Hungrig

Hungrig.
Hungrig.
Hungrig.
Sur.
Ledsen.

Så kan man nog sammanfatta denna halvpissiga dag. Jag har varit vrålhungrig från ögonblicket då jag slog upp ögonen och under hela dagen. Inget illamående dock.

Sedan hamnade jag i en dispyt/diskussion som gör mig ledsen när chefer måste hitta syndabockar för (sina) misstag. Det tar så mycket energi av en och jag kände mig i 110% försvarsposition och ville inte ta någon skit. Lyckligtvis lugnade allt ner sig men känslorna rinner ju inte av en med en gång.

Så när jag åkte från jobbet hade jag en stor klump i halsen och kände mig jätteledsen. Och inte hjälpte det att jag hade min kurs med favvo-temat idag. När det var dags för labb så åkte jag hem istället och kramade sambon istället. Och såg till att ÄTA.

Och mina böcker jag har beställt kom idag!!! Mammapraktika och Handbok för gravida. Det satt långt inne men jag vågade beställa dem till slut… ;-)

Känner mig fortfarande inte trött. Idag har jag oroat mig att den har slutat växa där inne. Bråket gjorde idag att jag kände mig som vanligt. Jag har känt efter och känt efter men känner inget mer än hunger. Och hungrig kan man ju vara ändå.

Försöker sikta högre upp till de rosa molnen men det är en bit kvar.

Dilemma

En kollega till mig är 6 veckor före mig i sin graviditet. Hon kommer hit från en annan enhet nästa vecka och kan inte längre dölja sitt tillstånd. Hon kommer att berätta och har föreslagit att vi ska berätta samtidigt, för att inte skapa problem för mig. Till saken är den att de kommer att gå i taket att vi båda går hem nästan samtidigt, eftersom vi är lite av back-up till varandra.

Men då är jag i 9+1 och tycker att det är lite väl tidigt. Jag vill hellre vänta till efter jul för min egen del. Bara ta det lugnt och njuta i december. Men då känns det som att jag går bakom ryggen på cheferna. Och jag ser inte fram emot att berätta för dem, det känns enbart jobbigt. Mina kollegor ska det bli roligt att säga till men inte till dem. Jag har inte varit på inskrivning än och jag har inte själv fattat att jag är gravid, så det känns emot att berätta.

Hur hade ni gjort? Berättat av respekt och sedan bli stressade av dem över allt jag måste fixa innan jag går? Eller låta julen gå och sedan berätta i januari och riskera att få höra ”Ja det är nog bästa att vi lägger p-piller i Astillbes kaffe nu” under tiden och känna mig som världens lögnare?

Jag tycker det är fel att berätta för dem före våra familjer dessutom. Men sambon vill att jag berättar...

Upp och ner

Symptomen går verkligen upp och ner. På natten och morgonen är brösten stenhårda och ömmar. Sedan går det över mer och mer under dagen. Fortfarande otroligt törstig.

Igår var nog den värsta dagen hittills. Mådde konstant illa hela dagen, kände mig otroligt låg och vissen. Trött och helt slut på eftermiddagen. Jag hade sovit väldigt dåligt natten innan, så jag bestämde mig för att lägga mig tidigt igår.

Vaknade i vanlig ordning runt 3-tiden för att kissa. Ligger vaken länge innan jag somnar om. Idag försökte jag att äta lite mindre och oftare. Jag har ätit mycket frukost för att slippa bli hungrig. Åt lite mindre och tog med mig flera stora saftiga clementiner till jobbet. Och det har fungerat bra, eller så var det bara en bra dag idag. Idag har jag mått mycket bättre än igår och har känt mig väldans pigg.

Jag förstår att man kan gå upp snabbt i vikt om man inte passar sig. Suget finns hela tiden i magen, men tyvärr är det lite som dövar det. Morötter och clementiner fungerar rätt bra. Och vindruvor! Och den alkoholfria ölen var väldigt god i helgen… :-D

Så det blir sängen tidigt ikväll också, men först ska jag avnjuta en kopp te och gröna färska hårda kärnfria vindruvor!

Identitetskris

Jag har knappt vågat tänka tanken. Det här känns så urdumt. Efter alla är med fällda tårar, tomma armar och värkande hjärta, varför är jag inte lycklig och svävar på små moln?

Istället är jag deprimerad och apatisk. Jag kan inte skriva i ankomstforum och kvittra, eller ens gnälla om illamående. Istället är jag apatisk och gör inget. Läser lite men har ingen ork till något. Uppdaterar inte bloggen. Får inget gjort här hemma. Jobbet är skittråkigt och det är inte lättare för allt strul som varit på sista tide.

När jag säger något om graviditeten eller bebisen känner jag mig som världens lögnare. Vem är jag som inbillar mig att jag är gravid? Det här är så overkligt, svårt att greppa. Och det är ändå något jag har längtat efter mer än något annat.

Men idag läste jag om andra med ankomst juli som har samma typer av känslor. Varav två har försökt väldigt länge. Man anklagar hormonerna. De spelar nog en viss roll tror jag.

Men jag har nog en identitetskris också. Jag var en barnlös kvinna med infertilitetsproblem. Smärtan och kampen har hållt min energi och ånga uppe. Jag har haft något att slåss för, varje dag. Plötsligt säger en sticka och en skärm att jag inte har infertilitetsproblem längre. Det är omtumlande och jag försöker väl finna fotfästet igen.

Det känns även som jag befinner mig i ingenmansland. Jag känner liten samhörighet med andra gravida nu som inte har haft problem. Det kommer förmodligen att ändra sig längre fram. Istället är vi en liten grupp på FL, flera IVF-systrar och några andra tjejer som har haft problem eller försökt en längre tid. Men även där är jag fåordig just nu.

Men jag älskar att ligga och smeka magen. Cirkulära rörelser. Speglar mig varje morgon och tittar på hur magen ser ut. Skrattar åt den uppblåsta magen på kvällen, då jag verkligen ser gravid ut. Blir alldeles varm när jag ligger och tänker på att jag blir mamma i juli om allt går bra. Skit samma i förlossningssmärtor, foglossningar, stekande värme i juli, semestervikarier och allt annat. Jag ska bli MAMMA. Tittar på min lilla hög med bebiskläder. Det är så overkligt att VÅR lilla bebis ska vara i dem. Fantiserar ihop med sambon och gnabbas om namn och uppfostran. Men allt är på en lättsam nivå, jag tror att han också har lite svårt att greppa allt – men vi tar en liten bit i taget.

De små grå molnen ska jag bearbeta bort. Trivs bättre med de rosa.

Jag vill att de närmaste veckorna ska skynda framåt nu. Sedan får det gärna gå långsamt.

Helgrapport

För att vara gravid måste jag nog säga att jag mår oförskämt bra, oftast. Precis som jag önskade. Under veckan har jag mest känt mig hungrig, haft ont i brösten av och till och lättare illamående. Ingen direkt trötthet. Jag sover visserligen fortfarande dåligt och är uppe och kissar på nätterna – kan sedan inte somna om igen.

Och när jag inte känner något så blir jag ju orolig. Varför kan man inte nöja sig med att vara gravid och må oförskämt bra? Men så idag har jag verkligen fått känna på att just inte må oförskämt bra. Hela dagen har jag känt ett illamående som vägrar försvinna. Jag känner mig vissen och på inget vidare bra humör. Men jag har iaf fått behålla maten.

För övrigt har vi renoverat här hemma och fått ganska mycket gjort i vårt blivande vardagsrum. Jag längtar tills vi blir klara där och med ytterligare två rum (däribland köket) så vi kan börja planera barnrummet! Jag vet precis vad jag vill ha och längtar efter att få börja, även om det är för tidigt nu. Men till våren…

Vi såg på Americas Funniest Videos igår. De visade flera klipp där man berättade i olika sammanhang om att man väntade barn, oftast till blivande mor-och farmödrar. Både jag och sambon skrattade så vi grät och vi längtar så till julen då vi ska berätta det för hans familj (som inte vet något om våran karusell).

Men… varför känner jag mig så apatisk?

Inskrivning

Ringde idag till MVC:n här i stan. Kom fram direkt (inga långa telefonköer här inte). Fick prata med en otroligt varm och go barnmorska. Hon gratulerade hjärtligt och vi pratade lite.

Hon berättade att det inte fanns några tider kvar i december. Men så började hon leta efter en tid till oss och till slut så sa hon, du, jag tar an dig själv, kan du komma på den 20 december?! Blev jätteglad över att hon blir vår barnmorska, eftersom kemin stämde så bra per telefon!

Så, onsdagen den 20 december skall vi på inskrivning. Hon skulle skicka mig information också, jag berättade för henne att allt är bara ett enda vitt blankt papper just nu och jag knappt en aning om något.

Risker vid IVF-befruktning

Jag frågade läkaren E igår om riskerna med IVF-befruktning – dvs skador på foster, utveckling etc. Men han skakade på huvudet och sa att från och med nu är det precis som en vanlig normal graviditet, det fanns inget att oroa sig för.

Jo förresten, sa han. Det är ju en sak vi vet om ditt embryo. Den tål kyla!

:-D

VUL-rapport

Äntligen efter alla dessa år fick jag äntligen se min livmoder INTE tom!!!

Jag var så nervös innan VUL:et, satt där i väntrummet och kände plötsligt att jag inbillade mig allt. Jag kände mig inte ett dugg gravid, bara nervös och svettig. Och vi fick vänta i en halvtimme innan vi fick komma in, och med restiden dit också så kan ni tänka er att man hinner tänka rätt mycket. Men så var den där! Det lilla pickande hjärtat!!! Jag kunde inte tro att det var sant!!! En stor svart boll, men en liten vit sak vid ena sidan (fostret) - och där såg man hur det rörde sig! 150 slag/min. En liten böna. Vårt lilla lilla barn.

Fick bilder med mig hem som vi tittar på och beundrar. En 7 mm liten böna. En början på något så stort!

Läkaren sa att eftersom det sett bra ut hittills har vi 95% sannolikhet att det går bra. Och har jag inte börjat spy än lär jag slippa det också! Så jag intalar mig själv nu att jag måste kunna börja slappna av mer och inte oroa mig eller ta ut problem i förskott.

Läkaren skämtade om att det var svårt att se vem bönan var mest lik! :-D Fast vi höll nog med alla att den liknade nog mest pappa! Åh, det är så häftigt att säga det. Sambon ska bli pappa. Och jag ska bli mamma. Nice! ;-)

När sambon och jag kom ut i trapphuset på SU vände han sig om mot mig och vi bara kramades där. Så lättade. Lite chockade. Det var den skönaste kramen på länge.

Messade direkt till vännen T efteråt och en kollega. Sedan ringde jag min mamma. Som snyftade lättad i luren!

Tog en sväng förbi IKEA och för första gången gick jag inte sjukt trånande jag-vågar-knappt-titta-åt-sidan-på-sakerna på barnavdelningen, utan jag gick runt och tog mig god tid. Vet ungefär vad jag vill ha (har ju haft några år på mig att fantisera). Sambon köpte ett gossedjur till Bönan, en söt mjukiskrokodil! Det jag längtar mest efter att få köpa är sängen och sängkläderna. Men det får bli till våren! Vi har många kostnader innan dess (hugha, vågar knappt tänka på det).

En bra dag idag! Men nu är jag helt slut!
Tack för alla era tummar och lyckönskningar!
Ni är bäst!

Där fick jag

Visserligen efterlyste jag symptom eftersom det oroade mig att jag inte hade så många eller att de minskade. Men sedan har ju andra delat med sig och sagt att det går upp och ner hela tiden.

Och idag kan jag konstatera att jag mår riktigt illa. Jag har mått illa större delen av dagen och det har blivit värre nu på kvällen. Och jag är så inibänken trött, för första gången.

Men det är bara ett konstaterande. Inget gnäll. Men jag är glad om jag får behålla maten.

Sover även dåligt, drömmer mycket mardrömmar och behöver gå upp och kissa - får svårt att somna om. Grubblar. Inatt drömde jag mardrömmar men jag avslutade med en dröm om min bebis! Den låg påklädd på en säng och räckte ut tungan mot mig, en gigantisk tunga. Sedan skrattade den jättesött och försökte fånga sina fötter och dra dem mot munnen. Jag sprang runt och fotade (naturligtvis) och kom sedan på att jag inte har ammat den lill* än (någonsin, och bebisen var iaf 2-3 mån gammal!). Precis när jag skulle börja amma vaknade jag. Det var dags att stiga upp.

Och imorgon - är det VUL!!! Hade inte tänkt så mycket på det under dagen idag, men så när jag skulle gå hem kom jag på att nu har ju hela den här dagen gått också - snart ska vi dit! Och för första gången se den som ett foster (om allt gått bra) även om vi inte lär se annat än ett litet hjärta. Förra gången var den en vit liten prick på skärmen.

Men jag kommer vara redigt nervös!

Nybadad och avslappnad

I helgen har vi grejat här hemma med vår renovering och det känns faktiskt som vi fått mycket gjort, också även när det gäller hushållsarbetet. Rent och snyggt och tvättat! :-D

Under hela veckan har jag längtat efter att få ta ett bad. Och det hann jag äntligen med ikväll. Jag låg nog närmare två timmar och läste en bok, som var, vad ska man säga, upprörande? Återkommer om det senare.

Min hud börjar återgå från russinskrynkel till normal släthet igen! Men huden känns riktigt babylen efter badoljan (ok då, nästan lika len!). Och trots den grymma boken jag läste känner jag mig avslappnad och vid gott mod.

För övrigt lyser symptomen med sin frånvaro. Jag läser om andra som spyr och måste köpa nya byxor. Jag är hungrig. Och det suger i magen. Har inte behövt gå upp och kissa de senaste nätterna. När jag anstränger mig blir jag snabbt andfådd och illamående. Muntorrheten är kvar, yrseln borta. Men av någon konstig anledning blev brösten jättesvullna och väldigt ömma i badvattnet. Det gav mig en trygg känsla ändå och sista stunden i badvattnet låg jag och kände på magen och pratade lite med den.

Men jag skriver nästan inget, vare sig här på bloggen eller i på FL eller AFF. Jag vågar nog inte. Inser att jag trivs bättre på mina rosa moln och jag hoppas få återvända dit på onsdag igen. Och då förhoppningsvis inse att jag är lyckligt lottad som mår bra. Men jag skall uppdatera bloggen oftare!

Förresten så testade jag Carlsbergs nonalkoholic öl i helgen! Åh, det var supergott! Har inte druckit öl på minst fem veckor och hade faktiskt inget sug efter det. Förrän jag smakade på det. Jösses, mumma! Men jag insåg att det där med nonalkoholic var sanning med modifikation – det var 0,5% alkohol. Därför tog jag bara en i lördags och så blev det en ikväll. Visst, det är ingen stor mängd, men jag vill inte utsätta fostret för något, inte efter all mödan att då den till att vilja stanna där!

Nu blir det lite kattgosande och sedan bingen.

Önskar er en god natt!

Orolig

Jag analyserar sönder allt i vanlig ordning. Men igår och idag har jag känt få eller inga symptom. Brösten kan kännas lite svullna och ömma på morgonen, sedan ingenting. Yrseln är på väg bort helt.

Hungern och suget finns kvar men inget illamående. Alla pratar om att de blir så trötta den första tiden – jag känner mig inte tröttare än vanligt. Magen svullnar upp på kvällen – fast det var mer i början än nu.

Inser att oron aldrig kommer att försvinna. Det kommer hela tiden finnas något att oroa sig för. Jag försöker faktiskt plocka fram mitt andemeddelande när jag blir som mest orolig. Och tänka på att allt faktiskt är möjligt.

Men jag inser att VUL kan inte komma tillräckligt fort nog. Men nu är det inte många dagar kvar. Och jag kommer att vara grymt nervös inför det.

Rörd

Träffade min minsta syster ikväll. Vi var på stan och gick sedan för en fika. Det var så varmt inne på fiket att vi bestämde oss för att sätta oss utomhus! Kan knappt tro det, men det går att fika utomhus klockan 18 i mitten på november!

Det blev en mysig stund och det var skönt att träffas på tumanhand. Vi pratade en hel del om hennes abort, och det tyckte vi nog båda var bra att få prata ut om. Jag har stöttat henne och respekterat hennes beslut, även om mitt hjärta ville annat. Men jag insåg ju naturligtvis förnuftigheten i hennes beslut.

Hon har stöttat mig på ett bra sätt under det här dryga året som hon vetat om våra IVF-försök. Hon har förstått mig på ett sätt som jag själv blev förvånad över. Men hon förstod hur jag kände mig, både det fysiska och psykiska med behandling och egna tankar. Det har varit bra att tala med henne. Och hon har, precis som mina föräldrar, delat glädje och sorg med oss.

Bland annat när jag ringde henne och sa ”Vet du vad jag har fått idag?”. ”Du har fått det oranga brevet från Sahlgrenska”, sa hon då rätt upp ner! Fast hon trodde, precis som jag, att det skulle dröja betydligt längre än så! Men ändå kände hon till det – hon kom till och med ihåg färgen på brevet!

När vi satt där och fikade sa hon att hon ville ge mig något. Och det nu. Kunde jag köra henne hem? Visst, vi åkte hem till henne. Där fick jag, förutom en sommarklänning som en mage får plats under, underbart söta babykläder. Två bodies, en sparkdräkt, ett par strumpor och en liten mössa, matchande naturligtvis. Jag förstod med en gång att hon inte hade köpt dem till mig, utan till sitt eget barn. Min älskade syster är impulsiv och gick förmodligen och köpte detta ganska omgående efter att hon förstod att hon var gravid.

Jag blev rörd och tappade helt talförmågan. Ville hon verkligen inte behålla dessa själv tills hon får barn? Jag kunde låna dem? Det var en sådan fin gest att jag inte visste hur jag skulle göra. Men hon ville verkligen att jag skulle ha dem, eller rättare sagt mitt barn. Jag fick lova att ta på detta när hon kom och hälsade på första gången när vi kommit hem från BB.

Så när det är dags för henne, så skall jag ge mig ut och leta upp jättefina babykläder till henne som tack. Fast å andra sidan, det hade jag ju gjort ändå! Kan inte motstå att handla bebiskläder!

Fars Dag.

Jag har ju samlat på mig en present genom åren till sambon. I september 2003 kom en ny utgåva av Lennart Nilssons fantastiska bok ”Ett barn blir till”. En dag i bokhandeln sa sambon något att han gärna ville köpa den – jag fick snabbt honom på andra tankar om att det är mycket billigare på nätet. Saken var den att jag redan köpt boken samt ”Du ska bli pappa” till honom.

Med åren har det blivit ett par strumpor i. En nalle. En flaska champagne. Ett par strumpor till ihop med ännu en nalle. En barntvål formad som en nalle. Allt i en presentpåse som jag satt på massvis med klistermärken av nallar och hjärtan.

Jag har fantiserat så många gånger hur jag ska ge den. Från början skulle han få den med testet i. Det var på den tiden när han inte hade någon koll på när det var vare sig ägglossning eller mens.

