Det är svårt att veta hur man ska närma sig någon som har svårt att bli gravid - det kan vara lite knepigt.
Under vår resa var jag helt tyst, visade inget för någon eller berättade om våra behandlingar bortsett från tjejer i samma situation i forum eller patientföreningen IRIS, numera Barnlängtan. Men efteråt har jag pratat desto mer och försöker att hitta vägar att stötta andra. Och det är inte lätt att veta hur man ska göra. Jag ville ABSOLUT inte prata om det. Och i de fallen måste man respektera detta. Och visst var det superjobbigt när ens vänner blev gravid hux flux utan problem. Men hur skulle de kunna veta hur ont det gjorde när vi aldrig berättade?
Här finns lite tips man kan läsa om du har vänner i den här situationen men själv har lyckats med att bli gravid - 7 bra sätt att stötta sin kompis.
tisdag, augusti 09, 2016
söndag, augusti 07, 2016
Patientföreningen Barnlängtan
Jag och min man pratade inte med någon om våra problem och våra behandlingar. Ingen förstod hur vi mådde utan trodde att vi hade så fullt upp med att renovera vårt hus att barn fick komma lite senare. Min räddning blev hemliga grupper på främst Allt för föräldrar men även till viss del Familjeliv. Här fanns ett gäng underbara tjejer som stöttade och tröstade varandra. Oavbrutet. Vi delade information och hade koll på varandra.
Efter att ha hängt på internetforum och googlat än det ena än det andra, så tog jag steget att faktiskt träffa tjejer i samma situation som jag, då jag kom i kontakt med en patientförening.
Tidigare hette det IRIS, som stod för Infertilas Riksförening i Sverige, men bytte sedan namn till Barnlängtan. Ett bra namnval/byte. :-)
Här fick vi ventilera och stöta och blöta utan att behöva förklara sig. Det var helt underbart! En ny värld öppnade sig för mig och jag fick nya vänner. Jag trodde inte att jag hade behov av dessa träffar men så fel jag hade! Det gav mig så oerhört mycket att gå på träffarna, även om de även kunde vara betungande - det kändes som att vi var många som längtade och men få som lyckades.
Det finns fortfarande regionala kontaktombud men det behövs fler! Om det saknas en förening nära dig, så här gör du för att starta en!
Efter att ha hängt på internetforum och googlat än det ena än det andra, så tog jag steget att faktiskt träffa tjejer i samma situation som jag, då jag kom i kontakt med en patientförening.
Tidigare hette det IRIS, som stod för Infertilas Riksförening i Sverige, men bytte sedan namn till Barnlängtan. Ett bra namnval/byte. :-)
Här fick vi ventilera och stöta och blöta utan att behöva förklara sig. Det var helt underbart! En ny värld öppnade sig för mig och jag fick nya vänner. Jag trodde inte att jag hade behov av dessa träffar men så fel jag hade! Det gav mig så oerhört mycket att gå på träffarna, även om de även kunde vara betungande - det kändes som att vi var många som längtade och men få som lyckades.
Det finns fortfarande regionala kontaktombud men det behövs fler! Om det saknas en förening nära dig, så här gör du för att starta en!
måndag, juli 18, 2016
Vår resa i korthet (barnlöshet)
Vår resa i barnlöshetsträskets behandlingar kan man läsa här i sammanfattad form:
Och ja, det kändes faktiskt som ett träsk när vi väl var där. Vi traskade runt och runt och vi kom inte upp. Vad vi än gjorde så kom vi inte upp.
När vi väl insåg att de behandlingar vi gjort inte räckte var det lång kö för IVF hos Sahlgrenska. När vi bad att få bli uppsatta på väntelistan var kön 2 år lång. Vi blev ganska uppgivna. Men ett halvt år efter det hade vi skrapat ihop tillräckligt med pengar för att göra vår första IVF privat på Carlanderska.
Sedan plötsligt kom det till mer pengar för att minska vårdköerna i Västra Götaland och det började gå rykten att kanske kanske kunde det gå fortare även för oss i IVF kön? Till slut började vänner som fanns före oss i kön att få sina papper hem inför behandlingen och till slut, efter endast ett års köande var det så vår tur! Och till slut kom vi faktiskt upp ur det där träsket.
Och ja, det kändes faktiskt som ett träsk när vi väl var där. Vi traskade runt och runt och vi kom inte upp. Vad vi än gjorde så kom vi inte upp.
När vi väl insåg att de behandlingar vi gjort inte räckte var det lång kö för IVF hos Sahlgrenska. När vi bad att få bli uppsatta på väntelistan var kön 2 år lång. Vi blev ganska uppgivna. Men ett halvt år efter det hade vi skrapat ihop tillräckligt med pengar för att göra vår första IVF privat på Carlanderska.
Sedan plötsligt kom det till mer pengar för att minska vårdköerna i Västra Götaland och det började gå rykten att kanske kanske kunde det gå fortare även för oss i IVF kön? Till slut började vänner som fanns före oss i kön att få sina papper hem inför behandlingen och till slut, efter endast ett års köande var det så vår tur! Och till slut kom vi faktiskt upp ur det där träsket.
 |
| Barnlöset - hoppet som aldrig övergav oss. |
söndag, juli 17, 2016
Gamla godingar
Finns det några gamla godingar där ute från förr, då vi alla trampade runt i barnlöshetsträsket?
Vad har hänt sedan sist?!
Vad har hänt sedan sist?!
lördag, juli 16, 2016
Och där gick det några år till
Tiden går så ruskigt snabbt nu. Familjen har så klart störst fokus och prioritet, om jag har tur kan jag få lite egen tid.
Ofta tänker jag tillbaka på hur det var då. Innan. När vi satt där vid frukostbordet ensamma, min man och jag. Om jag blundade kunde jag föreställa mig hur barnen kom springandes ner för trappan, ropandes god morgon och glatt sätta sig på sina stolar.
Jag sneglade alltid avundsjukt på lyckliga familjer under deras utflykter och kände att två var ganska ensamt. Tomt. Familjerna såg alltid lyckligare ut - glada och hade gemenskap. Kompletta.
När jag tittar tillbaka idag på mina dåvarande tankar blir jag full i skratt. De där lyckligare mornarna - visst finns de - men hur ofta kommer de inte nerspringades, kivandes och tjafsar om vem som sprang före vem i trappan och vem som egentligen vann tävlingen ner. Och de där utflykterna - visst har vi haft mysiga utflykter - men alla de där gångerna man undrar varför man överhuvudtaget lämnade huset, visst hade vi väl det bra innanför våra fyra väggar?! :-)
Nåväl, I am back och tänkte damma av bloggen och skriva av mig lite. Vad hände sedan. Längtan av våra barn. Stay tuned!
Ofta tänker jag tillbaka på hur det var då. Innan. När vi satt där vid frukostbordet ensamma, min man och jag. Om jag blundade kunde jag föreställa mig hur barnen kom springandes ner för trappan, ropandes god morgon och glatt sätta sig på sina stolar.
Jag sneglade alltid avundsjukt på lyckliga familjer under deras utflykter och kände att två var ganska ensamt. Tomt. Familjerna såg alltid lyckligare ut - glada och hade gemenskap. Kompletta.
När jag tittar tillbaka idag på mina dåvarande tankar blir jag full i skratt. De där lyckligare mornarna - visst finns de - men hur ofta kommer de inte nerspringades, kivandes och tjafsar om vem som sprang före vem i trappan och vem som egentligen vann tävlingen ner. Och de där utflykterna - visst har vi haft mysiga utflykter - men alla de där gångerna man undrar varför man överhuvudtaget lämnade huset, visst hade vi väl det bra innanför våra fyra väggar?! :-)
Nåväl, I am back och tänkte damma av bloggen och skriva av mig lite. Vad hände sedan. Längtan av våra barn. Stay tuned!
torsdag, mars 18, 2010
Tiden går
Ett litet avtryck från mig - jag ser att bloggen läses flitigt, förmodligen av någon som letar efter information, andra kanske kollar in för att se OM jag skrivit något för en gångs skull!
Så nu gör jag det. Att vara tvåbarnsmamma är häftigt. Prins Bus (Liten) och Lilla Loppan (Mini) är min mening med livet. Att man kan älska så fullkomligt.
Lilla Loppan blir snart nio månader. Hon är en otroligt glad och underbar tjej, är bra på det mesta utom att äta. Hon kröp och ställde sig upp tidigt - däremot saknar hon alla tänder! Hon tittar på mig med sina underbara ögon och det är ren oförstörd glädje och kärlek i dem. När hon skrattar, skrattar hon med ögonen. Hon ser upp till sin bror och följer honom överallt.
Prins Bus är snart 2 år och 9 månader. Han älskar sin Lillayster (Bäbii) och vill kramas ofta eller visa henne saker. Han har sista månderna utvecklat sitt tal och förståelse något enormt, och det är underbart roligt att få lära honom saker och få se honom när han upptäcker olika samband. Han älskar sina tåg, att sjunga, att gunga, att mysa i sängen på morgonen, att bli kliad och att klia i håret och han har ett alldeles underbart skratt.
Men allt är inte bara ros. Riset är tiden. Tiden går fort och jag har svårt att acceptera det. Det gav mig en dipp i höstas, kanske en depression. Vad vet jag.
Men jag njuter av mina barn, mina efterlängtade barn. Dessa som jag önskat mig så hett och förtvivlat - varje tår, varje sprutstick, varje misslyckande - allt var värt nå till idag, när jag har dessa i mitt liv.
Så nu gör jag det. Att vara tvåbarnsmamma är häftigt. Prins Bus (Liten) och Lilla Loppan (Mini) är min mening med livet. Att man kan älska så fullkomligt.
Lilla Loppan blir snart nio månader. Hon är en otroligt glad och underbar tjej, är bra på det mesta utom att äta. Hon kröp och ställde sig upp tidigt - däremot saknar hon alla tänder! Hon tittar på mig med sina underbara ögon och det är ren oförstörd glädje och kärlek i dem. När hon skrattar, skrattar hon med ögonen. Hon ser upp till sin bror och följer honom överallt.
Prins Bus är snart 2 år och 9 månader. Han älskar sin Lillayster (Bäbii) och vill kramas ofta eller visa henne saker. Han har sista månderna utvecklat sitt tal och förståelse något enormt, och det är underbart roligt att få lära honom saker och få se honom när han upptäcker olika samband. Han älskar sina tåg, att sjunga, att gunga, att mysa i sängen på morgonen, att bli kliad och att klia i håret och han har ett alldeles underbart skratt.
Men allt är inte bara ros. Riset är tiden. Tiden går fort och jag har svårt att acceptera det. Det gav mig en dipp i höstas, kanske en depression. Vad vet jag.
Men jag njuter av mina barn, mina efterlängtade barn. Dessa som jag önskat mig så hett och förtvivlat - varje tår, varje sprutstick, varje misslyckande - allt var värt nå till idag, när jag har dessa i mitt liv.
torsdag, juli 09, 2009
Ledsen
Jag vet inte om det är baby blues eller vad. I förgår kunde jag inte sluta gråta, allt kändes för övermäktigt. Liten är trotsig och det skär mig i hjärtat att hela tiden bli arg på honom och ständigt säga åt honom att inte skrika.
Det är tusen saker att fixa med, jag ska jobba, vädret är skit, sambon ska snart börja jobba, vi måste planera för Litens 2års kalas och vi vet fortfarande inte vad Mini ska heta. Vi sitter bara här hemma hela dagarna som bara går, nej rusar iväg.
Idag är jag så otroligt ledsen och gråtig igen. Jag känner igen det och jag vet att om jag bara får mer sömn så fixar jag dagarna och Litens trots bättre. Men jag får hela tiden säga till Pappa att göra saker för Liten oavsett om det är blöjor, mat eller lek. han borde väl komma på och hitta på saker själv? Ta egna initiativ? Tack och lov sover Mini nästa hela dagarna och nätterna, vaknar bara för mat och blöja. Annars skulle det vara ändå tuffare.
Och nu ska vi ha nattgäster, i kanske en vecka. Jag fixar inte det. Jag gör inte det om det ska vara så här. Jag kan inte och orkar inte passa upp på gäster, fixa kalas och hantera en hungrig Mini och en trotsig Liten själv. Vet inte hur jag ska ta upp det här med Pappa heller, det blir bara bråk känns det som. Dessutom är nattgästerna hans familj, så det blir extra känsligt.
