Svärföräldrarna satt idag och diskuterade en dödsannons över frukosten. En tjej i min egen ålder som dog vid förlossningen. Efter att de pratat om detta en stund fick jag faktiskt be dem byta samtalsämne. Jag ville inte höra ett ord till... De höll med och sa inget mer om det, men de hade nog inte tänkt sig för så noga.
När jag var gravid med Liten funderade jag på riskerna med en graviditet. Och att faktiskt dö på grund av den. Men jag kände ingen oro, utan jag kände att blir det så, så får det bli det. För Litens skull.
Men nu är det annorlunda. Jag vill leva och se Liten växa upp. Att jag skulle gå miste om detta härliga barns uppväxt och liv är något så frukstansvärt hemskt att jag får panik. Och sista tiden känner jag hela tiden att panikångesten är på väg att bryta fram, att jag inte kan hålla den i schack...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar