onsdag, november 08, 2006

Kvällen (hos mina föräldrar)

Eftersom mina föräldrar har vetat om våra problem (sedan ett år tillbaka) och behandlingar så hade de stenkoll på att 18 dagar efter insättning är det test. Som igår då alltså.

Nu brukar inte mina föräldrar ringa i tid och otid och fråga mig hur jag mår, om jag har fått mens etc, det sa jag ifrån när vi berättade för dem om vår lilla hemlighet. Hmmm det är till och med så de knappt vågar ringa och fråga! ;-)

Men nu har jag träffat på föräldrarna (främst pappa) mycket på sistone och det har blivit mycket telefonsamtal om annat (rörmockare, fotboll, smycken m m) och då passar de ju naturligtvis på att fråga.

Igår hoppades jag på att de INTE skulle ringa, dels för att jag inte ville säga det per telefon, och dels för att jag inte ville ljuga om att vi inte testat. Sambon och jag bestämde att det är lika bra att vi åker ner till dem redan samma dag och berättar, så de slipper oroa sig.

Naturligtvis ringer pappa på eftermiddagen när jag är på jobbet. Jag ljuger halvtaskigt om att vi inte vågar testa än utan skall vänta till vi gått en vecka över tiden. Alltså på torsdag. Han lät väldigt förvånad och lite besviken. Fattar inte varför jag inte sa att vi väntar till ikväll eller något… det hade låtit mer trovärdigt. Jag bytte samtalsämne snabbt och så pratade vi istället om fotbollsguld och förbannade hantverkare som aldrig kommer när de ska. Kände mig skitdum.

På kvällen åkte vi ner till mina föräldrar. Som inte var ett dugg överraskade att vi kom med fikabröd klockan 18 på kvällen (har aldrig hänt innan). Men de frågade inget! Så jag visste att de anade nog (mamma frågade om jag ville ha te, inte kaffe)… Hehe. Vi satte oss och fikade, pratade en massa om annat och visade ritningar. Sedan blev det alldeles tyst och jag mötte sambons blick. Ok, nu var det dags att säga det. Fjärilarna härjade gott i magen.

* harkel* ”Vi har ju lite nyheter också”, säger jag. Då brister mamma och pappa ut i världens leende och skratt! De undrade när vi skulle komma till det! Det visade sig att strax efter jag pratat med pappa pratade han med min lilla syster. Som i sin tur sagt till honom att vi skulle komma och hälsa på ikväll – för det har sambon sagt (alltså min) till henne! Och eftersom jag inte sa ett knyst om detta till pappa minuterarna innan, så la de ihop ett och annat och fick det till bebis! Så mycket för den överraskningen!

Men så blev det tyst igen. Jag hade ju inte sagt det rent ut ännu. Alla tittade på mig. Jag har ju skrivit det flera gånger igår på nätet, men det var lite konstigt och säga det, så jag blev plötsligt blyg och tittade ner på golvet. ”Eh, ja, om allt går bra så skall X och jag bli föräldrar till sommaren”.

Men man såg hur lättade de var. De kunde ju inte vara helt säkra på sina antaganden innan de hört orden komma från min mun. Mamma var så glad att gjorde allt för att inte börja gråta och började skämta och skratta och kramas istället. Pappas ögon var också märkligt blanka och glittriga i skenet från de brinnande ljusen. Med ett leende som gick ända upp till öronen.

Efter en stund var det dags att bege sig hem. Kramades länge med mamma som nu inte kunde hålla tillbaka tårarna, och med pappa. Sambon fick också en lång kram av dem båda.

Men, det känns ändå så overkligt. Så inibänken overkligt. Det är som det händer någon annan. Eller att jag fått allt om bakfoten. Typ.


:-D

14 kommentarer:

Anonym sa...

Gumman, visst är det underbart att kunna göra dem så glada :-) Jag får tårar i ögonen när jag läser om det!!!
Kram på dig

Anonym sa...

Tänk att det alltid är så laddat att berätta för egna föräldrar att man skall ha barn :) Vet inte varför men jag har alltid känt mig så liten/dum...haha...Har vi gjort DET? Men nej det hade vi ju inte sist (och inte ni heller) men ändå blev det barn *skratt*

Kramar i massor...och speciellt till lilla "Esmeralda" ;)

Salvia sa...

Nu gråter jag...

Anna sa...

Tyckte också det kändes lite konstigt att berätta för mina föräldrar, jag var var faktiskt så trist att jag ringde dem. Man fattar nästan inte att man plussat förrän man ser bebisen/embryot på ultraljud, vilket i och för sig mest ser ut som myrornas krig men man litar ju på läkarna :o)

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Jag vågar snart inte läsa din blogg längre. Vartenda inlägg du gör får mig att gråta floder ;-)

Kramar

Anonym sa...

Anna i Åbo said...

Grattis!!!! Jag nästan grät när jag läste ditt inlägg. Så skönt för er!

Tingeling sa...

Underbart! Ryser...

Carnesir sa...

Å grattis! Jag hade precis tänkt tanken "varför lyckas ingen av mina tvillingstjärnor där ute" och så kommer jag in på din sida och läser att du är lyckostjärnan. Jag är så glad för er skull. Ni kommer att bli så fina föräldrar. Kram kram

Superquinnan sa...

Njut bara njut.. Härliga föräldrar! Allt gott till er. Här är det åter igen en månad med förhoppning.. Vågar inte gå på toa. Jobbigt...

Kajsa Bergman Fällén sa...

Åh, så härligt att ni fick berätta. *gråter en skvätt*

Linda sa...

Åååh jag bara ryser när jag läser ditt inlägg!! Så mycket känslor!

Anonym sa...

sitter här med tårar i ögonen. så underbart! *kram*

Anonym sa...

Det rinner ner för mina kinder. Får nog stänga ner en stund. Underbart!

crrly sa...

:) :) :) :)

Sååå himla underbart att läsa, och så vackert du beskriver alltihopa. *ryyyys*