Ledsen

Jag vet inte om det är baby blues eller vad. I förgår kunde jag inte sluta gråta, allt kändes för övermäktigt. Liten är trotsig och det skär mig i hjärtat att hela tiden bli arg på honom och ständigt säga åt honom att inte skrika.

Det är tusen saker att fixa med, jag ska jobba, vädret är skit, sambon ska snart börja jobba, vi måste planera för Litens 2års kalas och vi vet fortfarande inte vad Mini ska heta. Vi sitter bara här hemma hela dagarna som bara går, nej rusar iväg.

Idag är jag så otroligt ledsen och gråtig igen. Jag känner igen det och jag vet att om jag bara får mer sömn så fixar jag dagarna och Litens trots bättre. Men jag får hela tiden säga till Pappa att göra saker för Liten oavsett om det är blöjor, mat eller lek. han borde väl komma på och hitta på saker själv? Ta egna initiativ? Tack och lov sover Mini nästa hela dagarna och nätterna, vaknar bara för mat och blöja. Annars skulle det vara ändå tuffare.

Och nu ska vi ha nattgäster, i kanske en vecka. Jag fixar inte det. Jag gör inte det om det ska vara så här. Jag kan inte och orkar inte passa upp på gäster, fixa kalas och hantera en hungrig Mini och en trotsig Liten själv. Vet inte hur jag ska ta upp det här med Pappa heller, det blir bara bråk känns det som. Dessutom är nattgästerna hans familj, så det blir extra känsligt.

Jag klarar inte av att alla säger åt Liten att vara tyst eller aja eller nej hela tiden. Vänd det till något positivt istället, låt inte så negativ. Är man positiv får man med honom istället. Men visst, även mitt tålamod tryter emellanåt, och kör fel "metod". Jag fokuserar ändå jättemycket på Liten, vi leker och gosar, jag får mycket pussar och kramar. Talar hela tiden om för honom vilken fin storebror han är och hur mycket mamma älskar honom.

Och han är jättesnäll mot lillasyster. Han pussar och klappar henne hela tiden. Men han är vild kring henne och kan råka stöta till henne eller är för högljudd. Men det skär i mig att det känns som vi hela tiden måste säga åt honom... Han är ju min underbara son! Jag vill ju att han ska fortsätta vara som förut...

Men det känns viktigare nu att fokusera på att hålla hans tider. Att han får mat där han ska, sova på fasta tider - väcka honom när han sover för länge på eftermiddagen, och framför allt, inte ge honom en massa socker. Generellt sett äter han inte mycket mat/produkter med socker - han är inte så mycket för glass t ex, men han har fått en del kex innan som vi nu slutar med. Han älskar fortfarande majskrokar, som vi kan ge honom istället.

Rosa skimmer

Nu är Mini äntligen här!

Och gissa om vi var förvånade - Mini visade sig vara en liten tjej! Liten är nu den stolta storebrodern till en lillasyster som han är mycket förtjust i, klappar och pussar hela tiden.

Den underbart söta Mini föddes natten till lördag - och när värkarna väl satte igång så gick det jättefort. Direkt när vi kom till förlossningen började krystningarna och vips var hon ute. Mini var 50 cm lång och vägde 3180 gram. Hon föddes med samma mörka hår som sin bror.

Idag har vi fått komma hem från BB och vi njuter i fulla drag av vår lilla familj.

Återkommer med mera snart...

BF +3

Inga värkar inatt eller ens behov av att gå upp och kissa.

Men - så på förmiddagen så var jag på toa och hittade delar av slemmisen på pappret. Åkte och handlade två timmar senare och skojade om att vattnet kanske går i affären... Det gjorde det inte, men direkt när jag kom ur bilen här hemma...

Fast det är som förra gången. Det sipprar vatten, och man fick sticka hål på hinnan på förlossningen. Så det är väl inte själva "vattnet som gått" utan, ja, som det var förra gången. Så jag avvaktar några timmar så får vi se vad som händer.

Ända sedan jag såg att slemproppen gått alt luckrats upp så har jag känt mig spänd och haft molvärk samt en del stickningar. Sedan är säkert hälften inbillat för att man känner efter så mycket hela tiden.

Bf +2

Vaknade återigen inatt med värkar, nu vid 1-tiden. Var helt säker på att det skulle bli en repris av Litens start på förlossningen eftersom klockan var detsamma. Men, som barnmorskan upplyste mig igår, om urinblåsan är full så kan den reta livmodern till sammandragningar. Vilket var fallet inatt också. Så efter att ha kissat så kunde jag somna om och sov hyfsat till senare på morgonen, då jag som den senaste veckans mornar, sov ganska krattigt. När Liten vaknade 7:15 var jag helt död...

Men igår kändes det verkligen som det var på gång. Men idag, ingenting. Jag har rensat resten av rabatterna jag inte hann med igår och burit och grejat. Men jag kan inte ens påminna mig om att jag känt ens den molande mensvärken. Igår hade jag ju till och med värk mot ändtarmen - det högg till rejält där när vi skulle ner till stranden. Igår passade jag på att bada, vem vet, det kanske är enda chansen iår.

Idag skulle vi gått ner till sjön igen, men det blev inte av - det blev alldeles för blåsigt på eftermiddagen. Det var skönt med en hel dag hemma också.

Igår lyckades jag med konststycket att bränna magen. När jag var gravid med Liten kunde jag inte ens vistas i solen utan kläder för magen. Mini är betydligt snällare - kanske inte lika varmkänslig som Liten har visat sig vara? I vilket fall, så har jag smort magen med SF 12 - vilket inte har verkat hjälpa för den är mer bränd idag... Kul om man ska ha en barnmorska hängandes över den imorgon för att trycka ut moderkakan... ;-)

Men varken Pappa eller jag tror på imorgon heller. Vi får se, ska strax gå och lägga oss. Vi har grillat ikväll igen och haft det riktigt mysigt. Jag har föreslagit färdknäppen för honom, men vi får se när han börjar bli så desperat efter att förlossningen ska komma igång så han går med på det... :-D

Nåväl, gräsmattorna är klippta, rabatter och trädgårdsland rensade och vattnade, växthuset vattnat... Det har spacklats och grejats i källaren idag också av sambon. Imorgon kommer elektrikern... Det kanske är meningen att vi ska bli mer "färdiga" innan Mini bestämmer sig för att titta ut.

Fortsättning följer...

BF +1

Vaknade vid fyra inatt av småvärkar - trodde helt klart att det drog igång, men icke! Gick upp och kissade, sov oroligt ett tag och vaknade av småvärkarna, men somnade sedan gott till halv åtta.

Har känt lite under dagen, men det mesta var under förmiddagen. Magen känns som den tynger ner, får sammandragningar oftare när jag går och framför allt går i trappor. Trycket känns mot baken. Magen ömmar och är stenhård.

Det tog nästaqn 24 timmar, innan det tinade mellan oss. Men det känns inte helt bra nu under kvällen heller. När jag la Liten började jag stortjuta när vi halvlåg där i bäddsoffan och gosade. Tänk om jag dör? Tänk om något händer under förlossningen? Att jag inte får se Liten igen, följa hans uppväxt? Jag blev helt panikslagen.

Försökte prata med Pappa om det här, men nej då, han tror nog att jag är orolig för det ONDA och ordinerade mig en dusch och avslappning. "Så känns det nog bättre". Ingen kram där inte...

Och det här med kärlek... det låter skitlöjligt jag vet. Men Liten betyder allt för mig, han är mitt allt. Mitt kärleksbarn. Det känns skrämmande att få ett barn till. Hur kommer allt att fungera? Kan jag älska ett barn till lika högt som jag älskar Liten? Förnuftet säger ju självklart. Men just nu är man inte speciellt rationell eller förnuftig i tankarna...

Vilken dag...

Var inne på kontoret och jobbade under förmiddagen - 2 timmar blev till 4.

Sedan for jag runt i en massa butiker i denna värme utan att äta lunch. Löste det lite enkelt vid tre med en alldeles för liten hamburgare från Burger King... Jag var inte hemma innan halv fem - helt slut och kokhet. Direkt ryker jag ihop med sambon och vi har världens gräl och allt känns bara skit just nu.

Grälet handlar om att jag jobbade dubbelt så länge än jag skulle, och att det jag gjorde i stan tog för lång tid, att Liten bara sov 45 min istället för 3 timmar på em... Sambon hade inte heller ätit sedan frukost, så underlaget för ett praktgräl var perfekt. Riktigt jävla sandlådegräl.

Inget jag ville ha idag. Vi skulle grilla och mysa, denna kanske sista kväll före förlossningen. Vi har grillat, suttit ute och ätit (tror det var premiär för det för iår) - men under nästan helt kompakt tystnad. Vill bara gråta.

Jag behöver kramar, avslappning, bli kliad på ryggen och massor med kärlek ikväll. Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen...

Men jag som har trott att jag skulle föda på BF+1, jag tror inte längre på det. Det känns inget just nu, inte mer än att Mini vaknat till liv och far runt i magen. Igår när jag gick och la mig hade jag en hel del mensvärk och något nytt för den här gången - trycket mot de bakre regionerna. Igår misstänkte jag att det kunde kommit natten som var. Men icke.

Minis säng är bäddad. Jag har köpt en nalle från Teddykompaniet - motsvarande som Liten fick, fast han fick en kanin. Den sitter nu ensam i Litens säng och väntar. Jag har ytterligare 2 saker men de är nerpackade i BB-väskan.

Idag var vi över hos grannen och tittade på deras lilla tjej som nu är 1½ vecka gammal. Idag fick jag hålla och fick nästan panik - hur gör man nu igen?! Kände mig ruskigt tafatt och osäker. Men idag var Liten mycket intresserad av bebisen och kom fram till mig när jag satt och höll henne. Han försökte direkt klappa henne - försiktigt utan att jag behövde säga något om det (detta är hans första riktiga kontakt med en bebis) och petade och pekade på hennes små händer. Hon fick till och med en puss på munnen av honomm, även om han inte brydde sig om att ta ut sin napp först...

Men men, mentalt sett är jag nog redo. Väskorna är färdigpackade. Jag känner mig ganska så lugn och inte nervös. Vad jag däremot funderar på mycket är hur det kommer att bli. Vi har det så himla bra och mysigt nu, kommer det att bli en jobbig tid framöver innan vi anpassat oss till allt nytt?

BF-dagen!

Idag är det BF-dagen!

Tjoho, det trodde jag faktiskt inte att jag skulle nå den här gången. Men nu är den här!

Knipa igen

Sambon kom över en biljett till AC/DC konserten i Göteborg ikväll. Till råga på allt är våra barnvakter (mina föräldrar) där också!

Jag har sms och telefonkontakt med dem, så det känns ändå rätt tryggt. Men jag är orolig om Pappa kommer hinna hit, tänk om det kommer gå dunderfort? Det tar honom minst en timme att ta sig ur Ullevi, till parkeringen och hem. Å andra sidan, så kanske jag kommer gå här med värkar i några timmar innan vi ska in, och då gör det inte så mycket. Inte mer än att jag vill ha honom här som stöd.

Båda mina systrar är villiga att komma hit och hjälpa till om det behövs, dock är bara en av dem bilburen. Men det är ändå snällt av dem!

Jag känner iaf inget just nu. Var dundertrött i eftermiddag också och har sovit/slumrat två timmar på gästsängen, så nu är jag pigg - dock hungrig och ingen lust att ställa mig och fixa mat.

Imorses trodde jag att det skulle ske nu kommande natt men nu är jag inte så säker längre. Under förmiddagen hade jag en del "mens"värk och är lös i magen (kroppen tömmer tarmen).

Liten och jag har tagit ett långt skönt bad ikväll, förmodligen vårt sista på många veckor, eftersom jag inte får bada efter förlossningen. Vi hade jätteskoj och mysigt, lekte och hällde vatten på varandra med vattenkannan.

Det känns konstigt att han inte kommer vara ensam i vårt centrum längre, utan att de ska bli två.

Ingen bebis idag

Känslan igår var helt fel! Inte ens i närheten av någon förlossning!

Så det var bara att dyka in i garderoberna och plocka fram kläder, jag har inte ägnat en tanke åt vad vi ska ha på oss idag. Kändes onödigt att slösa hjärn-resurser på det! ;-)

Men vi har haft en mycket trevlig midsommarafton hos mina föräldrar, Liten har charmat och charmats. Fått leka med sina kusiner och busat runt. Tiden gick som vanligt tokfort. Min ena syster är precis som förra gången fascinerad av min mage och känner ofta på den. Idag satt hon länge och strök mig på magen, det kändes oerhört skönt faktiskt. Jag älskar att bli kliad på ryggen, men magen har inte gett samma känsla innan nu. Kändes skönt inte minst för att den är spänd och värker över naveln.

Bebis är iaf ganska så lugn i magen nu, de aktiva perioderna är färre och kortare. Mensvärken molar fram och tillbaka, men inga direkta värkar eller sammandragningar.

Känsla

En känsla bara säger imorgon.

Fick den direkt imorses, när jag steg upp. Kan inte förklara varför, det bara känns som att det nog är dags. Och det är ok. Just nu känner jag ingen oro eller så. Det är ändå oundvikligt.

Ont i naveln

Jag har så förbaskat ont runt naveln. Det känns som något hårt och vasst sticker ut och som fortsätter sticka ut när jag drar i skinnet... Ser lika obehagligt ut som det känns.

Det spänner och drar också i samma område. Och jag har en tendens att gå emot saker hela tiden och riva mig just här... aj aj.

Inte lika kaxig längre

Jag har ju hela våren varit ganska kaxig. Och sagt att det häftigaste som finns är att föda barn. Det står jag visserligen fast vid, men nu när förlossningen närmar sig så infinner sig ändå ett ganska stort mått av nervositet och orolighet.

Värkarna var ju skitjobbiga och gjorde jätteont. Men det var ändå inte så farligt som jag trodde - man har ju hört innan av andra att man bara vill packa ihop och gå hem eller så tror man att man ska dö. Så var det inte för mig, jag har fokuserad och kände ändå att jag hade kontrollen över min kropp. Jag minns att jag var livrädd när huvudet skulle komma ut, jag har hört så mycket om hur ont det gör, att man spricker, att de klipper och hur det är när barnet ligger där med huvudet halvt ute.

Men det gjorde inte så ont. Kan ha berott på bedövningen? Frågan är hur det kommer kännas den här gången? Ska jag ha så ont så jag tror jag dör nu istället?

Vi tror ju att det kommer gå lite fortare den här gången - då kan vi inte räkna med att få smärtlindring, och är jag helt öppen när jag kommer in, då hoppas jag att jag klarar av att avstå och bara trycka på.

Kvinnor är ju rätt roliga faktiskt. Man sitter där vid fikabordet och hör alla försöka bräcka varandra om vem som hade det värst. Då kommer jag istället, skiner som en solstråle och säger att "nehe, att föda barn var ju skithäftigt, det var ju inte alls så farligt". Det dödar ju många diskussioner! Samma sak när man ska bräcka varandra i värsta graviditeten, där är jag också positiv.

Jag är inte dummare än att jag ändå förstår skillnaden för de som verkligen haft det tufft. Kräkts hela graviditeten, haft så mycket foglossningar att man inte kunde gå, tuff och lång förlossning, kanske fått sluta med akut kejsarsnitt. Jag försöker inte alls göra mig lustig över dessa, absolut inte. Utan det är bara kul att få vara positiv när medelålders kvinnor ondgör sig över sina normala förlossningar och graviditeter under fikapausen.

Trött, irriterad och ont

Idag sov jag ganska länge, eller rättare sagt Liten sov till nästan nio och jag detsamma. Det var skönt och jag har sovit hyfsat gott inatt, fast det gjort grymt ont att vända på sig. Jag har inte känt av några förvärkar inatt för en gångs skull, däremot har jag drömt att jag födde barn.

På morgonen mådde jag inte alls bra, noll tålamod och grymt ont i ryggen. Men framåt eftermiddagen började det blir bättre med allt. Även tröttheten försvann under eftermiddagen men den har hittat tillbaka nu ikväll istället.

Har precis lagt Liten, vi låg och gosade en stund på bäddsoffan innan. Kvällens nya ord är 'Lejon'. Han är så duktig och jag är så glad att han är min son. Han var värd att gå igenom allt det här med, jag hade gladeligen gjort det flera gånger om för att få just honom.

Han lyfte på tröjan och har klappat bebisen. Bebisen fick till och med en av hans nappar! Jag visade för Liten vart bebisens rumpa och fötter var någonstans, men det är svårt att veta hur mycket han förstår. Men inte nog att han sa 'god natt' sedan till bebisen och 'hej då', han sa det även till mina bröst... Undra om han förstår att bebisen ska äta från dem - eller om han tror att det är ytterligare två bullar på jäsning?! ;-)

Vemod

Det var med stort vemod som jag plockade ihop alla Litens saker på dagis idag. Han älskar att vara där och leka, han skrattar så han kiknar när han ser sina kamrater springa runt, utan att själv alltid delta i deras lekar.

Han har ett harem med 4-5åriga tjejer som ska krama och ta hand om honom. Han har sin fan-club med 4-5åriga pojkar som ska krama honom och spela fotboll med honom. De har även lärt honom att han ska ha kepsen bak-å-fram... De busar alla med honom och får hans klingande skratt som belöning när de kikar fram bakom mig eller ett träd. Det är så fantastiskt att se min son må så bra.

Vi fick tidigt veta på dagis att alla dagisets fröknar visste vem Liten var - han är kontaktsökande och charmar alla. Detta är ju något som jag tydligt märkt i t ex affären.

Men Liten älskar även att vara hemma med oss och leka. Nu börjar hans lekställning bli klar som pappa bygger åt honom - i onsdags köpte jag ju en gunga till honom som vi ska sätta fast på ställningen.

Från och med måndag har både jag och Pappa semester. Och Liten börjar inte sina 15 timmar innan mitten på augusti, så det är två månader nu som han ska vara hemma med oss. Jag ser fram emot en härlig tid, hoppas att det blir en fin sommar och att vi kan göra många utflykter tillsammans - både före och efter förlossningen.

Liten fyller ju inte år än, men vi lät dagis fira honom idag. Han var så fin i sin grön/turkosa Name-it skjorta med sina turkosa Name-it byxor... Riktigt sommarfin. Så bjöd han alla sina vänner på glass...

Kändes lite symboliskt när jag hämtade honom idag - sist av alla barn. Ridån går ner...

Litens utveckling

Liten pratar mycket och skrattar tokmycket. Orden bara rullar ut, även om det är mycket ”egna” ord. Några nya ord sista veckorna är köttbulle, jordubbe, vovve, farfar, olika barns namn från dagis, grannar och lekkamrater, glass, kattpojkens namn, äpple m m.

Finast av allt är ändå när han säger sitt namn – A’hiil! :-D

Han är otroligt gosig, kramar oss ofta och ger både pussar och smällpussar. Han älskar att säga hej och hej då till allt och alla. Framför allt hej då – det säger vi till det mesta – tåget, klockan, bebis (i magen), dagis m m.

Han lyfter ofta på min tröja och säger ”Bebi” och klappar magen. Ibland får den sig en kram, lite gos, en puss eller smällpuss. Sedan är det ”Hej då” och då ska tröjan dras ner. Han kommer bli världens bästa storebror!!!

Komplimanger

Jag får ofta komplimanger över att jag ser pigg och fräsch ut, att jag är smalare (förutom magen), vacker hy och jag vet inte vad.

Jag suger åt mig alltihopa och glädjs över att vara gravid. Något häftigare finns inte – hela barncirkusen är häftig, från början till slut.

Fast det är ändå ledsamt att det lider mot sitt slut, jag vet inte om jag är redo att låta bebis lämna min mage och den intimitet vi delar. Detta är bara mitt och bebisens, att få känna den minsta lilla rörelse och lära känna någon utan att se den. Att gå runt, fundera och fantisera. Visst finns det oro och så, men jag känner ändå att det är normalt med alla konstiga tankar som flyger runt och att när bebisen väl kommer så hamnar allt på plats.

Syskonvagn

Vi har äntligen blivit med syskonvagn! Det blev en stål-blå Carena. Priset tilltalade mig lika mycket som färgen... :-D Älskar turkost just nu!

Vi har verkligen inte lust att lägga 8-9000 kr på en vagn - denna är avskalad på en del finesser som vi ändå har på Crescent vagnen. Den känns smidig att köra och verkar enkel. Nu är det lite svårt att köra med endast ett barn i, det ena framhjulet snurrar inte riktigt som det ska. Men det ska nog bli avhjälpt av en liggkorg och en bebbe på 3 kg.

Kostnaden för vagnen landade strax under 5 000 kr. Mycket pengar. Men ska jag gå fram och tillbaka till dagis tre dagar i veckan, så vill jag ändå ha vagnen. Liten är för liten för en ståbräda, och det känns som att det är enklast för alla att ha det så här.

Sedan har vi kommit över en Brio Twinette billigt som vi ska ställa hos svärföräldrarna vilket innebär att vi slipper ta med oss vagn när vi ska åka ner och hälsa på. Sedan har vi ju vår älskade Crescent vagn och en Acta Graco Mistral (sulky som babyskyddet passar till).

Passade även på att köpa nya sängkläder och spjälskydd till både Liten och Mini - för första gången handlade jag åt bägge mina barn, kändes lite konstigt faktiskt...

Hjälp

Herregud, tiden går så fort. Jag kan alltså snart föda. Eller typ när som helst.

Helt sjukt.

Jag är så orolig. Snälla bebis, vänta minst tre veckor till innan du kommer. Bitte…

Sammanbrott

Sambon har det tufft på jobbet, jag har det tufft på jobbet. Av helt olika anledningar. Men det blev ett sammanbrott igår kväll av en helt annan anledning, men jag tror att det är stressen bakom jobbet som ligger bakom.

Vi hade planerat att åka till hans föräldrar idag. Vi har varit oense om en del saker kring den resan (bland annat ville Pappa åka ner 2 dagar i förväg), men så blev hans pappa sjuk och bm sa åt oss att vi ska hålla ihop oss. Därför antog jag att vi skulle ner på fredagen ihop.

Nu visar det sig att vi båda tyckte att det var slöseri med tid och ingen ville åka ner. Schysst att bestämma det kvällen innan, farmor och farfar som sett fram emot att få träffa oss och min pappa skulle åka med oss ner.

Fick ringa runt och säg att vi nog inte kommer. Sambon stormade iväg på avdelningsfest och lovade vara hemma till kl 20. Han kom snarare hem 22:30 och vi pratade inte mer med varandra alls…

På morgonen kl 6 masar han sig mot mig i sängen, lägger armen om mig och säger att vi åker ändå. Det känns rätt att göra det, även om jag helst velat vara hemma. Resan är jobbig med magen – bebisen blir oftast skogstokig i bilen och spänner sig och far runt till tusen. Dessutom börjar det bli tuffare för Liten att åka i så många timmar.

Så, nu är vi här, ska bo här i två nätter. Och snälla, jag vill föda hemma, inte här. Tanken stressar mig något otroligt men självklart har jag bb-väskan med. Men inte nu, och inte här.

Kniiip

Det är vad man säger till mig på jobbet. Vi har massor med saker som ska göras, jag är den enda som kan göra det, och ingen annan har hunnit få utbildning för det är inte slutlevererat… värsta scenariot. Projektet jag jobbar med har dragit ut på tiden – rejält. Det skulle ha varit klart i december.

Jag trivs bra med mitt arbete och jag vill göra klart så mycket som möjligt så jag bara kan koppla av med bebisen och Liten och sambon. Få ha semester och bara mysa ihop, lära känna varandra.

Jag kommer jobba nästa vecka också, har inte bebis kommit så kommer jag jobba lite till.

Kroppen förbereder sig

Jag tycker att magen ramlar ner rejält igen på mig. Får se vad BM säger nästa vecka. Jag har inte alls lika mycket sammandragningar som innan – är ute och går på luncherna och jag tycker att kondition och sammandragningar har blivit mycket bättre.

Däremot är jag, från att tidigare varit stenhård i magen (pga järntabletterna) är jag nu lös(are). Läste i ’Att föda’ att det är kroppen som utsöndrar ett ämne som gör detta, som en förberedelse inför förlossningen. Ytterligare en sak som får mig att undra när det blir dags… Please, inte än!

Men värken i svanskotan har avtagit.

Ont i svanskotan

Sista dagarna har jag haft grymt ont i svanskotan. Alla sådana här tecken får mig att häpet undra – är det dags nu?

Jag känner mig så otroligt oförberedd, fast ändå inte. Jag har ju gjort det innan, har Litens förlossning färskt i minnet. Började läsa boken ’Att föda’ i helgen och går igenom de olika stadierna. För någon sorts mental förberedelse.

Problemet är att jag är en sådan kontrollfreak att jag vill ha just full kontroll över allt. Och än är inte jobbet klart, vi har tusen saker att fixa hemma och jag vill ha min mentala förberedelse.

Obotlig med andra ord…

Sover bättre

Det hjälpte att gnälla. Jag sover som en stock hela nätterna (nej, jag behöver fortfarande inte kissa på nätterna med några få undantag) och jag mår hur bra som helst när klockan ringer på morgonen.

Yogapass ikväll, det lär ju inte göra saken sämre direkt!

BM-Besök v37

Idag var jag ensam iväg och träffade BM. Tycker det är tråkigt att sambon inte följer med, att han bara lägger det på mig. Å andra sidan var det skönt att få prata själv med BM också om tankar och funderingar.

Vi pratade bland annat om min vestibulit och vad man kan göra för att minska problemen när jag ammar. Som det var förra gången så gjorde det ju något så djävulskt ont att ha sex, slemhinnorna var sköra till tusen. Men jag ska ta och testa östrogen, ska bara prata med dem på apoteket först vad som kan kombineras ihop med amning.

Pratade även om bristen av sex, och hur glad jag blev efter förra gången då det inte gjorde något ont alls. Hon la ingen värdering alls i sambons avståndstagande utan frågade mig istället hur jag kände mig. Det är ändå skönt, för jag vill inte varken hos bm eller här på bloggen, svartmåla honom eller tala illa om honom på grund av det. Utan bara ventilera vad jag känner inför det.

Sedan blev det ånyo prat om förlossningen. Jag känner när jag tog fram mitt förlossningsbrev från 2007 att det är naivt. Nu vet jag ju att det absolut inte blir alls som man tänkt sig, för oss blev det ju så bra ändå. Brevet är långt… har börjat ta bort delar, och ska radera mer. Korta ner. Men jag vill ändå ha med informationen om att jag vänder inåt vid smärta och att jag är en kontrollfreak som hela tiden vill höra vad som sker – men jag ska inte behöva fråga om det hela tiden utan det ska komma naturligt.

Jag ser fram emot förlossningen, att få en ny erfarenhet av det här som är så otroligt häftigt. Smärtan är ju knappast något jag längtar över, men att få ta del av detta igen, det är obetalbart och det häftigaste man kan vara med om.

Kanske kan jag våga ta upp barnet själv på magen den här gången?

Sover dåligt

Sista nätterna har jag sovit jättedåligt. Jag vaknar varje timma, somnar oftast om men sover oroligt. Känner mig inte alls utvilad när jag vaknar på morgonen. Ser fram emot att få köra ett yoga-pass på torsdag, kanske kan det hjälpa lite. I torsdags var det ju inget pga av att det var helgdag ju.

Egoistisk

Svärfar har blivit dålig igen och vi slängde iväg oss till svärföräldrarna i onsdags – slog rekord i packning/stängning av huset. Svärfar fördes akut till sjukhus för operation efter hjärtinfarkt.

Operationen lyckades och han har nu fått komma hem. Vilket känns oerhört skönt. För jag har så dåligt samvete för att jag blir egoistisk. Och tycker att inget får förstöra den här sista tiden med bebis i magen, inte ska få dunkla vårt barns födelse och den glädje det för med sig.

Föda för tidigt

Grannen har ju fått båda sina barn för tidigt. Så det har blivit naturligt att det blivit en hel sel snack kring detta. Det har gjort mig nojjig till tusen och jag har insett att jag mer och mer oroar mig för att den ska komma tidigare. Och varför oroar jag mig? Jo, för jag har SÅ MYCKET ATT GÖRA KLART INNAN!

I am so stressed… ;-)

BM-besök v35

Idag följde faktiskt sambon med på besöket vilket gjorde mig jätteglad. Vi spelade in hjärtljuden igen, så nu har jag två inspelningar med den här bebisen. Full fart på den lilla rackaren!

Idag blev det en del prat om komplikationer. Jag berättade för BM att jag och vännen T suttit tidigare i veckan och pratat om förtroendet för förlossningsavdelningen, och trots att vi båda haft komplikationer, så har vi större förtroende för dem än innan. De är duktiga och vi litar på att de tar rätt beslut.

Men så var det ju en artikel i tidningen om en mamma här som höll på att förblöda och man trodde att hon inte skulle klara sig. Sådana händelser får ju tankarna att sätta igång, det är inte bara med barnet det kan tillstöta komplikationer – det kan även hända mig något, och jag kan faktiskt dö om det vill sig riktigt illa. Pappa var mycket illa berörd av samtalsämnet, och påpekade det flera gånger sedan under dagen att vi pratade för mycket om det här.

Men jag tycker det är viktigt. Trots min skräck för att dö så måste vi prata om det. När jag väntade Liten så var jag beredd att dö för honom, vid förlossningen. Men nu finns han och jag vill inte missa hans liv, bara tanken nu får mig att må fruktansvärt dåligt. Så nej, jag har ju inte samma känsla inför den här förlossningen. Men jag kan å andra sidan inte fokusera på något annat än att vi ska vara friska och att allt kommer gå bra.

Vidare berättade BM att andra barnet brukar vara lite större och väga lite mer. Får vi en tjej så kan vi räkna med att hon kommer väga ungefär lika mycket som Liten gjorde, blir det då en kille så blir det något/några hekto till.

Farliga gåstolar

Angående artikel i AB. Sunt förnuft säger jag. Att slå larm om gåstolar och prata om totalförbud, dra mig baklänges.



Varje förälder måste väl för tusan själva se över hur situationen ser ut i sitt hus och testa gåstolen. Liten fick testa sin i butiken, och han älskade den fullkomligt. 6½ månad rattade han den extremt bra från början. Vår stol är en av de underkända och jag förstår mig inte på det - spärren fungerar på vår och har alltid gjort. Minsta lilla tröskel så har han fastnat.



Gåstolen köpte vi INTE för att han skulle lära sig att gå. Herregud, vem fan tror att ett barn börjar gå då? Nej, vi köpte den för att det skulle vara ett stimulerande verktyg för honom, och vi hade ju naturligtvis ingen aning om vilken hit det skulle bli.



Vi har Chiccos gåstol och den är full med knappar och annat som låter och spelar. I vårt kök kan man gå runt - han har sprungit runt runt runt där hela tiden. På tredje dagen klarade han av att gå runt utan att stöta emot någonstans, alltså att svänga i god tid. Gåstolen användes i cirka sex månader och vi ångrar inte en sekund att vi köpte den. Hade den inte haft spärren hade vi ändå en grind på plats, så någon fara för att störta ner för en liten trappa har inte funnits.



På BVC förfasar man sig över gåstolen och när jag råkade stolt berätta hur duktig Liten var i sin gåstol, hans glädje och tillfredsställelse att för första gången ta sig någonstans själv, fick jag rejäla bannor. Kändes som man hade köpt ett djävulens verktyg. Han skulle börja gå så mycket senare och bla bla bla.



Liten tog sina första riktiga steg vid 1-årsdagen och en månad senare övergav han krypningen för att gå mestadels. Jag tvivlar på att det har något att göra med gåstolen - och om det hade det så spelar det ingen som helst roll om det drog någon månad på tiden - för att tiden med gåstolen har gjort det värt det. Att gå vid 13 månader anser jag vara fullkomligt normalt. Om han nu egentligen skulle ha börjat med detta tidgare - då ligger nog hans snabba krypning närmare istället. Han var blixtsnabb på att krypa och slog alla med hästlängder. I somras var det så härligt att se honom sätta fart på stranden rätt ut mot vattnet ett tiotal meter bort. Det var många som vände sig om mot honom och log när de såg honom storma fram på alla fyra. Och stannade han när han nått vattnet?! Icke - han fortsatte rätt ut tills någon av hans föräldrar fick stopp på honom och vände honom inåt igen...



Hejja gåstolen säger jag!

Otymplig?

När jag ser mig i spegeln får jag nästan en chock. Jag känner mig inte så stor som jag ser ut. Jag känner mig inte alls otymplig utan upplever magen som mycket mindre än den är.

Sista veckan har jag gått ner 1 kg. Känns väl inte riktigt bra. Jag äter hela tiden, har till och med ätit fisk 4 ggr förra veckan! Rekord! Jag som inte ens brukar äta en gång per vecka. Jag har alltså gått upp nu mindre än 3 kg…

Grannen, som också är gravid, och ska ha 1½ vecka innan mig, har en lite mindre mage och är mindre än mig för övrigt. Svärmor sa i helgen att hon såg ”vital” ut, vilket gjorde mig ledsen för det innebär att jag ser tjock ut… Nu var det säkert inte så hon menade, men hon jämför ju oss – och om hon ser vital ut, vad är då motsatsen som jag ser ut? Hon har inte gett mig en komplimang över min mage som t ex min familj gjort.

Dålig sömn och mardrömmar

Jag har haft en frist nu på ett par månader där jag har sovit underbart bra, somnat om enkelt och inte behövt gå på toaletten på natten. I helgen var jag uppe två nätter men sedan har jag klarat mig igen.

Men jag sover som en kratta. Jag är lättväckt och när jag väl sover djupt drömmer jag fasansfulla mardrömmar – det gjorde jag förra perioden av dålig sömn också. Under en tid nu har jag känt mig otrolig pigg på kvällarna tack vare min goda sömn, men nu märker jag att jag är tröttare och har lägre blodsocker på kvällarna än tidigare.

Vecka 33

Barnet
När man mätt aktiviteten i hjärnan har det visat sig att det händer saker även när barnet sover. Kanske drömmer det redan. Nu kan barnet skapa röda blodkroppar och underhudsfettet lagras. Bebisen uppfattar ljus och mörker, natt och dag. Om barnet kan fokusera blicken redan i livmodern är forskare inte helt eniga om. Några hävdar att barnet lär sig fokusera först under första till andra levnadsmånaden.
Vikt 2 200 gram.

Jag märkte i helgen att när jag lyfte upp tröjan för att få lite sol på magen, då blev det rejält med fart där inne! Man tycker ju ändå att den inte borde uppfatta så mycket ljust när den har huvudet så långt ner.


Mamma
Ditt magmått (symfus-fundus) är nu 29-34 centimeter. Det varierar något beroende på barnets storlek och fostervattenmängden. Huvudsaken är att magen växer. Tänk inte för mycket på vikten, tänk istället på vad du äter och att du äter nyttigt. Ladda med kolhydrater inför förlossningen. Mycket grönsaker är också bra och ett par frukter om dan. Många tänker på förlossningen nu.

Ett par frukter om dagen?!?! Hur i helskotta ska det gå till? Jag är glad om jag kommer ihåg att äta en i veckan!!! Däremot dricker jag otroligt mycket vatten, det är gott. Får i mig rätt mycket grönsaker. Smaskar på en del godis – även om det inte är mängder – så är det ändå varje dag.

Förlossningen tänker jag på en hel del. Men jag ser fram emot den, tycker att det ska bli skithäftigt att få vara med om det här igen.

Liten hälsar mer än gärna på ALLA

Liten älskar att säga ’Hej’ till allt och alla! Idag var vi i affären och han satt gladeligen i kundvagnen och ropade ’Hej’ och ’Hej då’ till varenda kotte i affären. Och när man springer fram och tillbaka i en liten affär, ja då är det ju några som hinner få mer än en hälsning från honom!

De flesta blir glada och ler och hälsar tillbaka. Men så finns det de där surmupparna som nästan blänger på en för att man har inte har ett barn som syns men inte hörs. När han blir för högljudd säger jag självklart till honom att inte ropa så högt, men varför ska jag hyssja på mitt barn att inte vara glad och hälsa på folk?!

Fast det blir ändå lite lätt pinsamt, men det är nog för att jag är hans raka motsats och vill helst inte synas, speciellt i mataffären – där går jag in, gör det jag ska, och går ut. Har fått höra flera gånger att folk har sett mig i affären eller hälsat men jag har inte märkt av dem…

Yoga och kärlek

Jag älskade ju att gå på yogan med Liten i magen. Det var vår, varmt och skönt ute, ganska så soligt i maj 2007. Av en händelse ramlade jag in på deras hemsida ikväll och det visar sig att de har en gravidyoga kurs som börjar på torsdag!!! Det är ju för bra för att vara sant. Den är lite senare än innan, vilket innebär att Pappa får ta hand om kvällsbestyr och läggning av Liten.

Men jag känner att jag måste förbereda mig mentalt. Jag behöver få den här tiden med Mini, det känns som att jag inte kunnat fokusera på bebisen i magen något alls, utan redan nu ”hänger den bara med”. Jag är inte riktigt införstådd med att jag ska bli tvåbarnsmamma och att jag faktiskt ska föda barn om lite mindre än två månader.

Förra gången vaknade jag upp någon gång runt vecka 32 och slukade böcker och började även då på yogan. Det är väl dags att jag vaknar nu och börjar bearbeta mig själv. Jag känner mig även skyldig Mini att verkligen ta tillvara på den här sista tiden då den är i magen, och låta oss knyta an ordentligt.

Fast när jag ser Liten, glad och skrattandes kommer gåendes mot mig, då får jag sådana skuldkänslor. Att jag ska älska någon mer. Att han inte ska få min fulla uppmärksamhet. Att jag inte alltid kan lägga ifrån mig allt vad jag har för att trösta honom eller hjälpa honom.

Kärleken till Liten är så stor och jag älskar att vara mamma till honom. Allt det jag har längtat efter har uppfyllts med råge och mer än så där till. Jag har insett att kärleken inte kommer att delas, att de ska få hälften var av det jag har idag. Utan att den kommer att växa sig ännu större och starkare för varje barn vi får. Det känns både skrämmande och spännande.

När jag var mammaledig kunde jag känna att det knöt sig i bröstet och att hjärtat var så fullt av kärlek att nu finns det inte plats med mer. Men så plötsligt en dag, så känner man bara att det är starkare och större – och man tror återigen att det inte kan bli mer. Men det blir det. Jag kan inte förklara det bättre i ord, det är så fantastiskt att det måste upplevas självt. Jag har pratat om detta med mina mammavänner och de vet precis vad jag pratar om – vilket är skönt, att någon förstår.

Älskar att vara gravid

Idag fick jag frågan från svärfar om det inte skulle bli skönt att ”bli av med den där magen”. Nä, det tycker jag inte alls.

Jag älskar att vara gravid, jag älskar min mage trots att jag känner mig otymplig och tjock. Men det är en sådan mysighetsfaktor att känna detta lilla liv inom mig, att medan jag sitter och jobbar får en liten buff som påminnelse om verkligheten, om vårt andra kärleksbarn. Ännu ett sommarbarn med allt som hör till. Att få en möjlighet att uppleva det som hände oss 2007 igen.

Flera pratar här om Vätternrundan. Att cykla i 10-12 timmar. Fy fan säger jag, och påpekar att jag hellre föder barn, det tar ungefär lika lång tid (för mig). Då ser folk på mig som jag är galen. Då får jag väl vara det då. Jag hatar att cykla om det inte är en skön cykeltur en sommarkväll i Varberg, men föda barn är nog det häftigaste som jag vet.

Ja, självklart om allt går bra. Annars blir det ju precis tvärtom. Men jag kan inte gå och vara orolig att något ska hända. Att det ska bli som förra gången med Litens hjärtljud och beredskapen på att ta ut honom fort. Nej. Stefan Holm hade aldrig hoppat så högt som han gjort under sin karriär om han inför varje hopp skulle fundera på om han inte skulle riva.

På samma sätt är det för mig. Jag ska föda barn och det kommer att gå jättebra. Händer det något känner jag mig tryggare än förra gången, för nu vet jag vilken kompetent och underbar personal som jobbar där. Jag överlåter till dem att bedöma situationen, vad det än blir. Sambon är också mer insatt med den förra erfarenheten.

Synd bara att jag är 34, jag hade velat föda MÅNGA barn! :-) Nu måste jag bara övertala Pappa om ett tredje barn, men det vill jag vänta med i tre år, dvs ett extra år mot den här gången.

Äntligen!

Tro det eller ej men vi har inte haft sex sedan Mini gjordes. Jag mådde piss resten av året och sambon höll sig undan. Sedan hade vi en inneboende i två månader, och vi fick aldrig något privatliv.

Sedan har vi nog massor med ursäkter; trötta, för mycket annat ”måste-göra” omkring oss, jobb, stor mage, minskad sexlust… Vi har hela tiden sagt att vi ska , men får inte tummen ur.

Men jag har känt en enorm saknad, och tror att vi behöver den för att få vara något annat är mamma och pappa en stund. Ömhet, kärlek och intimitet. Men så äntligen, ingen planläggning utan det blev helt och hållet en impulsgrej trots svärföräldrar i huset – en hederlig snabbis. Det var över snabbt men känslan lever jag på desto längre.

Mår bra

Vilket underbart väder vi har! 25 grader varmt, strålande sol. Blommorna växer som tusan och jag njuter av värme och vår för fullt.

Fötterna och benen verkar ha svullnat upp lite, men det är inget som känns. Å andra sidan brukar mina fötter svullna i sandaler när det är så här varmt i vilket fall, även om det inte, varken nu eller då, rör sig om speciellt mycket. Men i helgen hade jag rejält svullna fötter av någon anledning, och då gjorde det ont att gå på dem.

Jag har inte direkt ont av foglossningar eller något annat heller för den delen. Känner mig strålande bra, vilket jag ofta får höra också av både vänner och kollegor. Och Litens dagisfröknar.

Det som jag definitivt märker av är att gå i trappor. Ska jag dessutom bära på Liten också då får jag både mjölksyra i benen och blir rejält andfådd. Bor man som vi med massor med trappor både i och utanför huset, då blir det rejält med träning. Arbetar dessutom på andra våning och mina kollegor ler åt mina tunga steg om mornarna.

Det jag egentligen saknar nu är dels lite tid att få koppla av – jag har för mycket att göra och det är svårt att se någon ände på det. Sedan tycker jag att vi bråkar, eller tjafsar för mycket. Jag vill ha närhet, värme och kärlek. Lite sex hade inte skadat heller…

Bebisen sjunkit ner

Igår var magen otroligt spänd och uppblåst på eftermiddagen och kvällen. Vi tog en tur till Göteborg, och på hemvägen hade jag rejält med magknip – lite skumt bara att känna av det direkt under revbenen.

På morgonen (idag) lutade jag mig framåt i duschen för att blöta ner håret. Jag tyckte det gick mycket enkelt och kände ett litet pirr ganska långt ner. Har bebisen sjunkit?

Tänkte inte mer på det, och lite senare när jag går in på en kollegas kontor utbrister hon direkt – din mage har ju rasat ner! Då kom jag på morgonens händelser i duschen, och jag har under hela dagen känt rörelse bakom blygdbenet, alltså ganska långt ner. Här har jag inte känt av bebisen alls innan.

Testade med att ta kort på kvällen för att jämföra med de jag tog från några dagar sedan. Vilken skillnad! Ska försöka lägga ut dem här så ni får se.

Kollegan hävdade btw att bebisen kommer födas i helgen. Sällan säger jag, det har inte med det att göra. Däremot är det skönt att få lite mer utrymme upptill igen, även om det handlar om en kort tid – bebisen ska fetta på sig ett kilo till och växa en 10 cm, så trängre ska det bli…

Besviken

Sambon drar sig undan all form av närhet. Det gör mig ledsen och besviken. Och orolig för framtiden. Ibland känns det som vi inte har något att prata om förutom Liten. Ja, och jobb. ”Hur var det på jobbet idag”. ”Hur hade Liten haft det på dagis idag?”.

Vi umgås inte. Vi pratar mycket litet. Han sitter och glor på tv:n, jag sitter på datorn och jobbar samtidigt som jag spanar in mina serier. Vi tar inte i varandra och vi har aldrig sex.

Någon mer än jag som hör en varningsklocka?

Otäcka förvärkar?

Igår kväll var magen öm och kändes svullen. Bebis hade fört ett herrans ståhej där inne hela dagen och protesterat mot varje framåtlut eller buffat mot händer och armar så fort de har lagts mot magen. Jag hade magknip och ville helst bara gå eller ligga bakåtlutad.

När jag gick och la mig kändes det dessutom som det var lite förvärkar på gång, Även om det inte gjorde ont eller var i närheten av mina vanliga menssmärtor så tycker jag det är otäckt varje gång det händer. Blir nästan lite panikslagen och orolig att barnet är på gång ut redan nu. Värken känns lite mer obekväm och att det drar och trycker längst ner, men det gör inte direkt ont och det var inga problem att sova.

Jag har heller inte varit uppe och kissat på nätterna på flera månader. Dock är det prio ett när jag vaknar, och då är det bråttom…

Förresten verkar det som att förvärkarna kommer igång om jag har ansträngt mig – igår kväll tömde jag ut 5 säckar med gräsmattedress och krattade och strödde ut gräsfrön. Bra eller dåligt tecken? Borde jag ta det lugnare?

Förlossningsberättelse

Jag plockade fram min förlossningsberättelse med Liten här från bloggen (se juli 2007, är i flera delar) och läste igen den. Först la jag över den i ett Worddokument. Lite mer än 11 A4 sidor... Jag minns fortfarande det mesta, men det var otroligt kul att jag skrivit ner så detaljerat. Jag hoppas att jag kan göra samma sak efter den här förlossningen. Jag känner mig ännu mer imponerad över alla er som faktiskt tog er igenom den.

Men med ens så börjar den snart närstående förlossningen att kännas på riktigt. Men jag är inte helt där än mentalt, där jag insett vad som faktiskt ska komma att ske.

Snart så ska jag börja förbereda mig genom att se över packlistan, leta fram bebiskläderna, skriva om mitt gamla förlossningsbrev (det blir iofs få ändringar) och göra lite inköp. Allt från miniblöjorna till spjälsäng och syskonvagn.

Hade gärna velat gå 2-3 gånger på gravidyoga också.

Älskar som sagt att vara gravid...

I påskas pratade jag med min farmor på telefon. Då sa hon att jag passar att vara gravid! Att jag ser fräsch ut, får fin hy och riktigt blommar ut. Att det strålar om mig.

