Morfar

Igår berättade min mamma att morfar har en tumör i lungan. Om tre veckor vet vi om den är elak- eller godartad. Men vi vet alla redan att det är det första...

Det känns jättetungt. Min älskade morfar som lekte så mycket med oss när vi var små. Vi hoppade runt på stenarna nere vid havet på västkusten. Han hittade på saker hela tiden, vi letade lera, kastade mackor, letade flintastenar som vi gjorde knivar av, fiskade krabbor, seglade med små plastbåtar... Det var hela tiden upptåg.

Morfar gjorde en bypass för 2-3 år sedan. Det blev komplikationer men till slut kom han förbi dem och piggnade till rejält. Sedan kom nästa bakslag med vatten i lungorna som han fick ligga inne för. De trodde först att det inte var så farligt, men läkarna fick inte till det riktigt. Så nu under våren har det gjorts efterkontroller, för att finna ut varför han inte mår bättre.

Och nu vet vi. Risken är att det går fort. Men det är ju på både gott och ont. Jag vill ju inte att han ska lida, samtidigt som jag vill ha honom i livet så länge som möjligt.

Varför???