Jag som aldrig aldrig blir sjuk.
Igår låg jag till sängs hela dagen. Var uppe några korta stunder. Försökte äta. Gick så där. Kräktes upp allt en stund senare. Livnärde mig på nyponsoppa. Trots att jag inte hade så hög feber var jag helt slut och orkade inte ens läsa. Sova kunde jag inte göra för vare gång jag var på väg att tryna in så värkte det/retades i halsen och så fick jag en hostattack. Så jag låg mest och slumrade.
Gick upp först vid 19:30. Kände mig rätt så ok faktiskt och försökte äta en smörgås. Det gick bra och efter några minuter var jag hungrig! Så det var bara att kila iväg och hämta två smörgåsar till. Som magen fick behålla, ihop med varm nyponsoppa.
Så idag har jag varit på jobbet, vilket jag aldrig hade varit om jag inte skulle vara ledig nästa vecka. Jag har hostat och snorat, varit tvungen att stänga av min telefon för jag har inte kunnat prata - rösten håller inte.
Och imorses när jag ställde mig på vågen, så visade den att jag har gått ner 2 kg! På 3 dagar! Jösses, och jag som låg i som bara den i somras för att gå ner... Lite feber, lite kräks och en bebis i magen som tar en massa energi så vips går man ner.
Även om jag vet att bebisen tar det den behöver så känns det ändå obehagligt att gå ner i vikt och att inte kunnat äta ordentligt. Speciellt som jag i lördags såg väldigt gravid ut och tänkte att jag dagen efter skulle ta en ny magbild och visa er - nu är jag ganska platt istället.
Blev otroligt ledsen på sambon imorses när jag berättade att jag gått ner i vikt. Då säger han med en gång att jag måste börja äta bättre - och att det kanske är därför bebisen är så liten - för att du äter för dåligt. Fan, jag har varit/är sjuk, hur i helskotta ska jag kunna äta när jag spyr upp skiten? Och bebisen tar vad den behöver, det finns gott om reserver i min kropp. Blir ledsen när han lägger fram det som att jag har gjort något fel.
Jag äter visst bra! Jag försöker äta mycket ost, youghurt, musli, ägg. Jag äter 2-3 ggr så mycket frukt mot vad jag brukar. Grönsaker har jag alltid ätit mycket av. Jag äter mellanmål på jobbet. Men visst, det är inte mer än två veckor sedan jag fick tillbaka min aptit. Och sambon äter gärna massa stekt mat sent, och det har jag aldrig gillat, allra minst nu. Han påpekar fortfarande att jag satt och petade i maten för flera veckor sedan. Men att jag tagit smörgås eller youghurt mellan måltiderna verkar han ha glömt bort. Eller alla clementiner och vindruvor. Och fnyser åt sådant jag bara inte längre klarar av att äta, typ potatis.
Och för fan - döda myten om att äta för två! Bebisen väger 150g - max! Det finns inget som säger att jag behöver ha dubbelt så mycket mat i mig som innan. Inte för att sambon har sagt att jag ska äta för två, men en massa andra påpekar det. Och jag får antydningar om att jag tänker för mycket på vikten. Men jag är inte rädd för att gå upp, inte alls. Jag väger mig ofta för att jag vill ha koll så att det inte går över styr, men nu har jag vägt mig i en månad så sannolikheten att jag ska gå upp för mycket känns ganska liten nu. Så jag tänker på det - men inte på vad jag stoppar i mig, att jag ratar vissa saker jag annars skulle ätit.
När jag går in på t ex Familjeliv så har många gått upp en hel del, typ 3-5 kg. Och visst sjutton undrar jag om jag gör något fel som inte går upp? Jag började röra mig uppåt förra veckan, men då var jag i nivå med vad jag var när jag precis blev gravid.
Och jag har ändå gått upp ca 5 kg med alla behandlingar sista åren. Jag har en känsla att jag tappar lite av detta samtidigt som jag bygger på mig graviditetsvikt - summan blir plusminus noll om ni hänger med i mitt resonemang.
Så, nu har jag fått gnälla lite om det var någon som orkade med att läsa allt. Nu har jag en näsa som är i stort behov av att snytas.
tisdag, februari 06, 2007
söndag, februari 04, 2007
Sjuk
Usch, idag är det synd om mig. Sambon var sjuk för en vecka sedan och nu är jag det med.
Igår fick jag knappt i mig någon mat alls. Likaså idag. Försöket med att äta frukost slutade i toalettstolen.
