Inte mycket har hänt. Vi gjorde fyra försök där vi fick något tillbaka och ett där det bröts vid äggplocket. Sedan skulle vi betala själva och jag tyckte att det var på tok för mycket pengar för något som inte fäste. Nu har jag gått ner en massa i vikt och min kropp fattar vad mens är och när den ska komma, men någon graviditet blir det inte. Maken fick tydligen förbli barnlös. Kul med historierna när det funkat men det är lätt att känna sig ensam där det inte gått bra.
Förstår dig helt och hållet. Efter ett tag gick jag med i IRIS (nuvarande Barnlängtan) och var med på träffarna i Göteborg. De var trevlig och så att delta i men ångesten blev större och större för varje träff. Vi började nämligen varje träff med en presentation runt bordet, det var alltid någon som var ny för någon där. Vi hade hamnat i en negativ trend - ingen av oss lyckades. Presentationen av varje person tog också lite tid - "Hej jag heter XX och vi har gjort x antal av y behandlingar." Och så rabblade man upp allt. Min sista träff var riktigt deprimerande, jag vet inte hur många behandlingar vi hade gjort allihopa tillsammans. Enbart en tjej hade gjort 14 st IVFer. Jag var den grönaste där med min precis avslutade andra omgång IVF. Jag grät när jag kom hem och kände att det här kommer aldrig att fungera. Och är det min framtid? Ska jag gå på möte efter möte och rabbla mina behandlingar? Ska jag vara tjejen som har gjort 14 IVFer?
Vid de här stunderna är det svårt att ta sig ur depressionen. Men som du skriver, man kände sig ensam. Så in i helvetes ensam. Även om vi var två om det, mina barns tilltänkta pappa och jag, så var vi ensamma, var för sig. Vi sörjde varje misslyckat försök ensamma. Min man har berättat i efterhand hur han grät i duschen. Vi klarade inte av att släppa in varandra, att släppa den garden.
Men livet hade ändå sina ljusa stunder så klart under den här perioden. För min del handlade det om att bestämma sig för vad jag mådde bra av. Jag mådde bra av mina promenader, jag begravde mig i arbete och trädgården och bestämde mig för att köpa mig både en bra dator och systemkamera - älskade att fotografera och gick på fotoredigeringskurser (var väl inte sådan bra fotograf kanske! ;-))
Håller tummarna för att ni lyckas, och fram tills dess, att du mår så bra du bara kan!
Tusen tack! <3 Jag har nog lite landat i att det inte kommer att ske. Jag har ju en dotter sedan tidigare (fyller myndig i höst), men maken har ju inga barn och nu känner jag mycket att det är mitt fel att han är barnlös och att om han träffat någon annan än mig så hade han kunnat få barn. Det svider när vi har vänner som får barn och jag varje gång inser att han aldrig kommer att få det där. Och jag ville ju verkligen ha fler barn. Jag ville ha syskon till dottern och jag ville ha barn i en normal familj eftersom relationen med dotterns far var ett helvete. Jag ville göra det tillsammans med någon, få njuta av att få barn och inte våndas. Nåväl. Man får inte alltid som man vill. Jag börjar bli för gammal nu dessutom.
3 kommentarer:
Inte mycket har hänt. Vi gjorde fyra försök där vi fick något tillbaka och ett där det bröts vid äggplocket. Sedan skulle vi betala själva och jag tyckte att det var på tok för mycket pengar för något som inte fäste. Nu har jag gått ner en massa i vikt och min kropp fattar vad mens är och när den ska komma, men någon graviditet blir det inte. Maken fick tydligen förbli barnlös. Kul med historierna när det funkat men det är lätt att känna sig ensam där det inte gått bra.
Förstår dig helt och hållet. Efter ett tag gick jag med i IRIS (nuvarande Barnlängtan) och var med på träffarna i Göteborg. De var trevlig och så att delta i men ångesten blev större och större för varje träff. Vi började nämligen varje träff med en presentation runt bordet, det var alltid någon som var ny för någon där. Vi hade hamnat i en negativ trend - ingen av oss lyckades. Presentationen av varje person tog också lite tid - "Hej jag heter XX och vi har gjort x antal av y behandlingar." Och så rabblade man upp allt. Min sista träff var riktigt deprimerande, jag vet inte hur många behandlingar vi hade gjort allihopa tillsammans. Enbart en tjej hade gjort 14 st IVFer. Jag var den grönaste där med min precis avslutade andra omgång IVF. Jag grät när jag kom hem och kände att det här kommer aldrig att fungera. Och är det min framtid? Ska jag gå på möte efter möte och rabbla mina behandlingar? Ska jag vara tjejen som har gjort 14 IVFer?
Vid de här stunderna är det svårt att ta sig ur depressionen. Men som du skriver, man kände sig ensam. Så in i helvetes ensam. Även om vi var två om det, mina barns tilltänkta pappa och jag, så var vi ensamma, var för sig. Vi sörjde varje misslyckat försök ensamma. Min man har berättat i efterhand hur han grät i duschen. Vi klarade inte av att släppa in varandra, att släppa den garden.
Men livet hade ändå sina ljusa stunder så klart under den här perioden. För min del handlade det om att bestämma sig för vad jag mådde bra av. Jag mådde bra av mina promenader, jag begravde mig i arbete och trädgården och bestämde mig för att köpa mig både en bra dator och systemkamera - älskade att fotografera och gick på fotoredigeringskurser (var väl inte sådan bra fotograf kanske! ;-))
Håller tummarna för att ni lyckas, och fram tills dess, att du mår så bra du bara kan!
Massa styrkekramar till dig!
Tusen tack! <3
Jag har nog lite landat i att det inte kommer att ske. Jag har ju en dotter sedan tidigare (fyller myndig i höst), men maken har ju inga barn och nu känner jag mycket att det är mitt fel att han är barnlös och att om han träffat någon annan än mig så hade han kunnat få barn. Det svider när vi har vänner som får barn och jag varje gång inser att han aldrig kommer att få det där. Och jag ville ju verkligen ha fler barn. Jag ville ha syskon till dottern och jag ville ha barn i en normal familj eftersom relationen med dotterns far var ett helvete. Jag ville göra det tillsammans med någon, få njuta av att få barn och inte våndas. Nåväl. Man får inte alltid som man vill. Jag börjar bli för gammal nu dessutom.
Skicka en kommentar