Normal väg

Tja, eftersom vi nu skall göra det the old fashion way, så har jag nu bunkrat upp mitt sinade lager. På väg till mig är nu 10 ägglossningstester (stavar naturligtvis, hur fanken smyger man annars in ett glas på toaletten på jobbet?) samt åtta (!) gravtester. Jag brukar sällan köpa många tester, men efter förra veckans episod så tänkte jag att jag kan handla på mig lite. Tre stavtester och fem strips.

Har känt mig kass nu på kvällen. Illamående och trött. Har haft lite yrsel till och från de senaste dagarna. Hoppas bara inte att det är något skit på gång, har ingen ork att vara sjuk nu. Och inte tid heller för den delen. Och till råga på allt så börjar det spänna i äggstockarna (redan?). Om jag skall räkna äggplocket som min senaste ägglossning så är det dags för nästa redan till helgen - men man vet ju aldrig om/när den kan komma pga av alla hormonerna jag tagit.

Men vi ser båda fram emot att blödningen skall ta slut någon gång! Det var länge sedan nu! ;-)

Mamma & Pappa

Det satt ju lite långt inne först att berätta för mamma och pappa. Att det inte gick vägen. Ville inte ringa, orkade inte prata med någon om det. Men så ringde pappa i tisdags eftermiddag och vi pratade lite. Och så halkade vi in på IVF:en och då berättade jag. De visste inte att man redan kunde få svar, inte så här tidigt.

Pappa blev jätteledsen och när han kom hem berättade han för mamma, som ringde direkt. Bara det att då satt jag med en sticka i handen som visade positivt... och allt blev så förvirrat. I torsdags pratade jag ju med mamma när jag åkte från kliniken och fått veta att jag inte var gravid, storgråtandes i telefonen. Och i fredags träffade jag pappa, som med tårar i ögonen gav mig en kram - jag kramade hårt tillbaka. Den kramen kändes alldeles underbar, vi behövde inte säga något. Kramen var nog. Satt och grät i bilen sedan när jag åkte från honom.

Och så igår ringde mina gullpuddingar till föräldrar. De frågade hur vi mådde och pratade först med sambon och sedan med mig. Det blev ett långt samtal. De känner att de vill hjälpa till, och har inte riktigt vetat hur. Men nu erbjöd de sig att betala akupunkturen för mig - varje vecka! Jag avböjde snällt, det är otroligt omtänksamt av dem, men detta behöver de inte göra. Men jag har ärvt min envishet från dem, så ni kan förstå att jag inte har något val! ;-)

Jag blev oerhört rörd av deras omtanke och idag när mamma ringde igen fick jag lova att säga till så fort jag tar upp behandlingen igen! Ja jisses! Mamma som för två månader inte trodde på akupunktur utan att det var något hokuspokus. Men nu har hon läst om par som blivit hjälpta av detta och ändrat uppfattning! Och så har väl den statistik jag dragit för dem bidragit en del också!

Och ja, jag håller på att kravla mig upp ur det svarta hålet. ;-)

Vårkänslor

Idag har jag varit ute och jobbat i trädgården i några timmar. Det var alldeles ljuvligt ute i solen. Längtar till snön är borta så jag kan komma igång rejält med vårstädningen. Just nu håller jag på med att beskär träden, har inte hunnit med det tidigare. Sedan tänkte jag ta ner häcken en rejäl bit.

Men det var underbart, fast en lite udda känsla att gå ute utan jacka men samtidgt gå i närmare 30 cm hög snö. Har sopat bort allt snön från taket på växthuset, så där kommer det snart att börja växa lite smått. Kanske kan snön smält bort från rabatterna så att snödropparna kan få titta fram!

Och vad gäller bebis-cirkusen så kan jag väl meddela att tre veckor med progesteron har gett sitt resultat *klia klia* vilket är mindre trevligt [no more comments]. Mensen har aldrig riktigt kommit igång efter det här velandet så jag har ingen aning om vilken dag som är dag 1 och när ägglossningen kan inträffa. Om jag ens får någon nu efter deta, får nog sikta in mig på nästa månad istället. Så, nu fick jag gnälla lite till - varför bryta en tradition?! ;-)

Så nu blir det nog lite allmänt bloggande fram tills det finns något att rapportera från bebisverkstaden.

Hockeyfinal!

Spännande värre nu i matchen! Är fortfarande lite putt efter deras "läggmatch" - men herregud, det är ju OS-final och vi möter Finland! 1-1.

Har lystnat på radion fram tills nu, men nu skall jag se resten på tv!

HEJA SVERIGE!

------------------

Uppdaterat 15:13 - JAAAAAAA!!! 2-1

Uppdaterat 15:15 - Neeeeeeeej! Blä. 2-2.

Uppdaterat 15:40 - JAAAAAAAAAAAAAA!!! Mål efter 10 sekunder! 3-2.

Uppdaterat 16:10 - JAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!! OS-GULD! ;-D


PS - Går det att stänga av den förbaskade word verification när man skriver sina inlägg???

Shopping

Tänkte slå hål på en myt. Att shopping gör en lyckligare. Det är inte en myt - det är en vetenskaplig sanning! ;-)

Hela huset är fullt med folk och det är fullt upp hela tiden. Ibland känns det bra, att hela tiden vara tvingad till att göra något (typ fixa käk, diska etc = allt vad en hushållerska gör) och ibland känns det mindre bra när man bara vill stänga in sig med sin godispåse, titta på en snyftfilm och bara låta tårarna trilla. Vet inte vilket som är att föredra, att vara sysselsatt gör ändå att man inte är ett superego hela tiden och kan tänka på annat en stund. Å andra sidan så är det ju skönt med lite privacy och bara få rå om varandra.

Men idag åkte jag och svärmor in till stan för att handla lite snabbt, vi behövde lite till huset. Men sedan ville svärmor in i några andra butiker och jag då var ju bara tvungen att prova det och det och det och det... Jag har verkligen inte unnat mig mycket på många månader, alla mina pengar har gått till IVF, mediciner, akupunktur etc. Och i sista affären vi var i var jag så superglad! Allt kändes ganska bra. Och så skulle jag betala. I kassan står en jättesöt tjej, några år yngre än mig kanske (inte så många), jättetrevlig - och hon har en otroligt fin stor mage. Med en gång blev jag påmind om verkligheten. Men jag kände mig faktiskt inte bitter eller missunnsam, jag kände bara en djup sorg inombords men samtidigt otrolig glädje för hennes skull.

Jag vet bara att jag vill också ha en sådan mage!! Och när jag får det skall jag aldrig någonsin dölja den utan stolt visa upp den för allt och alla.

Ibland när jag är i affärer och ser dessa magar kan många elaka tankar dyka upp. Och ve den som tar upp en cigarett, då vill jag bara skrika till denna vilken jävla idiot hon är. Men andra gånger smygkikar jag av avund och kan ändå känna en viss glädje med personen. Särskilt om det strålar om henne. Och det gjorde det kring tjejen jag träffade idag.

Men allt som allt, så utan att svärmor visste det, så gav hon mig vad jag behövde. Få komma ut lite, få komma hemifrån en stund och shoppa lite och bara skämma bort mig! Det var befriande att ströva runt och jag hittade så mycket att jag till slut var tvungen att gå direkt till provrummet utan att titta på en endaste sak till och samtidigt hoppas att hälften av det man tagit inte passar. Så jag kom hem med böcker, pyjamas, lite raffiga underkläder (ja va fan, nu är det bara EN karl som skall befrukta mig de närmaste försöken), en jacka, tröja, mat, vin och öl samt lite saker till huset.

Nice!

Funderingar

Jag kunde ju inte släppa det helt ändå. Tog visserligen inget progesteron igår kväll och inget imorses. Tempen är fortsatt hög så progesteronet är inte ute ur kroppen ännu, vilket förklarar att det stora Niagarafallet inte har kommit än. Men jag gjorde ett nytt test med CB. Och om man håller det mot ljuset och vinklar det så ser man ett svagt svagt streck. En svag skugga.

Varför får jag det på mina tester för? Varför inte hos kliniken? Jag har ju testat med två olika typer av tester hemma?

Sköterskan trodde att det kunde ha varit hCG kvar i kroppen från ägglossningssprutan. Men då borde det ju ha visat sig på det första testet, som jag tog i söndags? Jag känner mig som en hycklare, att jag vill så mycket att jag ser i syne. Undrar om de på kliniken trodde mig när jag berättade att jag faktiskt fått ett positivt test.

Är det ett missfall? Mina blödningar kom ju exakt som de har gjort de övriga tre gångerna jag tagit progesteron. Det var inga överraskningar där.

Eller orsakade jag själv missfallet genom att sluta med progesteronet?

Nu har jag i alla fall lagt undan alla tester, böcker och annat och stuvat ner i en låda.

Måste försöka gå vidare.

Dag 46 - Förbryllande och mer ont

Ok. Tänkte berätta om anledningen till att jag var på kliniken. Och varför jag inte bloggade igår.

DRA INGA FÖRHASTADE SLUTSATSER!

Jo. Det är mitt test ovan.

I tisdags när jag kom hem från jobbet bestämde jag mig för att testa en andra och sista gång. Mensen var på gång. Hade kraftig mensvärk och jag hade börjat blöda lite redan under måndagen. Precis på samma dag som jag brukar göra efter att ha tagit progesteron - allt var som vanligt. Progesteronet hade jag slutat med från i måndags kväll, och då brukar min mens komma strax därefter. Att jag testade ångrar jag bittert idag . Ni kan ju förstå hur jag mådde när jag såg detta. Jag skakade och grät. Jag stoppade snabbt upp en proggis och rusade iväg till datorn. Scannade in testet och skickade till min infertilitetssyster A och frågade om jag var galen. Men hon såg det också.

Sambon kom hem först två timmar senare. Men han såg på det lite mer nyktert och först blev jag arg på honom att inte även han blev omtumlad. Utan att han var så lugn. Och pessimistisk. Vilket jag i och för sig också var. Men hoppet tändes igen i mitt bröst. Det sprakade igång en stor eld. Jag var inte orolig för blödningen, inte ens ledsen för att det kunde vara ett missfall. Utan för att jag fått ett svagt positivt streck. I alla dessa år har jag synat testen noga och vinklat dem åt alla håll och kanter för att kunna se något. Men jag har aldrig någonsin fått det. Och så många som har blött och ändå fått ett + och även kunnat föda fram ett barn.

Jag testade igen på kvällen, 7 timmar senare. Det var fetnegativt. Det rådde inget tvivel om saken. Fanns inget streck någonstans. Testade igen på onsdag morgon. Testet fick för lite vätska och kontrollstrecket blev dåligt. Men man kunde kanske ana ett teststreck (kanske räcker det med bra fantasi, jag vet inte).

Igår kväll åkte jag till apoteket och köpte CB. Testade imorses. Om man tittar under ljuset så kan man ana ett svagt svagt streck (mycket svagare än ovan, syns knappt alls). Efter samtal med kliniken i onsdags åkte jag dit imorses och lämnade ett urinprov. Det är negativt. Deras tester är ändå mer än dubbelt så känsliga som CB:s. Jag är inte gravid. Jag grät hela vägen till jobbet. Jag pratade med mamma i telefonen och jag bara grät. Varför gjorde jag testet i tisdags? Och vad i helvete betydde det?

Kunde ändå inte acceptera detta så jag tog en proggis i eftermiddag ändå. Men jag inser nu att jag måste släppa detta och alla mina frågor kring testet. Så ikväll låter jag bli proggisarna och inväntar mensen så den kan komma igång ordentligt (den avstannade då jag återupptog progesteronet). Så jag kan fortsätta sörja och till slut komma vidare. Och gråten är inte långt borta ikväll. Har unnat mig ett glas vin, det första på 3 veckor.

Sambon är borta ikväll så det känns otroligt tungt att få lägga sig i den stora sängen själv.
Med sorgen. Att nu släppa Pricken.

Den 14 mars har vi fått tid för samtal med vår läkare. För att kunna diskutera vidare vad vi skall göra härnäst. Vad han tycker att vi skall göra, vad vi har för chanser. För att berätta hur vi ser på det, vad vi önskar göra.

Sambon och jag har av olika skäl inte pratat ett ord om vad vi skall göra härnäst. Kontrollfreak som jag är, som vill ha planering. Jag vill i alla fall veta åt vilket håll vägen går. Vi har inte velat prata om det innan, under IVF:en om vad vi skulle göra om det där förhatliga "om inte" dök upp - vi trodde ju så att Pricken skulle rota sig. Och nu efteråt känns det så tungt för oss båda. Samtidigt som det är världens ryck i huset och det är så mycket omkring oss. Om två veckor tror jag att vi kan ha landat lite mer och få en chans att prata. Och en chans att hinna tänka vad vi vill göra.

Det blev ju inget ägg som klarade sig till frysen, så det är bara till att börja om igen, ända från början. Frågan är om jag orkar med all akupunktur och annat igen. Men jag tror nog att någonstans där inne kommer kämpaglöden att komma tillbaka igen. Belöningen är ju så oändligt stor.

Göra en Anja. Vara förbannad och skrika, bryta en stav eller två. För att sedan ta guld.

Istället för att dela sorgen med varandra och skänka varandra tröst så bråkar vi. Sambon och jag. Det är irriterande på hög nivå hemma och vi fräser åt varandra. Till och med när vi låter vänliga tolkar den andre det som en irriterad ton. Och så är man igång igen.

Mardrömmen tar aldrig slut känns det som nu. Inget lindrar. Min livmoder är så jävla tom och hjärtat känns ännu tommare. Hur det nu kan gå till. Folk har sex naturlig väg och [oops] så blev de gravida. Nä, vi har redan slängt ut 50 000 kr och vi skall få punga ut med ännu mer.

Bitter? Jag?

Var idag på kliniken. Anledningen till det besöket orkar jag inte dra nu, det berättar jag senare. Men när jag satt där så läste jag boken "En deppig dag" igen. Kände igen mig mycket i det. Att livet känns så jävla jobbigt att man nästan ber "Skjut mig - jag orkar inte mer". Imorses kände jag att jag inte bryr mig om ett skit. Om jag blir påkörd idag och dör, kunde inte bry mig mindre. Inget känns viktigt längre.

Men det är inte så. Innerst inne där finns den busiga och levnadsglada Astillbe som alltid skrattar och drar dåliga skämt för sambon. I boken blev jag påmind om att jag inte blir yngre (nähe, varför hör jag den biologiska klockan så högt?) och att det faktiskt finns saker runt hörnet i livet att upptäcka. Att det finns saker i livet, saker som vi har nu, som man faktiskt skall vara tacksam över och njuta av. Kärlek, passion, natur, sommaren som snart kommer... med mera. Våra katter, vårt hus och vår trädgård. Våra familjer. Framför allt varandra.

Idag var vi nära att kollidera med bilen. Inte så att jag hade dött om vi kolliderat. Men jag insåg i alla fall att jag inte vill dö. Inte idag och inte imorgon. Inte på jävligt länge.

Men jag kan inte bara knäppa på fingrarna och sluta vara bitter och irriterad. Eller sluta gråta, en gråt som bara ramlar över en helt plötsligt.

Inte än.

Dag 44 - Tack

Tack alla för era snälla och värmande kommentarer. Det är otroligt hur mycket respons jag har fått - tack för att ni bryr er!

Tack också för era inlägg på er bloggar som ni kan läsa hos Marmelad och My.

TACK!

Dag 44 - Ont

När jag vaknade idag var jag förvånad över att jag inte kände mig ledsen längre. Kändes konstigt. Fick dåligt samvete för att jag inte kunde sörja mer. Var det allt?

Men så fel jag hade. Blev så arg för att bussen var sen igen att jag grät (tjurig, egotrippad) vid busshållsplatsen, min kollega från Norge ringde och frågade hur det gått (grät) och en annan kollega som vet som var på tjänsteresa igår kom upp och kramade om mig (grät).

Det gör så jävla ont.

Dag 43 - Trött

Sverige ligger under i hockeyfinalen. Jag brukar aldrig ge upp en match, men nu är jag så trött. Så jag skall nog titta på resterande med halvslutna ögon från sängen. Mensvärken (den riktiga) har börjat sätta fart. Det sista hånet. Nådastöten.

Vi har inte haft någon bra chans idag, sambon och jag, att prata igenom det som hänt, eller det som skall hända. Ingen av oss har mått speciellt bra idag och det har varit tufft på jobbet att kunna koncentrera sig.

På FL skrev en tjej idag att bara köpa en IVF (och inte en tre-pack) är som att vinna på lotteri för att bli gravid. Kändes misströstande. Särskilt som det var vår egen läkare som rådde oss till att bara ta en. Så nu står vi där med en misslyckad IVF och inte en enda eskimå i frysen.

Bara att börja om.
Snart.

Dag 43 - Tomt

Det har inte varit en rolig morgon. Vaknade och kände mig ganska ok ändå. Hade sovit bättre än förväntat - vaknat många gånger men lyckats somna om ganska fort. Men direkt när jag kom in i duschen började jag gråta. Skärpte till mig. Fixade iordning mig. Kände mig ok igen. Stängde ytterdörren. Började gråta igen. Samma sak när jag kom in på mitt rum på jobbet. Min syster ställde upp och kramade om mig och tröstade. Sa inget, men det behövdes inte. Skönt att bara få krama någon.

Nu har jag till och med lyckats klara av att visa "happy face" och varit trevlig och lett här på jobbet. Och skrattat en gång och till och med menat det.

Jag måste bara få sörja. Sörja ett barn jag aldrig fick. Det lilla åtta-celliga embryot som inte fick fästa.
Sedan får vi se vad som händer. Det känns otroligt sorgligt att vi inte kommer att få en bebis under 2006 - ett år som ändå precis börjat.

Och jag vet att jag inte skall ha det, men jag har sådana skuldkänslor mot min sambo. Det är min kropp som jävlas och det mår jag dåligt över. Och det har jag gjort länge. Men jag har ändå haft förhoppningen att få gottgöra honom med ett barn - att vi lyckas. Men den drömmen grusades nu.

Just nu känns bara framtiden oviss, oplanerad och tom med ett stort hus utan små springande fötter.

Jag vet inte vad som ska hända.
Inte mer än att det blir en till jul.
Utan barn.

Dag 42 - Ruvardag 14 - Test

Pricken är borta. Testet var negativt. Jag är så arg, besviken och ledsen. Bara gråter. Värst av allt, är att se sambon ledsen. Jag hade så gärna velat ge honom det här. Han är min klippa, min bästa vän och jag älskar honom över allt annat.

Fan. Jag ville verkligen detta. Jag vet att jag skulle bli en jättebra mamma och sambon en underbar pappa. VARFÖR???

Tack alla ni för ert stöd.

Dag 42 - Ruvardag 14 - Suck

Känner mig helt tom. Såg att jag har fått mörkare flytningar. Inget blod, men jag bara vet att mensen är på väg.

Hade tänkt gå in här och vara lite positiv, men nu är jag som sagt helt tom...