lördag, augusti 04, 2007

Mamma kan

När vi kommit hem från stan började Liten gallskrika å det grövsta. Riktigt hjärtskärrande. Då är det riktigt jobbigt. Jag vet inte vad som är fel. Eller om det är något som är fel. Eller vad jag kan göra.

Så jag bara gick runt och tröstade och vaggade och smekte och öste kärleksord.

Sedan testade jag en sådan banal sak som bröstet, som han 10 min innan inte ville ha mer av. Tar det och tystar direkt. Det trodde jag aldrig. Men där ser man.

Han är mycket orolig. Har idag inte heller sovit något vidare, bara dåsat i famnen på pappas faster eller i vagnen. Jag lägger mig ner jämte honom i vår säng och vi ligger där i två timmar. Han vaknar oroligt hela tiden och är på väg att gråta. Han rycker till och flackar med blicken. Men så smeker jag honom på ryggen, pussar på pannan och pratar tröstande till honom. Han slappnar direkt av och dåsar in igen.

Jag skäms när jag försöker smita ifrån honom för att hjälpa till med middagen - jag har ju lovat att inte lämna honom... Även om han inte förstår mina ord, så har jag ju faktiskt sagt så. Men han vaknar direkt och börjar gråta. Tar fram bröstet och ammar honom liggandes. Den här gången somnar han in djupt med en gång och sover själv i ytterligare två timmar. En liten seger.

Ibland känner man sig så otillräcklig och okunnig. Borde man inte känna varandra mer på tre veckor? Värst är när någon annan tar över det skrikande barnet som då direkt tystnar. Då blir jag lite ledsen - varför kunde jag inte trösta lika bra då?

Därför känns det så skönt de gånger jag lyckas. Hjärtat slår volter över vår framgång och jag känner mig tillfreds och lycklig när jag tittar ner på vårt sovande och lugna barn.

Som nu. Nybadad och har somnat utan bröst den här gången.

Mamma kan.

1 kommentar:

Camillas lockar sa...

Det tog långt mer än tre veckor för mig att lära känna Peo. Han visade inget mönster liksom. Den ena dagen var inte den andra lik. Och det har varit många såna gånger då jag inte förstått någonting. Vad är fel? Varför hjälper inget? Oftast går det inte att hjälpa, de är otrygga och behöver skrika "bara". Skrika av sig. Känn inte att du är otillräcklig. Du är mamma till ditt barn. Och det är du världsbäst på. Så det så ;-)