Liten har frigjort sig lite från sina föräldrar. För första gången är han inte beroende av att någon förflyttar honom.
Han älskar att sitta i sin gåstol. Han pinnar iväg som bara den och tittar sig storögt omkring på allting. Han trycker och kämpar när han fastnar någonstans och ändå vill framåt. Han skriker högt när han ser katterna och försöker förgäves springa efter dem.
Mamma och pappa står jämte och hejjar på. Samtidigt som man förundras och glädjs med barnets framsteg, så saknar jag ändå den lille bebisen. Tiden går så fort så jagkänner att jag inte hinner njuta "färdigt" av honom i ett stadie innan han rusar iväg till nästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar