Knipa igen

Sambon kom över en biljett till AC/DC konserten i Göteborg ikväll. Till råga på allt är våra barnvakter (mina föräldrar) där också!

Jag har sms och telefonkontakt med dem, så det känns ändå rätt tryggt. Men jag är orolig om Pappa kommer hinna hit, tänk om det kommer gå dunderfort? Det tar honom minst en timme att ta sig ur Ullevi, till parkeringen och hem. Å andra sidan, så kanske jag kommer gå här med värkar i några timmar innan vi ska in, och då gör det inte så mycket. Inte mer än att jag vill ha honom här som stöd.

Båda mina systrar är villiga att komma hit och hjälpa till om det behövs, dock är bara en av dem bilburen. Men det är ändå snällt av dem!

Jag känner iaf inget just nu. Var dundertrött i eftermiddag också och har sovit/slumrat två timmar på gästsängen, så nu är jag pigg - dock hungrig och ingen lust att ställa mig och fixa mat.

Imorses trodde jag att det skulle ske nu kommande natt men nu är jag inte så säker längre. Under förmiddagen hade jag en del "mens"värk och är lös i magen (kroppen tömmer tarmen).

Liten och jag har tagit ett långt skönt bad ikväll, förmodligen vårt sista på många veckor, eftersom jag inte får bada efter förlossningen. Vi hade jätteskoj och mysigt, lekte och hällde vatten på varandra med vattenkannan.

Det känns konstigt att han inte kommer vara ensam i vårt centrum längre, utan att de ska bli två.

Ingen bebis idag

Känslan igår var helt fel! Inte ens i närheten av någon förlossning!

Så det var bara att dyka in i garderoberna och plocka fram kläder, jag har inte ägnat en tanke åt vad vi ska ha på oss idag. Kändes onödigt att slösa hjärn-resurser på det! ;-)

Men vi har haft en mycket trevlig midsommarafton hos mina föräldrar, Liten har charmat och charmats. Fått leka med sina kusiner och busat runt. Tiden gick som vanligt tokfort. Min ena syster är precis som förra gången fascinerad av min mage och känner ofta på den. Idag satt hon länge och strök mig på magen, det kändes oerhört skönt faktiskt. Jag älskar att bli kliad på ryggen, men magen har inte gett samma känsla innan nu. Kändes skönt inte minst för att den är spänd och värker över naveln.

Bebis är iaf ganska så lugn i magen nu, de aktiva perioderna är färre och kortare. Mensvärken molar fram och tillbaka, men inga direkta värkar eller sammandragningar.

Känsla

En känsla bara säger imorgon.

Fick den direkt imorses, när jag steg upp. Kan inte förklara varför, det bara känns som att det nog är dags. Och det är ok. Just nu känner jag ingen oro eller så. Det är ändå oundvikligt.

Ont i naveln

Jag har så förbaskat ont runt naveln. Det känns som något hårt och vasst sticker ut och som fortsätter sticka ut när jag drar i skinnet... Ser lika obehagligt ut som det känns.

Det spänner och drar också i samma område. Och jag har en tendens att gå emot saker hela tiden och riva mig just här... aj aj.

Inte lika kaxig längre

Jag har ju hela våren varit ganska kaxig. Och sagt att det häftigaste som finns är att föda barn. Det står jag visserligen fast vid, men nu när förlossningen närmar sig så infinner sig ändå ett ganska stort mått av nervositet och orolighet.

Värkarna var ju skitjobbiga och gjorde jätteont. Men det var ändå inte så farligt som jag trodde - man har ju hört innan av andra att man bara vill packa ihop och gå hem eller så tror man att man ska dö. Så var det inte för mig, jag har fokuserad och kände ändå att jag hade kontrollen över min kropp. Jag minns att jag var livrädd när huvudet skulle komma ut, jag har hört så mycket om hur ont det gör, att man spricker, att de klipper och hur det är när barnet ligger där med huvudet halvt ute.

Men det gjorde inte så ont. Kan ha berott på bedövningen? Frågan är hur det kommer kännas den här gången? Ska jag ha så ont så jag tror jag dör nu istället?

Vi tror ju att det kommer gå lite fortare den här gången - då kan vi inte räkna med att få smärtlindring, och är jag helt öppen när jag kommer in, då hoppas jag att jag klarar av att avstå och bara trycka på.

Kvinnor är ju rätt roliga faktiskt. Man sitter där vid fikabordet och hör alla försöka bräcka varandra om vem som hade det värst. Då kommer jag istället, skiner som en solstråle och säger att "nehe, att föda barn var ju skithäftigt, det var ju inte alls så farligt". Det dödar ju många diskussioner! Samma sak när man ska bräcka varandra i värsta graviditeten, där är jag också positiv.

Jag är inte dummare än att jag ändå förstår skillnaden för de som verkligen haft det tufft. Kräkts hela graviditeten, haft så mycket foglossningar att man inte kunde gå, tuff och lång förlossning, kanske fått sluta med akut kejsarsnitt. Jag försöker inte alls göra mig lustig över dessa, absolut inte. Utan det är bara kul att få vara positiv när medelålders kvinnor ondgör sig över sina normala förlossningar och graviditeter under fikapausen.

Trött, irriterad och ont

Idag sov jag ganska länge, eller rättare sagt Liten sov till nästan nio och jag detsamma. Det var skönt och jag har sovit hyfsat gott inatt, fast det gjort grymt ont att vända på sig. Jag har inte känt av några förvärkar inatt för en gångs skull, däremot har jag drömt att jag födde barn.

På morgonen mådde jag inte alls bra, noll tålamod och grymt ont i ryggen. Men framåt eftermiddagen började det blir bättre med allt. Även tröttheten försvann under eftermiddagen men den har hittat tillbaka nu ikväll istället.

Har precis lagt Liten, vi låg och gosade en stund på bäddsoffan innan. Kvällens nya ord är 'Lejon'. Han är så duktig och jag är så glad att han är min son. Han var värd att gå igenom allt det här med, jag hade gladeligen gjort det flera gånger om för att få just honom.

Han lyfte på tröjan och har klappat bebisen. Bebisen fick till och med en av hans nappar! Jag visade för Liten vart bebisens rumpa och fötter var någonstans, men det är svårt att veta hur mycket han förstår. Men inte nog att han sa 'god natt' sedan till bebisen och 'hej då', han sa det även till mina bröst... Undra om han förstår att bebisen ska äta från dem - eller om han tror att det är ytterligare två bullar på jäsning?! ;-)

Vemod

Det var med stort vemod som jag plockade ihop alla Litens saker på dagis idag. Han älskar att vara där och leka, han skrattar så han kiknar när han ser sina kamrater springa runt, utan att själv alltid delta i deras lekar.

Han har ett harem med 4-5åriga tjejer som ska krama och ta hand om honom. Han har sin fan-club med 4-5åriga pojkar som ska krama honom och spela fotboll med honom. De har även lärt honom att han ska ha kepsen bak-å-fram... De busar alla med honom och får hans klingande skratt som belöning när de kikar fram bakom mig eller ett träd. Det är så fantastiskt att se min son må så bra.

Vi fick tidigt veta på dagis att alla dagisets fröknar visste vem Liten var - han är kontaktsökande och charmar alla. Detta är ju något som jag tydligt märkt i t ex affären.

Men Liten älskar även att vara hemma med oss och leka. Nu börjar hans lekställning bli klar som pappa bygger åt honom - i onsdags köpte jag ju en gunga till honom som vi ska sätta fast på ställningen.

Från och med måndag har både jag och Pappa semester. Och Liten börjar inte sina 15 timmar innan mitten på augusti, så det är två månader nu som han ska vara hemma med oss. Jag ser fram emot en härlig tid, hoppas att det blir en fin sommar och att vi kan göra många utflykter tillsammans - både före och efter förlossningen.

Liten fyller ju inte år än, men vi lät dagis fira honom idag. Han var så fin i sin grön/turkosa Name-it skjorta med sina turkosa Name-it byxor... Riktigt sommarfin. Så bjöd han alla sina vänner på glass...

Kändes lite symboliskt när jag hämtade honom idag - sist av alla barn. Ridån går ner...

Litens utveckling

Liten pratar mycket och skrattar tokmycket. Orden bara rullar ut, även om det är mycket ”egna” ord. Några nya ord sista veckorna är köttbulle, jordubbe, vovve, farfar, olika barns namn från dagis, grannar och lekkamrater, glass, kattpojkens namn, äpple m m.

Finast av allt är ändå när han säger sitt namn – A’hiil! :-D

Han är otroligt gosig, kramar oss ofta och ger både pussar och smällpussar. Han älskar att säga hej och hej då till allt och alla. Framför allt hej då – det säger vi till det mesta – tåget, klockan, bebis (i magen), dagis m m.

Han lyfter ofta på min tröja och säger ”Bebi” och klappar magen. Ibland får den sig en kram, lite gos, en puss eller smällpuss. Sedan är det ”Hej då” och då ska tröjan dras ner. Han kommer bli världens bästa storebror!!!

Komplimanger

Jag får ofta komplimanger över att jag ser pigg och fräsch ut, att jag är smalare (förutom magen), vacker hy och jag vet inte vad.

Jag suger åt mig alltihopa och glädjs över att vara gravid. Något häftigare finns inte – hela barncirkusen är häftig, från början till slut.

Fast det är ändå ledsamt att det lider mot sitt slut, jag vet inte om jag är redo att låta bebis lämna min mage och den intimitet vi delar. Detta är bara mitt och bebisens, att få känna den minsta lilla rörelse och lära känna någon utan att se den. Att gå runt, fundera och fantisera. Visst finns det oro och så, men jag känner ändå att det är normalt med alla konstiga tankar som flyger runt och att när bebisen väl kommer så hamnar allt på plats.

Syskonvagn

Vi har äntligen blivit med syskonvagn! Det blev en stål-blå Carena. Priset tilltalade mig lika mycket som färgen... :-D Älskar turkost just nu!

Vi har verkligen inte lust att lägga 8-9000 kr på en vagn - denna är avskalad på en del finesser som vi ändå har på Crescent vagnen. Den känns smidig att köra och verkar enkel. Nu är det lite svårt att köra med endast ett barn i, det ena framhjulet snurrar inte riktigt som det ska. Men det ska nog bli avhjälpt av en liggkorg och en bebbe på 3 kg.

Kostnaden för vagnen landade strax under 5 000 kr. Mycket pengar. Men ska jag gå fram och tillbaka till dagis tre dagar i veckan, så vill jag ändå ha vagnen. Liten är för liten för en ståbräda, och det känns som att det är enklast för alla att ha det så här.

Sedan har vi kommit över en Brio Twinette billigt som vi ska ställa hos svärföräldrarna vilket innebär att vi slipper ta med oss vagn när vi ska åka ner och hälsa på. Sedan har vi ju vår älskade Crescent vagn och en Acta Graco Mistral (sulky som babyskyddet passar till).

Passade även på att köpa nya sängkläder och spjälskydd till både Liten och Mini - för första gången handlade jag åt bägge mina barn, kändes lite konstigt faktiskt...

Hjälp

Herregud, tiden går så fort. Jag kan alltså snart föda. Eller typ när som helst.

Helt sjukt.

Jag är så orolig. Snälla bebis, vänta minst tre veckor till innan du kommer. Bitte…

Sammanbrott

Sambon har det tufft på jobbet, jag har det tufft på jobbet. Av helt olika anledningar. Men det blev ett sammanbrott igår kväll av en helt annan anledning, men jag tror att det är stressen bakom jobbet som ligger bakom.

Vi hade planerat att åka till hans föräldrar idag. Vi har varit oense om en del saker kring den resan (bland annat ville Pappa åka ner 2 dagar i förväg), men så blev hans pappa sjuk och bm sa åt oss att vi ska hålla ihop oss. Därför antog jag att vi skulle ner på fredagen ihop.

Nu visar det sig att vi båda tyckte att det var slöseri med tid och ingen ville åka ner. Schysst att bestämma det kvällen innan, farmor och farfar som sett fram emot att få träffa oss och min pappa skulle åka med oss ner.

Fick ringa runt och säg att vi nog inte kommer. Sambon stormade iväg på avdelningsfest och lovade vara hemma till kl 20. Han kom snarare hem 22:30 och vi pratade inte mer med varandra alls…

På morgonen kl 6 masar han sig mot mig i sängen, lägger armen om mig och säger att vi åker ändå. Det känns rätt att göra det, även om jag helst velat vara hemma. Resan är jobbig med magen – bebisen blir oftast skogstokig i bilen och spänner sig och far runt till tusen. Dessutom börjar det bli tuffare för Liten att åka i så många timmar.

Så, nu är vi här, ska bo här i två nätter. Och snälla, jag vill föda hemma, inte här. Tanken stressar mig något otroligt men självklart har jag bb-väskan med. Men inte nu, och inte här.

Kniiip

Det är vad man säger till mig på jobbet. Vi har massor med saker som ska göras, jag är den enda som kan göra det, och ingen annan har hunnit få utbildning för det är inte slutlevererat… värsta scenariot. Projektet jag jobbar med har dragit ut på tiden – rejält. Det skulle ha varit klart i december.

Jag trivs bra med mitt arbete och jag vill göra klart så mycket som möjligt så jag bara kan koppla av med bebisen och Liten och sambon. Få ha semester och bara mysa ihop, lära känna varandra.

Jag kommer jobba nästa vecka också, har inte bebis kommit så kommer jag jobba lite till.

Kroppen förbereder sig

Jag tycker att magen ramlar ner rejält igen på mig. Får se vad BM säger nästa vecka. Jag har inte alls lika mycket sammandragningar som innan – är ute och går på luncherna och jag tycker att kondition och sammandragningar har blivit mycket bättre.

Däremot är jag, från att tidigare varit stenhård i magen (pga järntabletterna) är jag nu lös(are). Läste i ’Att föda’ att det är kroppen som utsöndrar ett ämne som gör detta, som en förberedelse inför förlossningen. Ytterligare en sak som får mig att undra när det blir dags… Please, inte än!

Men värken i svanskotan har avtagit.

Ont i svanskotan

Sista dagarna har jag haft grymt ont i svanskotan. Alla sådana här tecken får mig att häpet undra – är det dags nu?

Jag känner mig så otroligt oförberedd, fast ändå inte. Jag har ju gjort det innan, har Litens förlossning färskt i minnet. Började läsa boken ’Att föda’ i helgen och går igenom de olika stadierna. För någon sorts mental förberedelse.

Problemet är att jag är en sådan kontrollfreak att jag vill ha just full kontroll över allt. Och än är inte jobbet klart, vi har tusen saker att fixa hemma och jag vill ha min mentala förberedelse.

Obotlig med andra ord…