Efter vår första insemination, där jag trodde mig blivit gravid, planerade jag en skattjakt. Sambon var bortrest och skulle komma hem på söndag eftermiddag. Det var strålande väder den helgen och jag tänkte skriva små meddelanden – det hela skulle sluta med att han fann mig nere vid sjön på en picknickfilt!

Men nu, när jag väl fick vårt efterlängtade plus, så ville jag berätta för honom med en gång. Hade inte en tanke på min lilla present. Jag ville gett honom den i tisdags kväll, men sambon ville vänta (han visste ju vad det var i - han hade hittat den av misstag för något år sedan). Det gjorde mig sårad, men jag förstår att det är lika overkligt för honom som för mig och han vågar inte ta ut någon glädje ännu.

Utan han fick den i söndags kväll istället. Fast champagnen är inte öppnad än. Nu har vi nått första delmålet – ett positivt graviditetstest. Nu skall vi ta oss igenom nästa steg också. Ett pickande litet hjärta. Sedan kan vi kanske våga fira lite mer, även om jag vet att jag kommer vara orolig till och från hela tiden.

Vi satt länge och bläddrade i Lennart Nilssons bok. Vilka underbara bilder! Vi läste och skummade oss igenom all basfakta, förundrades över bilderna på befruktningen och läste oss fram till vecka 6.

Just nu ser Esmeralda ut som en söt liten fisk, och det är så fantastiskt att det kan bli en liten bebis från det här.

A till Ö

Lite sent kommer denna, blev ju utmanad av Tinselflickan.

A is for age: 31.
B is for booze of choice: Rödvin, eller numera någon av de nya smakerna av Ramlösa.
C is for career: Kontorsråtta.

D is for your dad's name: Pappa. ;-)
E is for essential items to bring to a party: Ett bra humör!
F is for favourite song at the moment: Har flera, ingen direkt favorit.

G is for favourite game: Settlers!
H is for home town: *hemligt*
I is for instruments you play: räknas dator eller kamera?! ;-)

J is for jam or jelly you like: Apelsinmarmelad och ost på varma rostade mackor!
K is for kids: Förhoppningsvis en liten Esmeralda (visst, det är ett tjejnamn, men det är namnet på embryot, könet spelar ingen roll).
L is for living arrangements: Hyfsat stor villa med stor trädgård.

M is for mother's name: Mamma ;-)
N is for name of your crush: Min älskade sambo sedan over tio år tillbaka.
O is for overnight hospital stays: En natt, hjärnskakning när jag var liten.

P is for phobias: Tvestjärtar. Hatar dem. Drömmer mardrömmar om dem.
Q is for quotes you like: Har flera. Gillar de som är positiva och peppande.
R is for relationship that lasted the longest: Nuvarande som pågår i allra högsta grad..

S is for sartorial style [ung; hur går du klädd]: Som en klassisk kontorsråtta?
T is for time you wake up: 5:30 – måste upp och ta progesteron.
U is for underwear: älskar mina nya hipsters i bomull.

V is for vegetables you love: Paprika. Lök i alla former. Ruccolasallad.
W is for weekend plans: Renovera.
X is for x-rays you've had: Tänder, fot, mage, tarmar etc.

Y is for yummy food you make: Pastasallad.
Z is for zodiac sign: Vattenman.
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Vilka är kvar? Anki, annah, anna k?

Ä är för älsklingstrend: Limegrönt. Allt som är grönt.
Ö är för en önskan just nu: Att allt kommer att gå bra – våga tro att det är möjligt.

Inspanad i profil

Svärfar hade för en tid sedan pratat med en vän över telefon. ”Har du blivit farfar än”, frågade vännen. ”Inte vad jag vet”, skojade svärfar. Vännen tyckte att svärfar gott kunde ta och spana in magen (min!) nästa gång han träffar mig.

Detta berättade han för oss i lördags. Skrattandes. Och sa att nu har han spanat in min profil!

:-D Om han bara visste!!!