Jag har knappt vågat tänka tanken. Det här känns så urdumt. Efter alla är med fällda tårar, tomma armar och värkande hjärta, varför är jag inte lycklig och svävar på små moln?
Istället är jag deprimerad och apatisk. Jag kan inte skriva i ankomstforum och kvittra, eller ens gnälla om illamående. Istället är jag apatisk och gör inget. Läser lite men har ingen ork till något. Uppdaterar inte bloggen. Får inget gjort här hemma. Jobbet är skittråkigt och det är inte lättare för allt strul som varit på sista tide.
När jag säger något om graviditeten eller bebisen känner jag mig som världens lögnare. Vem är jag som inbillar mig att jag är gravid? Det här är så overkligt, svårt att greppa. Och det är ändå något jag har längtat efter mer än något annat.
Men idag läste jag om andra med ankomst juli som har samma typer av känslor. Varav två har försökt väldigt länge. Man anklagar hormonerna. De spelar nog en viss roll tror jag.
Men jag har nog en identitetskris också. Jag var en barnlös kvinna med infertilitetsproblem. Smärtan och kampen har hållt min energi och ånga uppe. Jag har haft något att slåss för, varje dag. Plötsligt säger en sticka och en skärm att jag inte har infertilitetsproblem längre. Det är omtumlande och jag försöker väl finna fotfästet igen.
Det känns även som jag befinner mig i ingenmansland. Jag känner liten samhörighet med andra gravida nu som inte har haft problem. Det kommer förmodligen att ändra sig längre fram. Istället är vi en liten grupp på FL, flera IVF-systrar och några andra tjejer som har haft problem eller försökt en längre tid. Men även där är jag fåordig just nu.
Men jag älskar att ligga och smeka magen. Cirkulära rörelser. Speglar mig varje morgon och tittar på hur magen ser ut. Skrattar åt den uppblåsta magen på kvällen, då jag verkligen ser gravid ut. Blir alldeles varm när jag ligger och tänker på att jag blir mamma i juli om allt går bra. Skit samma i förlossningssmärtor, foglossningar, stekande värme i juli, semestervikarier och allt annat. Jag ska bli MAMMA. Tittar på min lilla hög med bebiskläder. Det är så overkligt att VÅR lilla bebis ska vara i dem. Fantiserar ihop med sambon och gnabbas om namn och uppfostran. Men allt är på en lättsam nivå, jag tror att han också har lite svårt att greppa allt – men vi tar en liten bit i taget.
De små grå molnen ska jag bearbeta bort. Trivs bättre med de rosa.
Jag vill att de närmaste veckorna ska skynda framåt nu. Sedan får det gärna gå långsamt.
7 kommentarer:
Sudda, sudda bort dom gråa molnen!! :) Du skall se att det blir mera verkligt ju längre du går. Innan det är juli kan jag lova att du har klagat en massa gånger...hihi...Man FÅR klaga även om man har haft svårt att gravid även om man ibland tycker att det känns lite förbjudet.
Hade bf 12/7 med mitt första barn (föddes 24/7) så jag hann gå nästan hela sommaren höggravid...men det var det värt :)
Jag tycker att det låter väldigt normalt och t.o.m. nästan självklart att du känner som du gör! Men jag vet inte hur jag ska förklara varför jag känner så. Jag bara konstaterar när jag läser dina inlägg att det är klart att du har hamnat i ett slags vacuum. Tror du kommer rätt nära i ditt resonemang om infertil kvinna som inte längre är det.
Det finns också så otroligt mycket lögner runt detta med barnanskaffning (fler lögner än sanningar, känns det ibland som), att man lätt blir besviken många gånger om. VARFÖR berättade ingen detta och detta??? Varför är det så himla viktigt att hålla lögnerna vid liv?
Det är helt normalt och OK att känna sig nere, men väldigt få medger det och därför blir man ännu mer nere eftersom man tydligen är den enda som är så "konstig".
En styrkekram i alla fall från mig till dig!
Men det där är ju helt förståeligt.
Klart det blir en omställning. Och så mår man dåligt för man mår dåligt fast man borde vara lycklig liksom.. Som jag.. Nygift och kär men mår jag bra?? Näe.. har nog också gråa moln runt omkring. Men har man levt med en kamp tillräckligt länge säger det ju sig själv att man inte bara kan släppa den.. Men jag vet att du komemr få de där rosa molnen. Och det tar tid för dig att fatta helt enkelt. Nu är det ju er tur!! Jag är glad att jag har din blogg att läsa och det är som du säger: Konstigt egentligen.. Men en viss samhörighet finns ju mellan oss bloggare, man delar svart som vitt... Och min blgg är ju just lite terapi. Tack för att du tror på mig.. Du om nån ska vara bland de första som får veta allt det goda!
Låter dumt att säga, men jag förstår EXAKT hur du känner! Går också omkring med en liten uns deppighet, trots att man förväntas vara sprallande glad för att det ääääntligen har gått vägen.. Har svårt att vara sprudlande, tillfreds och tacksam, trots att jag mår oförskämt bra. Känner mej snarare lite nere och tveksam. Inte till att bli mamma, utan till att det verkligen kommer att gå vägen.
*Kramar om och hoppas på rosa moln ...nån dag..*
Det ÄR ju faktiskt en identitetskris. Jag reagerade likadant, och har fortfarande svårt att tro på det fastän jag är i vecka 14(!) och såg pyret på UL senast i förrgår...
Fast de rosa molnen kommer allt närmare =)
Jag tycker att du verkar reagera fullt normalt.
Jag vet inte om du minns det men jag skrev ett inlägg om att ha gått över till fiendesidan i sommras som handlade om istort sett samma känslor som du har nu. Så tillåt dig att ha alla konstiga kännslor så ska du se att det blir lättare längre fram när du börjar känna att bebisen rör sig och magen blir större, då går det inte att tveka längre =)
Jättebamsekram ifrån mig!!
Känner igen mig!!!!!!!! :)
Skicka en kommentar