Vi hade inga Alvedon hemma, men sambon gav sig iväg på eftermiddagen när min feber ökade. Så eftermiddagen och kvällen har varit bättre, men nu känner jag att febern är på väg tillbaka. Jag har inte tid att vara sjuk! Jag ska ha semester vecka 7 och behöver jobba alla timmar jag kan nästa vecka.
Även om jag inte tror att det är någon fara för bebisen, så funderar jag ändå på hur den reagerar på mina hostattacker, på febern och bristen på mat.
Och jag som aldrig är sjuk...
Igår fick jag knappt i mig någon mat alls. Likaså idag. Försöket med att äta frukost slutade i toalettstolen.
Vi hade inga Alvedon hemma, men sambon gav sig iväg på eftermiddagen när min feber ökade. Så eftermiddagen och kvällen har varit bättre, men nu känner jag att febern är på väg tillbaka. Jag har inte tid att vara sjuk! Jag ska ha semester vecka 7 och behöver jobba alla timmar jag kan nästa vecka.
Även om jag inte tror att det är någon fara för bebisen, så funderar jag ändå på hur den reagerar på mina hostattacker, på febern och bristen på mat.
Och jag som aldrig är sjuk...
Fler artiklar
Lite ekonominyheter om barnlösheten. Tro fasiken att det finns många som tjänar pengar på detta - främst läkemedelsföretagen.
Jag tror att jag räknade ut läkemedelskostnaden för vår första IVF. Den uppgick till ca 16 000 kr om jag minns rätt. I det här läget är jag inte missnöjd med frikort (efter 1800 kr). Jag är nu för övrigt inne på mitt fjärde frikort på apoteket. Lägg då till 20 000 som vi betalade själva för själva IVF:en. Och akupunktur varje vecka i tre månaders tid á 300 kr.
I runda slängar har vi lagt själva ca 70 000 kr på mediciner, läkarbesök, IVF, akupunktur, zonterapi, naturläkemedel, vitaminer, ägglossnings- och graviditetstester.
Och idag kan jag ju säga att det har varit värt varje öre.
Och inte lär det bli billigare i fortsättningen heller...
Jag tror att jag räknade ut läkemedelskostnaden för vår första IVF. Den uppgick till ca 16 000 kr om jag minns rätt. I det här läget är jag inte missnöjd med frikort (efter 1800 kr). Jag är nu för övrigt inne på mitt fjärde frikort på apoteket. Lägg då till 20 000 som vi betalade själva för själva IVF:en. Och akupunktur varje vecka i tre månaders tid á 300 kr.
I runda slängar har vi lagt själva ca 70 000 kr på mediciner, läkarbesök, IVF, akupunktur, zonterapi, naturläkemedel, vitaminer, ägglossnings- och graviditetstester.
Och idag kan jag ju säga att det har varit värt varje öre.
Och inte lär det bli billigare i fortsättningen heller...
torsdag, februari 01, 2007
Ultraljud
Idag på morgonen fick jag min bästa födelsedagspresent! Att få hälsa på vårt lilla barn och kika in där en liten stund tillsammans med den blivande pappan.
Det var en livlig bebbe där inne som skuttade runt, öppnade munnen, vinkade, drack fostervatten, sparkade och till och med förde tummen (?) mot munnen. Vi var alldeles tagna och några tårar letade sig fram... till och med Buspappan var alldeles blank i ögonen när vi gick därifrån. Jag hade kunnat ligga där hela dagen och bara titta... vi var helt fascinerade.
Tänk att den här dagen har kommit! Att det faktiskt är vi som är på ultraljud. Med en bebis i magen. BM tyckte att vi var lite tysta så hon frågade om vi hade förstått allt… vi bara log och sa att vi är tagna av stunden. Vi har haft en lång resa fram till den här dagen. Och nu hälsar vi på vårt barn.
Huvudet är 3,5 cm stort, öra till öra, och lårbenet 2 cm. Den såg ut att ha stora fötter och vi såg till och med tårna! Vi tittade på den från alla möjliga håll, även så att vi såg rumpan underifrån! Jag tänkte aldrig på att titta efter könet, eftersom sambon har sagt att han inte vill veta. Men han konstaterade lite besviket efteråt att han såg ingen snopp… vad är det här med män och söner?! Jag vet att han kommer bli precis lika glad för en dotter, men på något sätt är det ändå en pojke han tänker på när han ser vårt barn.
Men FET till trots - vi blev framflyttade 8 (!) dagar?! Känns lite tråkigt faktiskt att halka tillbaka till vecka 16 (15+6). Enligt tidigare beräkning är jag ju på dag 17+2 idag. Jag köper det inte riktigt, eftersom vi gjorde ju VUL på SU för att titta på hjärtat i 7+2 - det känns som att hade jag varit i 6+0 då så hade vi aldrig sett något hjärtslag och dessutom gjorde vi ju VUL 3 veckor efter beräknad mens - jag kan ju inte ha testat + i vecka 3?! Förstår ni hur jag menar? Insättningen gjordes ju den 20 oktober.
