hon var mycket noga med att budskapet skulle fram och lite otydlig med vem hon var. Kunde hon vara farmors mamma?

Oavsett. Jag känner så här, att jag kan inte göra något för att påverka. Allt ligger i någon annans händer, Gud, Madonnan, Moder Natur eller jag vet inte vad. Det enda jag har är hoppet. Och visst mår man bra av ett sådant här fint meddelande? Och visst vill jag gärna tro, att det var min farmors mamma. Eller så kan det även ha varit min mammas farmor.

Vem är gammelfarmor för er? Min farmors mamma har jag alltid kallat gammelfarmor. Men egentligen är hon ju pappas mormor - blir det gammelmormor då? Min morfars mamma är ju min mammas farmor - kanske är hon gammelfarmor. Jag minns båda två, den ena dog när jag var 13, den andra när jag var tio.

Minnesanteckning
2006.10.31: 37,0, mycket värk på em och framför allt på kvällen.