Jag klarar inte av att alla säger åt Liten att vara tyst eller aja eller nej hela tiden. Vänd det till något positivt istället, låt inte så negativ. Är man positiv får man med honom istället. Men visst, även mitt tålamod tryter emellanåt, och kör fel "metod". Jag fokuserar ändå jättemycket på Liten, vi leker och gosar, jag får mycket pussar och kramar. Talar hela tiden om för honom vilken fin storebror han är och hur mycket mamma älskar honom.
Och han är jättesnäll mot lillasyster. Han pussar och klappar henne hela tiden. Men han är vild kring henne och kan råka stöta till henne eller är för högljudd. Men det skär i mig att det känns som vi hela tiden måste säga åt honom... Han är ju min underbara son! Jag vill ju att han ska fortsätta vara som förut...
Men det känns viktigare nu att fokusera på att hålla hans tider. Att han får mat där han ska, sova på fasta tider - väcka honom när han sover för länge på eftermiddagen, och framför allt, inte ge honom en massa socker. Generellt sett äter han inte mycket mat/produkter med socker - han är inte så mycket för glass t ex, men han har fått en del kex innan som vi nu slutar med. Han älskar fortfarande majskrokar, som vi kan ge honom istället.
söndag, juni 28, 2009
Rosa skimmer
Nu är Mini äntligen här!
Och gissa om vi var förvånade - Mini visade sig vara en liten tjej! Liten är nu den stolta storebrodern till en lillasyster som han är mycket förtjust i, klappar och pussar hela tiden.
Den underbart söta Mini föddes natten till lördag - och när värkarna väl satte igång så gick det jättefort. Direkt när vi kom till förlossningen började krystningarna och vips var hon ute. Mini var 50 cm lång och vägde 3180 gram. Hon föddes med samma mörka hår som sin bror.
Idag har vi fått komma hem från BB och vi njuter i fulla drag av vår lilla familj.
Återkommer med mera snart...
Och gissa om vi var förvånade - Mini visade sig vara en liten tjej! Liten är nu den stolta storebrodern till en lillasyster som han är mycket förtjust i, klappar och pussar hela tiden.
Den underbart söta Mini föddes natten till lördag - och när värkarna väl satte igång så gick det jättefort. Direkt när vi kom till förlossningen började krystningarna och vips var hon ute. Mini var 50 cm lång och vägde 3180 gram. Hon föddes med samma mörka hår som sin bror.
Idag har vi fått komma hem från BB och vi njuter i fulla drag av vår lilla familj.
Återkommer med mera snart...
fredag, juni 26, 2009
BF +3
Inga värkar inatt eller ens behov av att gå upp och kissa.
Men - så på förmiddagen så var jag på toa och hittade delar av slemmisen på pappret. Åkte och handlade två timmar senare och skojade om att vattnet kanske går i affären... Det gjorde det inte, men direkt när jag kom ur bilen här hemma...
Fast det är som förra gången. Det sipprar vatten, och man fick sticka hål på hinnan på förlossningen. Så det är väl inte själva "vattnet som gått" utan, ja, som det var förra gången. Så jag avvaktar några timmar så får vi se vad som händer.
Ända sedan jag såg att slemproppen gått alt luckrats upp så har jag känt mig spänd och haft molvärk samt en del stickningar. Sedan är säkert hälften inbillat för att man känner efter så mycket hela tiden.
Men - så på förmiddagen så var jag på toa och hittade delar av slemmisen på pappret. Åkte och handlade två timmar senare och skojade om att vattnet kanske går i affären... Det gjorde det inte, men direkt när jag kom ur bilen här hemma...
Fast det är som förra gången. Det sipprar vatten, och man fick sticka hål på hinnan på förlossningen. Så det är väl inte själva "vattnet som gått" utan, ja, som det var förra gången. Så jag avvaktar några timmar så får vi se vad som händer.
Ända sedan jag såg att slemproppen gått alt luckrats upp så har jag känt mig spänd och haft molvärk samt en del stickningar. Sedan är säkert hälften inbillat för att man känner efter så mycket hela tiden.
torsdag, juni 25, 2009
Bf +2
Vaknade återigen inatt med värkar, nu vid 1-tiden. Var helt säker på att det skulle bli en repris av Litens start på förlossningen eftersom klockan var detsamma. Men, som barnmorskan upplyste mig igår, om urinblåsan är full så kan den reta livmodern till sammandragningar. Vilket var fallet inatt också. Så efter att ha kissat så kunde jag somna om och sov hyfsat till senare på morgonen, då jag som den senaste veckans mornar, sov ganska krattigt. När Liten vaknade 7:15 var jag helt död...
Men igår kändes det verkligen som det var på gång. Men idag, ingenting. Jag har rensat resten av rabatterna jag inte hann med igår och burit och grejat. Men jag kan inte ens påminna mig om att jag känt ens den molande mensvärken. Igår hade jag ju till och med värk mot ändtarmen - det högg till rejält där när vi skulle ner till stranden. Igår passade jag på att bada, vem vet, det kanske är enda chansen iår.
Idag skulle vi gått ner till sjön igen, men det blev inte av - det blev alldeles för blåsigt på eftermiddagen. Det var skönt med en hel dag hemma också.
Igår lyckades jag med konststycket att bränna magen. När jag var gravid med Liten kunde jag inte ens vistas i solen utan kläder för magen. Mini är betydligt snällare - kanske inte lika varmkänslig som Liten har visat sig vara? I vilket fall, så har jag smort magen med SF 12 - vilket inte har verkat hjälpa för den är mer bränd idag... Kul om man ska ha en barnmorska hängandes över den imorgon för att trycka ut moderkakan... ;-)
Men varken Pappa eller jag tror på imorgon heller. Vi får se, ska strax gå och lägga oss. Vi har grillat ikväll igen och haft det riktigt mysigt. Jag har föreslagit färdknäppen för honom, men vi får se när han börjar bli så desperat efter att förlossningen ska komma igång så han går med på det... :-D
Nåväl, gräsmattorna är klippta, rabatter och trädgårdsland rensade och vattnade, växthuset vattnat... Det har spacklats och grejats i källaren idag också av sambon. Imorgon kommer elektrikern... Det kanske är meningen att vi ska bli mer "färdiga" innan Mini bestämmer sig för att titta ut.
Fortsättning följer...
Men igår kändes det verkligen som det var på gång. Men idag, ingenting. Jag har rensat resten av rabatterna jag inte hann med igår och burit och grejat. Men jag kan inte ens påminna mig om att jag känt ens den molande mensvärken. Igår hade jag ju till och med värk mot ändtarmen - det högg till rejält där när vi skulle ner till stranden. Igår passade jag på att bada, vem vet, det kanske är enda chansen iår.
Idag skulle vi gått ner till sjön igen, men det blev inte av - det blev alldeles för blåsigt på eftermiddagen. Det var skönt med en hel dag hemma också.
Igår lyckades jag med konststycket att bränna magen. När jag var gravid med Liten kunde jag inte ens vistas i solen utan kläder för magen. Mini är betydligt snällare - kanske inte lika varmkänslig som Liten har visat sig vara? I vilket fall, så har jag smort magen med SF 12 - vilket inte har verkat hjälpa för den är mer bränd idag... Kul om man ska ha en barnmorska hängandes över den imorgon för att trycka ut moderkakan... ;-)
Men varken Pappa eller jag tror på imorgon heller. Vi får se, ska strax gå och lägga oss. Vi har grillat ikväll igen och haft det riktigt mysigt. Jag har föreslagit färdknäppen för honom, men vi får se när han börjar bli så desperat efter att förlossningen ska komma igång så han går med på det... :-D
Nåväl, gräsmattorna är klippta, rabatter och trädgårdsland rensade och vattnade, växthuset vattnat... Det har spacklats och grejats i källaren idag också av sambon. Imorgon kommer elektrikern... Det kanske är meningen att vi ska bli mer "färdiga" innan Mini bestämmer sig för att titta ut.
Fortsättning följer...
onsdag, juni 24, 2009
BF +1
Vaknade vid fyra inatt av småvärkar - trodde helt klart att det drog igång, men icke! Gick upp och kissade, sov oroligt ett tag och vaknade av småvärkarna, men somnade sedan gott till halv åtta.
Har känt lite under dagen, men det mesta var under förmiddagen. Magen känns som den tynger ner, får sammandragningar oftare när jag går och framför allt går i trappor. Trycket känns mot baken. Magen ömmar och är stenhård.
Det tog nästaqn 24 timmar, innan det tinade mellan oss. Men det känns inte helt bra nu under kvällen heller. När jag la Liten började jag stortjuta när vi halvlåg där i bäddsoffan och gosade. Tänk om jag dör? Tänk om något händer under förlossningen? Att jag inte får se Liten igen, följa hans uppväxt? Jag blev helt panikslagen.
Försökte prata med Pappa om det här, men nej då, han tror nog att jag är orolig för det ONDA och ordinerade mig en dusch och avslappning. "Så känns det nog bättre". Ingen kram där inte...
Och det här med kärlek... det låter skitlöjligt jag vet. Men Liten betyder allt för mig, han är mitt allt. Mitt kärleksbarn. Det känns skrämmande att få ett barn till. Hur kommer allt att fungera? Kan jag älska ett barn till lika högt som jag älskar Liten? Förnuftet säger ju självklart. Men just nu är man inte speciellt rationell eller förnuftig i tankarna...
Har känt lite under dagen, men det mesta var under förmiddagen. Magen känns som den tynger ner, får sammandragningar oftare när jag går och framför allt går i trappor. Trycket känns mot baken. Magen ömmar och är stenhård.
Det tog nästaqn 24 timmar, innan det tinade mellan oss. Men det känns inte helt bra nu under kvällen heller. När jag la Liten började jag stortjuta när vi halvlåg där i bäddsoffan och gosade. Tänk om jag dör? Tänk om något händer under förlossningen? Att jag inte får se Liten igen, följa hans uppväxt? Jag blev helt panikslagen.
Försökte prata med Pappa om det här, men nej då, han tror nog att jag är orolig för det ONDA och ordinerade mig en dusch och avslappning. "Så känns det nog bättre". Ingen kram där inte...
Och det här med kärlek... det låter skitlöjligt jag vet. Men Liten betyder allt för mig, han är mitt allt. Mitt kärleksbarn. Det känns skrämmande att få ett barn till. Hur kommer allt att fungera? Kan jag älska ett barn till lika högt som jag älskar Liten? Förnuftet säger ju självklart. Men just nu är man inte speciellt rationell eller förnuftig i tankarna...
tisdag, juni 23, 2009
Vilken dag...
Var inne på kontoret och jobbade under förmiddagen - 2 timmar blev till 4.
Sedan for jag runt i en massa butiker i denna värme utan att äta lunch. Löste det lite enkelt vid tre med en alldeles för liten hamburgare från Burger King... Jag var inte hemma innan halv fem - helt slut och kokhet. Direkt ryker jag ihop med sambon och vi har världens gräl och allt känns bara skit just nu.
Grälet handlar om att jag jobbade dubbelt så länge än jag skulle, och att det jag gjorde i stan tog för lång tid, att Liten bara sov 45 min istället för 3 timmar på em... Sambon hade inte heller ätit sedan frukost, så underlaget för ett praktgräl var perfekt. Riktigt jävla sandlådegräl.
Inget jag ville ha idag. Vi skulle grilla och mysa, denna kanske sista kväll före förlossningen. Vi har grillat, suttit ute och ätit (tror det var premiär för det för iår) - men under nästan helt kompakt tystnad. Vill bara gråta.
Jag behöver kramar, avslappning, bli kliad på ryggen och massor med kärlek ikväll. Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen...
Men jag som har trott att jag skulle föda på BF+1, jag tror inte längre på det. Det känns inget just nu, inte mer än att Mini vaknat till liv och far runt i magen. Igår när jag gick och la mig hade jag en hel del mensvärk och något nytt för den här gången - trycket mot de bakre regionerna. Igår misstänkte jag att det kunde kommit natten som var. Men icke.
Minis säng är bäddad. Jag har köpt en nalle från Teddykompaniet - motsvarande som Liten fick, fast han fick en kanin. Den sitter nu ensam i Litens säng och väntar. Jag har ytterligare 2 saker men de är nerpackade i BB-väskan.
Idag var vi över hos grannen och tittade på deras lilla tjej som nu är 1½ vecka gammal. Idag fick jag hålla och fick nästan panik - hur gör man nu igen?! Kände mig ruskigt tafatt och osäker. Men idag var Liten mycket intresserad av bebisen och kom fram till mig när jag satt och höll henne. Han försökte direkt klappa henne - försiktigt utan att jag behövde säga något om det (detta är hans första riktiga kontakt med en bebis) och petade och pekade på hennes små händer. Hon fick till och med en puss på munnen av honomm, även om han inte brydde sig om att ta ut sin napp först...
Men men, mentalt sett är jag nog redo. Väskorna är färdigpackade. Jag känner mig ganska så lugn och inte nervös. Vad jag däremot funderar på mycket är hur det kommer att bli. Vi har det så himla bra och mysigt nu, kommer det att bli en jobbig tid framöver innan vi anpassat oss till allt nytt?
Sedan for jag runt i en massa butiker i denna värme utan att äta lunch. Löste det lite enkelt vid tre med en alldeles för liten hamburgare från Burger King... Jag var inte hemma innan halv fem - helt slut och kokhet. Direkt ryker jag ihop med sambon och vi har världens gräl och allt känns bara skit just nu.
Grälet handlar om att jag jobbade dubbelt så länge än jag skulle, och att det jag gjorde i stan tog för lång tid, att Liten bara sov 45 min istället för 3 timmar på em... Sambon hade inte heller ätit sedan frukost, så underlaget för ett praktgräl var perfekt. Riktigt jävla sandlådegräl.
Inget jag ville ha idag. Vi skulle grilla och mysa, denna kanske sista kväll före förlossningen. Vi har grillat, suttit ute och ätit (tror det var premiär för det för iår) - men under nästan helt kompakt tystnad. Vill bara gråta.
Jag behöver kramar, avslappning, bli kliad på ryggen och massor med kärlek ikväll. Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen...
Men jag som har trott att jag skulle föda på BF+1, jag tror inte längre på det. Det känns inget just nu, inte mer än att Mini vaknat till liv och far runt i magen. Igår när jag gick och la mig hade jag en hel del mensvärk och något nytt för den här gången - trycket mot de bakre regionerna. Igår misstänkte jag att det kunde kommit natten som var. Men icke.
Minis säng är bäddad. Jag har köpt en nalle från Teddykompaniet - motsvarande som Liten fick, fast han fick en kanin. Den sitter nu ensam i Litens säng och väntar. Jag har ytterligare 2 saker men de är nerpackade i BB-väskan.
Idag var vi över hos grannen och tittade på deras lilla tjej som nu är 1½ vecka gammal. Idag fick jag hålla och fick nästan panik - hur gör man nu igen?! Kände mig ruskigt tafatt och osäker. Men idag var Liten mycket intresserad av bebisen och kom fram till mig när jag satt och höll henne. Han försökte direkt klappa henne - försiktigt utan att jag behövde säga något om det (detta är hans första riktiga kontakt med en bebis) och petade och pekade på hennes små händer. Hon fick till och med en puss på munnen av honomm, även om han inte brydde sig om att ta ut sin napp först...
Men men, mentalt sett är jag nog redo. Väskorna är färdigpackade. Jag känner mig ganska så lugn och inte nervös. Vad jag däremot funderar på mycket är hur det kommer att bli. Vi har det så himla bra och mysigt nu, kommer det att bli en jobbig tid framöver innan vi anpassat oss till allt nytt?
BF-dagen!
Idag är det BF-dagen!
Tjoho, det trodde jag faktiskt inte att jag skulle nå den här gången. Men nu är den här!
Tjoho, det trodde jag faktiskt inte att jag skulle nå den här gången. Men nu är den här!
söndag, juni 21, 2009
Knipa igen
Sambon kom över en biljett till AC/DC konserten i Göteborg ikväll. Till råga på allt är våra barnvakter (mina föräldrar) där också!
Jag har sms och telefonkontakt med dem, så det känns ändå rätt tryggt. Men jag är orolig om Pappa kommer hinna hit, tänk om det kommer gå dunderfort? Det tar honom minst en timme att ta sig ur Ullevi, till parkeringen och hem. Å andra sidan, så kanske jag kommer gå här med värkar i några timmar innan vi ska in, och då gör det inte så mycket. Inte mer än att jag vill ha honom här som stöd.
Båda mina systrar är villiga att komma hit och hjälpa till om det behövs, dock är bara en av dem bilburen. Men det är ändå snällt av dem!
Jag känner iaf inget just nu. Var dundertrött i eftermiddag också och har sovit/slumrat två timmar på gästsängen, så nu är jag pigg - dock hungrig och ingen lust att ställa mig och fixa mat.
Imorses trodde jag att det skulle ske nu kommande natt men nu är jag inte så säker längre. Under förmiddagen hade jag en del "mens"värk och är lös i magen (kroppen tömmer tarmen).
Liten och jag har tagit ett långt skönt bad ikväll, förmodligen vårt sista på många veckor, eftersom jag inte får bada efter förlossningen. Vi hade jätteskoj och mysigt, lekte och hällde vatten på varandra med vattenkannan.
Det känns konstigt att han inte kommer vara ensam i vårt centrum längre, utan att de ska bli två.
Jag har sms och telefonkontakt med dem, så det känns ändå rätt tryggt. Men jag är orolig om Pappa kommer hinna hit, tänk om det kommer gå dunderfort? Det tar honom minst en timme att ta sig ur Ullevi, till parkeringen och hem. Å andra sidan, så kanske jag kommer gå här med värkar i några timmar innan vi ska in, och då gör det inte så mycket. Inte mer än att jag vill ha honom här som stöd.
Båda mina systrar är villiga att komma hit och hjälpa till om det behövs, dock är bara en av dem bilburen. Men det är ändå snällt av dem!
Jag känner iaf inget just nu. Var dundertrött i eftermiddag också och har sovit/slumrat två timmar på gästsängen, så nu är jag pigg - dock hungrig och ingen lust att ställa mig och fixa mat.
Imorses trodde jag att det skulle ske nu kommande natt men nu är jag inte så säker längre. Under förmiddagen hade jag en del "mens"värk och är lös i magen (kroppen tömmer tarmen).
Liten och jag har tagit ett långt skönt bad ikväll, förmodligen vårt sista på många veckor, eftersom jag inte får bada efter förlossningen. Vi hade jätteskoj och mysigt, lekte och hällde vatten på varandra med vattenkannan.
Det känns konstigt att han inte kommer vara ensam i vårt centrum längre, utan att de ska bli två.
fredag, juni 19, 2009
Ingen bebis idag
Känslan igår var helt fel! Inte ens i närheten av någon förlossning!
Så det var bara att dyka in i garderoberna och plocka fram kläder, jag har inte ägnat en tanke åt vad vi ska ha på oss idag. Kändes onödigt att slösa hjärn-resurser på det! ;-)
Men vi har haft en mycket trevlig midsommarafton hos mina föräldrar, Liten har charmat och charmats. Fått leka med sina kusiner och busat runt. Tiden gick som vanligt tokfort. Min ena syster är precis som förra gången fascinerad av min mage och känner ofta på den. Idag satt hon länge och strök mig på magen, det kändes oerhört skönt faktiskt. Jag älskar att bli kliad på ryggen, men magen har inte gett samma känsla innan nu. Kändes skönt inte minst för att den är spänd och värker över naveln.
Bebis är iaf ganska så lugn i magen nu, de aktiva perioderna är färre och kortare. Mensvärken molar fram och tillbaka, men inga direkta värkar eller sammandragningar.
Så det var bara att dyka in i garderoberna och plocka fram kläder, jag har inte ägnat en tanke åt vad vi ska ha på oss idag. Kändes onödigt att slösa hjärn-resurser på det! ;-)
Men vi har haft en mycket trevlig midsommarafton hos mina föräldrar, Liten har charmat och charmats. Fått leka med sina kusiner och busat runt. Tiden gick som vanligt tokfort. Min ena syster är precis som förra gången fascinerad av min mage och känner ofta på den. Idag satt hon länge och strök mig på magen, det kändes oerhört skönt faktiskt. Jag älskar att bli kliad på ryggen, men magen har inte gett samma känsla innan nu. Kändes skönt inte minst för att den är spänd och värker över naveln.
Bebis är iaf ganska så lugn i magen nu, de aktiva perioderna är färre och kortare. Mensvärken molar fram och tillbaka, men inga direkta värkar eller sammandragningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