I vilket fall. Bebis kommer när bebis vill. Just nu ligger det tre bilder jämte mig som jag sneglar på hela tiden... en person som jag kommer att få lära känna lite mer de närmaste månaderna, och om 5 månader äntligen får se.
Ska lägga in bilden senare under dagen...
Det var en livlig bebbe där inne som skuttade runt, öppnade munnen, vinkade, drack fostervatten, sparkade och till och med förde tummen (?) mot munnen. Vi var alldeles tagna och några tårar letade sig fram... till och med Buspappan var alldeles blank i ögonen när vi gick därifrån. Jag hade kunnat ligga där hela dagen och bara titta... vi var helt fascinerade.
Tänk att den här dagen har kommit! Att det faktiskt är vi som är på ultraljud. Med en bebis i magen. BM tyckte att vi var lite tysta så hon frågade om vi hade förstått allt… vi bara log och sa att vi är tagna av stunden. Vi har haft en lång resa fram till den här dagen. Och nu hälsar vi på vårt barn.
Huvudet är 3,5 cm stort, öra till öra, och lårbenet 2 cm. Den såg ut att ha stora fötter och vi såg till och med tårna! Vi tittade på den från alla möjliga håll, även så att vi såg rumpan underifrån! Jag tänkte aldrig på att titta efter könet, eftersom sambon har sagt att han inte vill veta. Men han konstaterade lite besviket efteråt att han såg ingen snopp… vad är det här med män och söner?! Jag vet att han kommer bli precis lika glad för en dotter, men på något sätt är det ändå en pojke han tänker på när han ser vårt barn.
Men FET till trots - vi blev framflyttade 8 (!) dagar?! Känns lite tråkigt faktiskt att halka tillbaka till vecka 16 (15+6). Enligt tidigare beräkning är jag ju på dag 17+2 idag. Jag köper det inte riktigt, eftersom vi gjorde ju VUL på SU för att titta på hjärtat i 7+2 - det känns som att hade jag varit i 6+0 då så hade vi aldrig sett något hjärtslag och dessutom gjorde vi ju VUL 3 veckor efter beräknad mens - jag kan ju inte ha testat + i vecka 3?! Förstår ni hur jag menar? Insättningen gjordes ju den 20 oktober.
I vilket fall. Bebis kommer när bebis vill. Just nu ligger det tre bilder jämte mig som jag sneglar på hela tiden... en person som jag kommer att få lära känna lite mer de närmaste månaderna, och om 5 månader äntligen får se.
Ska lägga in bilden senare under dagen...
onsdag, januari 31, 2007
Så var man ett år äldre igen
Födelsedagar är något jag avskytt sista åren. Dels känns det inte som att det är något att fira - däremot tycker jag om att vi träffas i familjen och äter lite gott och umgås. Dels är födelsedagen precis som julen en markering i barnlöshetsvärlden.
Vid varje jul och födelsedag har jag sorgset summerat att jag fortfarande inte är gravid. Ännu en jul utan barn, eller åtminstone någon i sin mage. Att man har blivit ett år äldre och inser att tiden snurrar så otroligt fort. Summeringen görs omedvetet. Man tittar tillbaka och blir ledsen över att de förhoppningar man ändå hyste för ett år sedan har grusat. Och för varje år vågar man hoppas mindre. Blir fundersam över sin naivitet. Jag som trodde att det räckte med pergo, som jag började med midsommar 2004...
Och visst räckte det faktisk med pergo. Men inte som jag trodde. Det behövdes 8 pergokurer, 4 inseminationer, 2 färskförsök IVF och slutligen ett frysförsök IVF - med pergo. Det fanns inte mycket hopp kvar på botten kan jag säga. Jag planerade för att bli av med mina frysta ägg så fort som möjligt, så jag skulle hinna föra ett nytt färskförsök innan nästa sommar.
Nyår har aldrig varit en markering. Inte heller så mycket summering. Nyår är alltid mer hopp, och en bra högtid att ändå känna tilltro inför framtiden, sådär mellan jul och födelsedag. Och efter den sorgsna födelsedagen kommer våren. Jag som älskar min trädgård, ser allt födas och växa fram, det gror i gräsmattor, rabatter och buskar, och mina vackra blommor går i blom. Det är en otrolig kick och har gett mig mycket energi och ro de senaste åren, en påfyllning av tro och hopp.
Jag trodde att julen skulle kännas väldigt mycker mer annorlunda än tidigare. Men det gjorde den inte - inte på det sättet iaf som jag trott. Men ett fridefullt lugn infann sig istället. Samma sak idag. Jag har haft en hetsjakt mot klockan, mot mig själv, mot andra som lyckats, mot sjukvården och allt detta kämpande. Alla tårar, alla dagar utan ork och livsglädje.
Så idag är jag lugn. Och jag känner hur det börjar pirra längst där inne i bröstet. Vetskapen om att det är på riktigt - även om jag inte vågar släppa garden helt ännu.
Men idag är det dags för ännu ett avstamp. Sista IRIS-träffen ikväll, ihop med tjejer som gett mig så mycket. Det finns inget jag hellre vill än att de ska få uppleva det jag gör nu. För ett år sedan var jag på min första träff, vilket var en enorm kick - det finns andra som jag, med samma känslor och samma smärta. Och vi kunde blanda allvar med skratt. Det var otroligt befriande.
Tja, fira? Med tanke på hur det ser ut hemma just nu, så kanske jag firar med sovmorgon på söndag. Kanske en bio för att få koppla av lite ihop med sambon. Men innan dess hinner jag inte med något. Jo, lite tårta ska det allt få bli ikväll efter träffen!
Vid varje jul och födelsedag har jag sorgset summerat att jag fortfarande inte är gravid. Ännu en jul utan barn, eller åtminstone någon i sin mage. Att man har blivit ett år äldre och inser att tiden snurrar så otroligt fort. Summeringen görs omedvetet. Man tittar tillbaka och blir ledsen över att de förhoppningar man ändå hyste för ett år sedan har grusat. Och för varje år vågar man hoppas mindre. Blir fundersam över sin naivitet. Jag som trodde att det räckte med pergo, som jag började med midsommar 2004...
Och visst räckte det faktisk med pergo. Men inte som jag trodde. Det behövdes 8 pergokurer, 4 inseminationer, 2 färskförsök IVF och slutligen ett frysförsök IVF - med pergo. Det fanns inte mycket hopp kvar på botten kan jag säga. Jag planerade för att bli av med mina frysta ägg så fort som möjligt, så jag skulle hinna föra ett nytt färskförsök innan nästa sommar.
Nyår har aldrig varit en markering. Inte heller så mycket summering. Nyår är alltid mer hopp, och en bra högtid att ändå känna tilltro inför framtiden, sådär mellan jul och födelsedag. Och efter den sorgsna födelsedagen kommer våren. Jag som älskar min trädgård, ser allt födas och växa fram, det gror i gräsmattor, rabatter och buskar, och mina vackra blommor går i blom. Det är en otrolig kick och har gett mig mycket energi och ro de senaste åren, en påfyllning av tro och hopp.
Jag trodde att julen skulle kännas väldigt mycker mer annorlunda än tidigare. Men det gjorde den inte - inte på det sättet iaf som jag trott. Men ett fridefullt lugn infann sig istället. Samma sak idag. Jag har haft en hetsjakt mot klockan, mot mig själv, mot andra som lyckats, mot sjukvården och allt detta kämpande. Alla tårar, alla dagar utan ork och livsglädje.
Så idag är jag lugn. Och jag känner hur det börjar pirra längst där inne i bröstet. Vetskapen om att det är på riktigt - även om jag inte vågar släppa garden helt ännu.
Men idag är det dags för ännu ett avstamp. Sista IRIS-träffen ikväll, ihop med tjejer som gett mig så mycket. Det finns inget jag hellre vill än att de ska få uppleva det jag gör nu. För ett år sedan var jag på min första träff, vilket var en enorm kick - det finns andra som jag, med samma känslor och samma smärta. Och vi kunde blanda allvar med skratt. Det var otroligt befriande.
Tja, fira? Med tanke på hur det ser ut hemma just nu, så kanske jag firar med sovmorgon på söndag. Kanske en bio för att få koppla av lite ihop med sambon. Men innan dess hinner jag inte med något. Jo, lite tårta ska det allt få bli ikväll efter träffen!
måndag, januari 29, 2007
Lugn...
Helgen har rusat iväg, igen. Det känns som den kom och gick i ett ögonblick. Hann inte alls med det jag önskat. Och under söndagen var jag helt slut...
Blödningarna fortsatte under söndagen, ganska mycket om man jämför med både i torsdags och fredags. Men idag har de avtagit och jag är faktiskt inte orolig. Sista Pevarylen tog jag i lördags kväll, och att de slutar nu bekräftar bara min teori om blödande slemhinnor.
