Idag hade vi en psykolog på besök. Vi pratade en del om anknytning och om uppdelad föräldraledighet. Baserat på det hon sa, så känns det som att jag och sambon ska ändra lite i våra planer.
Jag går hemma våren ut. Sedan är vi långlediga båda två hela sommaren och sedan börjar jag jobba heltid efter semestern, då tar sambon vid och är hemma hela hösten. På det sättet slipper Liten få för stora förändringar på en och samma gång.
Sambon ville nämligen från början "bara" vara hemma sina 60 dagar. Men det tog inte lång tid innan han ändrade sig. Innan Liten föddes skulle sambon vara hemma 2 dagar i veckan i några månader. Ganska så snart efter han föddes, vi pratar bara några få dagar efteråt, ville han vara hemma på heltid.
Jag tyckte att heltid 2 månader, där jag har semester under en månad, är för lite tid för honom. Han kommer att ångra sig sedan. För en vecka sedan anmälde vi Liten till barnomsorg, med start 1 augusti nästa år. I helgen ändrade vi oss och sambon vill vara hemma i ett halvår på heltid. Så barnomsorgen ska flyttas ett halvår och jag har ändrat min fp.
En annan sak som poängterades väldans mycket var det här med barnvakter. Att nu har vi varit mamma och pappa så länge att vi måste tänka på oss själva och fixa en barnvakt, för middag, bio eller sex.
Sällan. Där är jag och sambon överens. Vi har nada behov av barnvakt. Vi har varit tillsammans i tolv år och gjort en massa saker innan. Vi har kämpat i flera år för Liten. Inte fasiken vill vi lämna bort honom redan efter tre månader för att göra sådant vi haft tolv år på oss att göra?! Det är säkert annorlunda för de som har barn innan eller inte varit tillsammans speciellt länge. Vårt behov är att göra saker tillsammans som en familj, något varit oss förvägrat under så lång tid. Det innebär att vi försöker att ha ett någorlunda socialt liv där vi anpassar oss efter varandra.
Så kanske kanske, ska Liten få se fotboll senare i höst. Vi får se. Annars stannar mamma hemma och ser det på tv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar