lördag, januari 05, 2008

Summering av 2007

BEBISEN INUTI MAGEN
Hur kan man egentligen sammanfatta ett år som det vi nyss upplevt? Så otroligt många känslor vi upplevt, från början till slut.

När 2007 började hade vi precis berättat för våra familjer. Av någon helt konstig anledning hade jag hamnat i ett apatiskt tillstånd. Kanske vågade jag inte tro det? Jag tyckte att det kändes jättejobbigt att berätta, speciellt i början, för då kändes det som jag ljög. Jag klarade inte av att sitta och skriva i forum, och tror inte att jag bloggade speciellt mycket heller. När jag var hos barnmorskan på inskrivning i slutet på december, så ville jag nästan få ut någon form av erkännande från min bm, att jag var gravid. Jag kunde inte fatta det. Jag vågade då inte heller ta steget och börja berätta för omvärlden. Jag ville ha garanti. Vilket naturligtvis ingen kunde ge mig.

Men så, alldeles i början på januari var jag på läkarkontrollen. Och fick träffa en alldeles underbar läkare som var otroligt glad för vår skull (och en läkare som verkligen läst på innan!). Hon förstod mig bättre än vad jag själv gjorde, och föreslog att vi skulle testa deras nya ul-apparat som de precis fått - för att jag skulle få en liten titt. Och vi fick det till att fungera och jag såg att det lilla pickande hjärtat utvecklats till en liten sak som redan hade armar och ben. Det hoppade till hela tiden, den lilla lilla minibebisen, det såg komiskt ut. Och jag blev helt förundrad, eftersom jag bara var 12 veckor gången. Men det släppte något i min bröst och det var nog början på att apatin skulle släppa.

Men jobbet var det kvar att berätta för för. Och det gjorde jag i mitten på januari och jag inte missminner mig. Jag var redigt nervös men fick ett jättebra mottagande från mina chefer. Att sedan (äntligen) få berätta för mina kvinnliga kollegor, det var mest bara skoj. Jag tror jag frågade dem angående semestern till sommaren, och sa då något om att jag tänkte ta ledigt riktigt länge...

Jag och min äldsta lillasyster, som också var gravid, kom närmare varandra. Vi var tidigare jättebra vänner, men fick en fnurra på tråden för några år sedan. Men våra graviditeter förde oss närmare varandra, vilket jag är otroligt glad för. När min systerson föddes i mars kände jag mig lite övergiven faktiskt, och saknade att ha min syster gravid. På mig hade det ju inte börjat synas ännu, så jag hade gärna velat vara gravid mera med henne.

Syrran och jag gick och simmade på eftermiddagarna med våra magar. Ja, hon hade en jättefin mage och jag var bara put-tjock. Men efter att hon fick sitt barn fortsatte jag att simma och det var en mysig tid, bara jag och min mage. Speciellt minns jag i maj, jag var där riktigt tidigt en morgon och solen lyste utanför. Det var stillsamt och lugnt, det var bara jag och några pensionärer i bassängen. En kvinna kom fram till mig och berättade att hon var imponerad av mig! Och då hade jag ju ändå några veckor kvar. Det var så skönt att bara få vara där i vattnet. Och varje gång avslutade jag med en omgång i bubbelpoolen.

Något som var mindre kul var när jag i slutet på januari fick en blödning. Jag låg och grät hela kvällen i sängen, jag bara skrek ut min sorg. Nu skulle jag inte få bli mamma ändå. Min lilla ärta var borta. Jag fick snabbt komma till gyn dagen efter och där fick jag den allra underbaraste synen - mitt lilla foster som levde och mådde hur bra som helst - levde runt ordentligt i magen. Min gravida syster var med och stöttade, jag var ordentligt nervös. Blödningarna fortsatte i några dagar till, sedan var de borta.

I början på februari gorde vi ultraljudet. En jättehäftig upplevelse, för nu hade fostret ändå växt en del på den månad som gått sedan jag såg den vid läkarkontrollen. Men själva ögonblicket var magiskt också, en milstolpe för mig och sambon. Att vi hade fått komma så här långt. Att vi verkligen lyckades.

Sedan blev jag ju sur för att de flyttade fram oss 8 dagar trots att vi hade gjort IVF och visste precis när äl hade varit - och embryoinsättning. Så löjligt nu i efterhand egentligen. Anledningen till att jag stred med det var av två orsaker - för det första att jag ansåg mig inte varit gravid 8 dagar mindre för ett j*a datums skull, och för det andra var jag orolig att få gå för länge över tiden. Och vad hände i juli? Jo, jag mådde så bra att jag helst av allt ville gå mina tre veckor över tiden - och så fick jag fick bara 1 dag!

Våren kom. Promenader med gravida vännen T. Bebisgos med lille systersonen. Magprat med gravida kollegan. Fantasier och planering och boande. Inköpsresa. Smörjandet med magen med body butter. Simmandet. Att stolt få visa upp magen.

Och jag fick en jättefin mage. Jag gick inte upp speciellt mycket. Och jag som sett min systers vackra mage insåg att jag också fått en. Jag älskade att få stoltsera med den. Det var ju detta jag längtat så efter under alla år. Jag bara njöt och mådde hur bra som helst.

För bra, det mådde jag. I början var jag så rädd att jag fått missfall eller inbillat mig allt, eftersom jag inte kände något alls. Innan jag testade hade jag en hel del mensvärk, som även fortsatte ett tag efter testet. Sedan kom illamåendet över maten. Jag kräktes aldrig, men jag var inte speciellt sugen på mat - framför allt hatade jag kyckling, potatis och all stekt mat. Hade jag fått bestämma hade jag levt på smörgås och frukt. Endast en gång kräktes jag, och var då i vecka 20.

Jag väntade mig att jag skulle bli trött på magen. Att få foglossning (hade en del runt vecka 20-25 tror jag), problem att gå och röra mig. Men det kom aldrig, trots att Liten fixerades redan sex veckor före bf. Jag mådde hur bra som helst och såg nu plötsligt fram emot att få gå två-tre veckor över tiden. Tji fick jag. En dag blev det bara.

BEBISEN UTANFÖR MAGEN
Att få bli mamma är ruskigt stort. Att få bli en familj. Svenssons kanske en del tycker och rycker på axlarna. Men längtan efter detta har varit så starkt. Bara att se Litens handduk hänga jämte våra. Att gå och lägga sig på kvällen, med honom mellan oss, eller jag och sambon tätt intill varandra, somnandes till Litens fridfulla andetag.

Och visst är det tumultartat i början. Något man inte riktigt förstår just då, för man är så uppe i allt det nya. Vi har fått ett förtroende att ta hand om detta underbara barn, och man lägger ner all sin tid och själ till att förstå och ta hand om det på bästa sätt.

Jag kan fortfarande minnas saker ganska starkt från förlossningen. Andra saker som smärtor och känslor under förlossningen är borta. Jag kommer inte ihåg hur min underbara mage kändes. Men jag minns känslan att stå utanför förlossningsavdelningen den tidiga morgonen, med tårar rullande ner för kinderna, båda av lycka och rädsla för ovissheten av det som komma ska. Verkligheten var så påtaglig. Jag minns den underbara stunden då jag vilade innan slutskedet. Jag minns hur det kändes när hans våta hala kropp kom ut. Jag minns hans ynkliga lilla skrik och sambons glädje och pussar. Jag minns den varma handduken de virade in honom i när de la honom intill mig. Hans ögon när de mötte mina när jag ammade för första gången. Min och sambons lyckligaste dag i livet.

Sedan följer de första veckorna. Man är ständigt på vakt, lyssnar, bär, ammar, byter, studerar, snusar, pussar, oroar, funderar och älskar. Dagarna gick i ett hela tiden och idag är det skrämmande hur lite jag minns från dessa. Vi har filmat ganska mycket, vilket jag är väldigt glad för. Att få med Litens uteckling och hur vår vardag såg ut. Nästan varje dag har jag skrivit ner det väsentliga i min dagbok.

Man rycks med i barnets utveckling, minsta lilla sak har man lust att ringa till alla och berätta om. Ibland känns det som om man lever i en jättebubbla, som om ingen annan kvinna varit mor före mig. Men kanske de känner igen och minns sin egen glädje när de ser nya mammors tokfnatt över varje litet steg barnet tar i sin utveckling?

Att ha vänner i min närhet med barn i samma ålder betyder jättemycket. Jag vågar inte tänka på vad som hänt med mig och bästa vännen T om någon av oss inte hade lyckats. Den fina vänskapen vi har, och kärleken till varandras barn - hur hade den sett ut om en av oss hade blivit kvarlämnad? Det hade förmodligen inte ens blivit samma sak om den andras barn kommit några månder eller år senare. Att få följas åt och dela erfarenheter och glädjen med varandra har varit helt fantastiskt roligt. Jag hoppas att våra barn blir lika goda vänner som vi är.

Och nya vänner har hittats under resans gång. Vännen S hittade jag på BVC, hennes dotter är två veckor äldre än Axel. Varannan vecka sedan i september träffas vi, vännen T, vännen S och jag med våra barn. Vi tar promenader, äter lunch, leker och matar barnen och fikar. Och snackar om allt! Det är en heldags aktivitet som jag alltid ser fram emot.

Liten är en jättemysig kille som mestadels är glad. Under hans första veckor var kvällarna ofta fyllda med gråt, något som tog lång tid att förstå (fibrer i brödet jag åt). Men han är ganska enkel och okomplicerad. Det fungerar bra (oftast) att åka iväg, träffa nya människor och nya miljöer. Han sover gott om nätterna, äter bra under dagarna, även om han inte är direkt stor i maten.

Och när man tror att man inte är kapabel att älska mer så knyts det åt i bröstet och det bara värker. Av kärlek. Känslan är så fantastisk. Man blir kär. Och vi hittar också nya sidor hos varandra som föräldrar, hur vi är som mamma och pappa. Som för övrig är två väldigt vackra ord. Mamma och Pappa.

Det mest fantastiska är att detta fortfarande bara är början på resan. Nu har vi ett helt nytt underbart år framför oss. Mycket ska hända. Tänder, krypande, de första orden och stegen. Att få åka till stranden till sommaren som en familj. Första födelsedagen. Hösten då pappa är hemma, och mamma ska klara av att lämna Litens varma kropp i sängen och masa sig till jobbet... Men det är viktigt att sambon får känna på detta underbara. Att bara finnas till för en enda person och ha ansvaret för den under dagen. Att de ska få ett ännu starkare band till varandra.

Mamma älskar dig.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!

Så fint och underbart du beskriver ditt 2007!!! Jag sitter här med tårar i ögonen och hoppas att även jag får uppleva baby-lyckan. Efter fyra år, fyra IVF-er och ett missfall är jag nu gravid i vecka 23. Jag försöker njuta, men det är svårt att lita på att det ska gå bra den här gången.

Lycka till i framtiden med både Liten och sambo och tack för att du delar med dig av dina tankar!

Kramar
//Sofie

Astillbe sa...

Hej Sofie!

Först av allt ett jättestort grattis! Det låter nästan som mig, fast det var mer 3½ år, 3 ivfer och ett förmodat väldigt tidigt mf. Men jag förstår hur du känner dig. Jag hoppas att allt går bra så att du får ett lika underbart 2008 som jag fick 2007.

För det andra är jag imponerad att någon orkade läsa allt det! :-D

Kram!

Ps kom gärna förbi och berättar hur det går för dig...