I vilket fall ringde jag KK på morgonen, jag skulle ju höra av mig om blödningarna fortsatte. Fick ett konstigt bemötande, halva samtalet handlade om vad läkaren i torsdags hette. Hur ska jag minnas det? När jag började berätta om vad som hänt i torsdags började BM skriva ner allt - det borde väl finnas en journalanteckning - både från mitt samtal i torsdags och besöket? Istället för att lyssna (det är ju ändå rådgivning) skrev hon bara allt jag sa.
Efter en stund säger hon "Va, är du gravid"? Tillbaka på nivån där man inte läser journalen... Har blivit bortskämd på slutet, kommer inte att glömma det. Det slutade med att BM tyckte att det räckte med att jag träffar läkaren på torsdag när det är UL. Och vi la snabbt på. Men samtalet gav mig inget alls, kände mig snarare frustrerad och besviken efteråt. Jag kände att jag fick aldrig något sammanhängade sagt alls.
Nåväl, huvudsaken är att det slutar nu. Tre dagar kvar till UL... ;-)
Blödningarna fortsatte under söndagen, ganska mycket om man jämför med både i torsdags och fredags. Men idag har de avtagit och jag är faktiskt inte orolig. Sista Pevarylen tog jag i lördags kväll, och att de slutar nu bekräftar bara min teori om blödande slemhinnor.
I vilket fall ringde jag KK på morgonen, jag skulle ju höra av mig om blödningarna fortsatte. Fick ett konstigt bemötande, halva samtalet handlade om vad läkaren i torsdags hette. Hur ska jag minnas det? När jag började berätta om vad som hänt i torsdags började BM skriva ner allt - det borde väl finnas en journalanteckning - både från mitt samtal i torsdags och besöket? Istället för att lyssna (det är ju ändå rådgivning) skrev hon bara allt jag sa.
Efter en stund säger hon "Va, är du gravid"? Tillbaka på nivån där man inte läser journalen... Har blivit bortskämd på slutet, kommer inte att glömma det. Det slutade med att BM tyckte att det räckte med att jag träffar läkaren på torsdag när det är UL. Och vi la snabbt på. Men samtalet gav mig inget alls, kände mig snarare frustrerad och besviken efteråt. Jag kände att jag fick aldrig något sammanhängade sagt alls.
Nåväl, huvudsaken är att det slutar nu. Tre dagar kvar till UL... ;-)
lördag, januari 27, 2007
Vecka 17 (16+4)
Jag har fortfarande lite blödningar, mestadels rött. Jag har blött betydligt mer idag än tidigare, men det är fortfarande ganska lite. Och det är mer blod-blod än mens-blod om ni förstår hur jag menar.
Men det är ju ganska så lite, så jag är hyfsad lugnad. Läkaren hittade ju ingen blödning i torsdag och allt såg ju bra ut och Pyret låg ju där och hoppade runt och hjärtat bankade på. Men jag kommer att ringa till KK på måndag om det inte slutat, vilket det förmodligen inte kommer att har gjort. Blödningarna har kommit igång igen efter att jag började med vagiatorerna mot svampen - kan det ha något samband? Men visst är det olustigt. Jag är som sgt lugn. Men ändå oroad.
Men i onsdags kväll trodde jag verkligen att allt var förlorat. Så snabbt man verkligen kan pendla mellan hopp och förtvivlan. Några säger kanske att det är graviditetshormoner, vilket det kanske är. Men jag har inte märkt av det speciellt mycket. Visst kan jag ha blivit irriterad som sjutton när hungerattacken sätter in och blodsockret sjunker kraftigt - men det hade även en man blivit, det kan jag garantera. För övrigt känner jag mig varken mer eller mindre gråtmild än tidigare eller andra humörsvängningar.
Men känslan... jag tror det var Camilla som skrev ett bra ord. Hjälplöshet. Genom hela infertilitet-cirkusen har man hela tiden känt detta med hjälplöshet. Att man vill men inte kan. Att man inte vet vilken knapp som är den rätta att trycka på. Eller vart sjutton knappen finns någonstans. Insåg nu med blödningen att hjälplösheten kommer att finnas med hela vägen. Och som min syster sa - oron byts ständigt ut till något nytt - vi kommer att vara oroliga för våra barn på ett eller annat sätt hela livet. Och det stämmer ju.
Nåväl. Kapybaran undrar vilken frukt som ni har lagts till i fruktskålen. Men det verkar inte vara några mer fruktjämförelser i min bok! Under graviditetsvecka 17 är Esmeralda istället stor som en kupad hand, ca 12 cm lång och väger 100 g! Barnet börjar nu samla på sig mycket fett, bland annat för att kunna hålla värmen efter födseln. Detta kan förklara hungern som jag har fått, eller snarare aptiten som är tillbaka.
