Under värsta ägglossningen* lyckas vi faktiskt få till det. Inte av den anledningen, utan för att vi för en gångs skull tog oss tid för varandra.
Jag sa till Pappa att jag fortfarande kan bli med barn, att ägglossningen inte är förbi än. ”Det stör inte mig”, svarade han. ”Stör det dig?”, frågade han istället. ”Nej”, blev mitt svar.
Funderade mycket på det imorses. Det är nog så här jag vill ha det, mina grubblerier till trots. Nu överlåter jag beslutet till något annat, som jag inte kan påverka i större utsträckning. Nämligen min kropp. Händer det så händer det. Vi kommer bli lycklig och tacksamma över gåvan. Men om det dröjer några månader till så gör det inget.
Men vestibuliten är värre än på många år. Inte som när den var som värst, men inte långt därifrån. Det gör så in i helvete ont. Jag försöker att inte visa något för Pappa, på grund av flera orsaker. Jag trodde i min enfald att detta skulle bli bättre efter förlossningen. Det kan kanske vara att jag fortfarande ammar. Men jag måste backa tillbaka och se vad jag gjorde förra gången så att det förbättrades.
* Jag har aldrig känt av ägglossningen så mycket utan hormoner som jag gjort efter förlossningen.
1 kommentar:
Jag hoppas att det kan bli bättre när du har slutat amma. För mig är det en enorm skillnad. Jag har iofs inte fått diagnos vestibulit men tror ändå att jag har/har haft något åt det hållet. Nu efter amningsperioden verkar det vara helt borta, mycket bättre än innan graviditeten oxå. Kram!
Skicka en kommentar