Vi kom fram sent på fredagskvällen, och det var dags för middag ganska omgående. Vi skulle sedan köra vidare till ett annat ställe där vi skulle sova, så sambon sa att jag skulle köra sedan. Men vi påpekade båda också att jag inte kunnat dricka ändå, för jag har tagit medicin mot inflammation i slemhinnorna (låter bättre än svamp eller?!) och att läkaren avrått från att ta alkohol och undvika godis.
Svärmor nickade jakande och frågade ”I halsen?”. ”Nix”, svarade jag och pekade nedåt. ”Oj”, sa svärmor och så pratade vi inte mer om det den kvällen. Under lördagen ville hon bjuda på vin igen och tog fram två glas till oss, men då fick jag avböja igen. Svärmor var lite förvånad, men jag upprepade igen att läkaren rått mig till att avstå från alkohol och godis. Men hon gav med sig och det blev apelsinjuice.
Det kom även upp en annan gång under helgen och jag var på vippen att bre på det och säga något som förstärkte genom att påpeka att jag haft problemen i flera år etc etc – alltså inte ljugit utan berätta lite mer om mina problem. Men jag kunde inte, för det kändes som ljug.
Det ska bli så roligt att få berätta för dem till jul, det ser vi fram emot så fruktansvärt mycket!
3 kommentarer:
En nyfiken undran bara: Vad kommer det sig att ni inte vill berätta för svärföräldrarna förrän till jul? Pratar de vidare alltför lätt?
Dels vill vi vara säkra på att pyret vill stanna kvar. Det känns för tidigt att berätta tre dagar efter vi själva fått beskedet. Jag fick ju mf vid första försöket så vi oroar oss lite även om magkänslan är rätt den här gången.
Dels så kommer de att oroa sig. Vi har velat lite om vi ska berätta om IVFerna och så. Men vi kommer vara ärliga och säga som det är. Och svärmor kommer bli väldigt orolig, därför vill vi vänta tills vi är någorlunda säkra på att skrutten ligger där inne och skvalpar.
Och ja, när vi väl berättar för dem kommer ALLA att få veta. Det går inte att stoppa.
Hi hi, som min mamma då. Inom ett par timmar visste hela släkten det och vi berättade direkt i vecka 5. Det blev en lång väntan för alla. Det var helt OK, för vi ville berätta tidigt, men jag var lite förvånad över kraften i intresset för frågan... men barn engagerar, helt klart.
Skicka en kommentar