Man har nu gått upp ung mellan 2,5 och 4,5 kg enligt Mammapraktika. Jag har knappt gått upp något. Jag väger mig nästan varje dag och tänker hyfsat på vad jag stoppar i mig - men jag äter som jag ska. Sista två veckorna har jag faktiskt dessutom frossat rejält i lösgodis! När vi storhandlade idag så nöjde jag mig med en påse naturgodis istället. Någon måtta får det allt vara!
Ha en mysig lördagkväll, själva grillar vi (utomhus) och det är nog snart färdigt (fläskfilé med ost och soltorkade tomater). Mumma!
Men det är ju ganska så lite, så jag är hyfsad lugnad. Läkaren hittade ju ingen blödning i torsdag och allt såg ju bra ut och Pyret låg ju där och hoppade runt och hjärtat bankade på. Men jag kommer att ringa till KK på måndag om det inte slutat, vilket det förmodligen inte kommer att har gjort. Blödningarna har kommit igång igen efter att jag började med vagiatorerna mot svampen - kan det ha något samband? Men visst är det olustigt. Jag är som sgt lugn. Men ändå oroad.
Men i onsdags kväll trodde jag verkligen att allt var förlorat. Så snabbt man verkligen kan pendla mellan hopp och förtvivlan. Några säger kanske att det är graviditetshormoner, vilket det kanske är. Men jag har inte märkt av det speciellt mycket. Visst kan jag ha blivit irriterad som sjutton när hungerattacken sätter in och blodsockret sjunker kraftigt - men det hade även en man blivit, det kan jag garantera. För övrigt känner jag mig varken mer eller mindre gråtmild än tidigare eller andra humörsvängningar.
Men känslan... jag tror det var Camilla som skrev ett bra ord. Hjälplöshet. Genom hela infertilitet-cirkusen har man hela tiden känt detta med hjälplöshet. Att man vill men inte kan. Att man inte vet vilken knapp som är den rätta att trycka på. Eller vart sjutton knappen finns någonstans. Insåg nu med blödningen att hjälplösheten kommer att finnas med hela vägen. Och som min syster sa - oron byts ständigt ut till något nytt - vi kommer att vara oroliga för våra barn på ett eller annat sätt hela livet. Och det stämmer ju.
Nåväl. Kapybaran undrar vilken frukt som ni har lagts till i fruktskålen. Men det verkar inte vara några mer fruktjämförelser i min bok! Under graviditetsvecka 17 är Esmeralda istället stor som en kupad hand, ca 12 cm lång och väger 100 g! Barnet börjar nu samla på sig mycket fett, bland annat för att kunna hålla värmen efter födseln. Detta kan förklara hungern som jag har fått, eller snarare aptiten som är tillbaka.
Man har nu gått upp ung mellan 2,5 och 4,5 kg enligt Mammapraktika. Jag har knappt gått upp något. Jag väger mig nästan varje dag och tänker hyfsat på vad jag stoppar i mig - men jag äter som jag ska. Sista två veckorna har jag faktiskt dessutom frossat rejält i lösgodis! När vi storhandlade idag så nöjde jag mig med en påse naturgodis istället. Någon måtta får det allt vara!
Ha en mysig lördagkväll, själva grillar vi (utomhus) och det är nog snart färdigt (fläskfilé med ost och soltorkade tomater). Mumma!
fredag, januari 26, 2007
IVF-försök nr 3 (Sahlgrenska)
Sammanfattning av vårt tredje försök, det första försöket med fryst embryo.
6/10: Start 1 tablett Pergotime, dag 5-9
12/10: Start med ägglossningstickor
20/10: FET, 4-celligt embryo (Esmeralda) tillbaka. 3 kvar i frysen. Börjar med proggisar.
7/11: SU:s testdag. Jag testar och får positivt! Jag är gravid!
6/10: Start 1 tablett Pergotime, dag 5-9
12/10: Start med ägglossningstickor
20/10: FET, 4-celligt embryo (Esmeralda) tillbaka. 3 kvar i frysen. Börjar med proggisar.
7/11: SU:s testdag. Jag testar och får positivt! Jag är gravid!
Artiklar om IVF
Såg nu att Aftonbladet pubblicerat några artiklar om barnlöshet - med fokus på IVF. Jag hoppas att det blir fler om detta.
Framför allt tycker jag att det är viktigt att det pratas om barnlöshet, infertilitet och IVF (även om jag själv inte skyltar med det) och så hoppas jag att fokus kan hamna på den låga prioriteringen i vården.
Häromdagen kom avin med årsavgift för IRIS - jag har ingen tanke på att gå ur där bara för att jag blivit gravid. Ni vet väl om att ni kan bli stödmedlemmar även om ni själva inte har problem?
Framför allt tycker jag att det är viktigt att det pratas om barnlöshet, infertilitet och IVF (även om jag själv inte skyltar med det) och så hoppas jag att fokus kan hamna på den låga prioriteringen i vården.
Häromdagen kom avin med årsavgift för IRIS - jag har ingen tanke på att gå ur där bara för att jag blivit gravid. Ni vet väl om att ni kan bli stödmedlemmar även om ni själva inte har problem?
Ramlat
Igår morses i bilen på väg till sambons jobb:
- Men det var väl inte så mycket blod som kommit sa du, frågar sambon lite oroligt.
- Nej, svarar jag, ganska lite faktiskt även om det var rött både igår kväll och imorses.
- Så bra, då är det ingen fara, säger sambon lite lättad. Då har h*n bara ramlat och slagit sig lite.
Det fick mig att le genom tårarna...
- Men det var väl inte så mycket blod som kommit sa du, frågar sambon lite oroligt.
- Nej, svarar jag, ganska lite faktiskt även om det var rött både igår kväll och imorses.
- Så bra, då är det ingen fara, säger sambon lite lättad. Då har h*n bara ramlat och slagit sig lite.
Det fick mig att le genom tårarna...
torsdag, januari 25, 2007
Day from hell
Denna dagen har verkligen varit en day from hell. Jag är helt slut och det känns i ögonen att man har gråtit mycket.
Nåväl, blödningen avtog när det var dags för läkarundersökning. Läkaren kunde inte hitta varken blödning eller orsak. Vi tittade till Esmeralda och det var bara bra med Pyret.... phu. Livmodertappen fyra centimeter, stängd och alla skiljeväggar intakta.
Jag var så nervös när jag låg där och väntade på att läkaren skulle komma igång. Många tankar hann gå igenom huvudet. När jag kom därifrån rann allt över och jag var trött, lealös och frusen.
Läkaren visste inte vad som orskat blödningen. Simningen trodde hon inte på. Kunde inte förklara molvärken. Moderkakan trycker inte på och har inte heller orsakat blödningen. Däremot hittade hon svamp vaginalt, vilket jag inte känt av. Det var det enda hon kunde komma på som orsakat blödningen - men det köper jag inte riktigt. Men huvudsaken är att allt ser ok ut, så får vi bara hoppas på det bästa.
Nu har jag fått lova min mamma att inte simma mer, inte lyfta något, inte springa runt utan bara ligga på soffan och jäsa. Hmmm undra vem som kommer att föda mitt barn när jag inte orkar?! Men vad gör man inte för att lugna lilla mamman. Jag tar det mycket lugnt och jag lyfter lite åt gången när det behövs - går heller två gånger och bär lite mindre.
Jag har fortfarande lite restblödning, gissar på det iaf för att det är lite brunt som kommer ut. Magen värker fortfarande, så oron har jag inte släppt helt även om jag kunnat slappna av lite mer.
Dessutom hände något otroligt ledsamt idag. En av dem som snickrar här hos oss, hans barnbarn på 2½ månader dog inatt. Pojken fick en hjärnskada vid födseln som gjort honom halvsidesförlamad, bland annat. Så just nu går våra tankar till den lille pojken och hans familj. Som svärmor sa, "Gud har kallat till sig pojken, så han slapp lida mer".
Dagen avslutades iaf med en mysig fika med gravida vännen T som var på inskrivning idag. Det var skönt att få sitta och prata lite.
Tack för era kommentarer, peppning och tankar. Önskar er alla en riktigt god natt.
Kram.
Nåväl, blödningen avtog när det var dags för läkarundersökning. Läkaren kunde inte hitta varken blödning eller orsak. Vi tittade till Esmeralda och det var bara bra med Pyret.... phu. Livmodertappen fyra centimeter, stängd och alla skiljeväggar intakta.
Jag var så nervös när jag låg där och väntade på att läkaren skulle komma igång. Många tankar hann gå igenom huvudet. När jag kom därifrån rann allt över och jag var trött, lealös och frusen.
Läkaren visste inte vad som orskat blödningen. Simningen trodde hon inte på. Kunde inte förklara molvärken. Moderkakan trycker inte på och har inte heller orsakat blödningen. Däremot hittade hon svamp vaginalt, vilket jag inte känt av. Det var det enda hon kunde komma på som orsakat blödningen - men det köper jag inte riktigt. Men huvudsaken är att allt ser ok ut, så får vi bara hoppas på det bästa.
Nu har jag fått lova min mamma att inte simma mer, inte lyfta något, inte springa runt utan bara ligga på soffan och jäsa. Hmmm undra vem som kommer att föda mitt barn när jag inte orkar?! Men vad gör man inte för att lugna lilla mamman. Jag tar det mycket lugnt och jag lyfter lite åt gången när det behövs - går heller två gånger och bär lite mindre.
Jag har fortfarande lite restblödning, gissar på det iaf för att det är lite brunt som kommer ut. Magen värker fortfarande, så oron har jag inte släppt helt även om jag kunnat slappna av lite mer.
Dessutom hände något otroligt ledsamt idag. En av dem som snickrar här hos oss, hans barnbarn på 2½ månader dog inatt. Pojken fick en hjärnskada vid födseln som gjort honom halvsidesförlamad, bland annat. Så just nu går våra tankar till den lille pojken och hans familj. Som svärmor sa, "Gud har kallat till sig pojken, så han slapp lida mer".
Dagen avslutades iaf med en mysig fika med gravida vännen T som var på inskrivning idag. Det var skönt att få sitta och prata lite.
Tack för era kommentarer, peppning och tankar. Önskar er alla en riktigt god natt.
Kram.
Jag är väl inte sjåpig då
Jag berättade precis hur det var, att jag inte blött mycket men att jag har molande mensvärk (ej ont dock) och att jag var hemskt orolig.
Inga problem. Fick tid direkt kl 13. Jag som trodde man mäste vara hur dålig som helst förlyckas få en tid, men de ville ha in mig. Nu måste jag fixa en bil eftersom sambon har bilen idag.
Sambon kan inte följa med ska fråga min syster om hon kan och vill.
Återkommer senare i em med rapport.
Snälla, låt Esmeralda må bra...
Inga problem. Fick tid direkt kl 13. Jag som trodde man mäste vara hur dålig som helst förlyckas få en tid, men de ville ha in mig. Nu måste jag fixa en bil eftersom sambon har bilen idag.
Sambon kan inte följa med ska fråga min syster om hon kan och vill.
Återkommer senare i em med rapport.
Snälla, låt Esmeralda må bra...
Pratat med BM
Grät mig till söms igår. Jag är så jävla rädd. Blödningen har fortsatt under morgonen. Den är väldigt liten. Det småvärker lite i livmodern. Det känns precis som innan jag ska få mens.
Pratade med BM på morgonen som vill att jag vilar och avvaktar om blödningen fortsätter. I så fall ska jag ringa till KK och begära en läkartid. Syrran tycker att jag ska ringa med en gång. Jag ska fika först så får vi se hur jag gör.
Det är idag en vecka kvar till UL.
Kan inte koncentrera mig på jobbet. Gråter. Växlar mellan oro och det sunda förnuftet som säger att det bara är en liten blödning som går över.
Men i tre och ett halv jävla år har blod aldrig inneburit något annat är sorg och besvikelse. Så är det konstigt att jag mår som jag mår?
Jag vill bara veta att Pyret mår bra.
Pratade med BM på morgonen som vill att jag vilar och avvaktar om blödningen fortsätter. I så fall ska jag ringa till KK och begära en läkartid. Syrran tycker att jag ska ringa med en gång. Jag ska fika först så får vi se hur jag gör.
Det är idag en vecka kvar till UL.
Kan inte koncentrera mig på jobbet. Gråter. Växlar mellan oro och det sunda förnuftet som säger att det bara är en liten blödning som går över.
Men i tre och ett halv jävla år har blod aldrig inneburit något annat är sorg och besvikelse. Så är det konstigt att jag mår som jag mår?
Jag vill bara veta att Pyret mår bra.
onsdag, januari 24, 2007
Skräckslagen
Var på toa igen. Rött blod på pappret den här gången, inte mycket. Men tillräckligt för att jag ska bli skräckslagen. Och gråta.
Har ju varit och simmat ikväll, detta måste ha kommit ganska direkt efteråt. Förra veckan simmade jag 9 längder, den här gången 21 (med pauser emellan). Effektiv simtid kanske 15-20 min.
Är det bara någon bristning av ansträngningen eller något värre?
Låt inget hända mitt barn...
Har ju varit och simmat ikväll, detta måste ha kommit ganska direkt efteråt. Förra veckan simmade jag 9 längder, den här gången 21 (med pauser emellan). Effektiv simtid kanske 15-20 min.
Är det bara någon bristning av ansträngningen eller något värre?
Låt inget hända mitt barn...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