Det var fina ord som gjorde mig rörd. Jag älskar att vara gravid (bortsett från första 12 veckorna då förstås) och jag tycker nu att jag ser en förändring i min kropp. Jag går ju knappt upp något i vikt vilket fått mitt ansikte att bli smalare. Samma sak med överarmar, rumpa och lår. Sista tiden har hyn i ansiktet blivit bättre – finnarna hamnar av någon anledning på låren istället vilket är tacksamt så länge jag inte behöver klä av mig…Brösten har inte tagit stryk av amningen av Liten, men har ändå blivit lite större och rundare nu ändå.

Håret har blivit finare och det är lättare att göra iordning det – men det har hänt nyligen för jag har suckat så över mitt hår och att alla pratar om gravidas fina hår. Men nu har mitt också kommit.

Jag sover bra om nätterna, somnar om lätt även om jag vaknar ofta. Behöver inte kissa på nätterna, har inte gjort det på flera månader.

Jag mår hel enkelt toppen!

Igen!

BM-besök v31

Dags för besök hos min underbara BM igen. Den här gången hade jag inget direkt att fråga om, allt ligger så färskt kvar från tiden med Liten. Vi pratade kort om förlossningsbrevet, som ska lämnas vid vecka 37. Dags att damma av det.

Fick papprena som ska med till förlossningen. Tänkte börja packa BB-väskan så smått, dags även att damma av min förra packlista och se vad som var bra och dåligt med den.

BM tyckte det var skithäftigt hur tydligt hon kände barnet i magen – jag sa nämligen till henne att jag är säker på att den vände sig nedåt för ca 2 veckor sedan. Hon klämde och kände och lyckades få tag i huvudet och visade mig hur jag skulle göra för att känna. Det måste vara kul att ha ett jobb som man efter så många år fortfarande tycker det är fantastiskt att känna sådant som hon förmodligen har känt tusentals gång innan.

Igår satte bebisen igång rejält i magen! Det var som den hade fått fnatt – den som annars är så lugn! Den tryckte och sparkade rätt hårt (inte för att det gjorde ont) och det var som den försökte bryta sig ut ur magen, jag kände tydligt olika hårda kroppsdelar med händerna. COOLT!!!

Tyvärr följde inte sambon med. Den här gången heller. Jag frågade honom i helgen och han sa att han skulle med. Rätt var det var på morgonen så hade han glömt bort och sade sig inte kunna. Gud så besviken jag blev. Jag var nära till tårarna. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Förra gången var vi flera som var gravida och sambon var åtminstone lite mer delaktig då än nu. Nu frågar han knappt hur jag mår längre, om jag har ätit, vad jag har ätit, känner på magen eller något alls.

Det värsta är att det ofta känns som det får plats ett helt fotbollslag mellan oss i sängen…

Påsken avklarad

Under påskhelgen har jag sagt flera gånger att den här bebisen är lugnare än vad Liten var i magen. Nu verkar det som att den ska bevisa motsatsen, för sedan i söndags kväll har det varit livat värre!

Liten har börjat säga lite mer ord under påskhelgen – klocka (älskar farmor och farfars väggklocka när den slår varje hel och halv timme), honkattens namn, något som ska föreställa flygplan. Han kan också låta som en bil och vinkar med handen och skriker hej då till allt och alla – hela tiden!!! :-)

Han säger även sitt namn nu (har inte hört honom säga det sedan i höstas), bil [biiiiiil], bebis [bebi], banan [bába],blöja etc. Mycket ord på B med andra ord!

Litens utveckling

Liten börjar sprudla rejält med sina ord – från att ha varit mest sång, ”eh” och ”titta” börjar han nu pladdra på som bara den med helt oförståeliga meningar – men nya ord dyker upp hela tiden.

Förmodligen en dagiseffekt lika mycket som en del i hans naturliga utveckling. Han är en av de få på sin avdelning som inte pratar så mycket än, och han har nog börjat förstå vikten av att göra sig förstådd.

Förvärkar

Nu har jag för första gången fått förvärkar. Med Liten så trodde jag ju inte att jag hade fått det – jag visste ju inte hur en värk kändes, när jag väl fick en fattade jag ju ingenting, jag trodde aldrig att det skulle kännas på det sättet.

Men igår kväll, efter en slitsam dag med att städa ur vår nyrenoverade källare på allt slip- och stendamm så sitter jag i soffan och får lite smått panik. Det var ju så här det kändes när förlossningen startade förra gången. De här mensliknade dra- och obekvämkänslorna längst ner mot blygdbenet. Det gjorde lite ont men jag blev mest skärrad. Sambon sov på soffan, ville inte väcka honom.

Att jag blev lite panikslagen var att det är för tidigt. Bebis får allt ta och stanna där inne ett tag till.

Its alive!

Märkbar skillnad i Minis sparkar nu. Jag tror att den vänt huvudet nedåt, för helt plötsligt är det mycket aktivitet uppe på magen, alltså mer mot revbenen till.

Innan har jag känt av det mer på sidorna längre ner och vågrätt. Nu är det mest aktivitet längst ner (inuti) och längst upp!

Ångesten kryper sakta fram

Ända sedan årskiftet har jag haft problem, framför allt på kvällarna. Jag känner hur paniken börjar växa fram nerifrån magen och väller fram i hundra knyck genom strupen.

När jag ska sova så har jag på radion med insomningsfunktion. Dessförinnan har jag läst så länge jag orkar och sett till att inte ha druckit kaffe eller te under kvällen.

Men ibland är det som det är tvångsmässiga tankar. Att fast jag inte vill så tänker jag på det ändå. Jag funderar så på hur jag ska kunna lösa detta. Förlika mig med sanningen. Och när kan jag göra det?

Funderar på om jag är på väg in i en ny kris? Grubblar mycket över min ålder, ålderstecken och hälsan. Tänk om min tidigare rökning eller alla hormonbehandlingar ger mig cancer? Om jag krockar med bilen och dör? Komplikationer vid förlossningen?

Jag ser mina rynkiga händer, rynkor i ansiktet. Jag ser på gamla kort och suckar över hur ung och 'snygg' jag var. Nu finns det inte en enda bild på mig som duger.

Och allt slutar i en och samma fråga. Vad är meningen?

Blödning

Imorses när jag gick på toaletten upptäckte jag en blödning i trosorna. Stor som två femkronor kanske, dock brunt - inte rött blod.

Jag kan inte påstå att jag känner mig orolig, vilket jag förmodligen skulle ha blivit förra gången misstänker jag (fick ju en blödning förra gången runt vecka 16). Snarare är det ett höjt ögonbryn och en rynkad panna.

Det har inte kommit något mer, så jag känner mig relativt lugn. Men lilla bebis, snälla, stanna i mammas mage en massa massa veckor till.

Sjuka

Liten och jag var förkylda för två veckor sedan. Plötsligt försvann det och det gick några dagar. Sedan fick Liten feber i lördags och varit sjuk sedan dess. På grund av personalbrist på Pappas jobb, så har jag ställt upp och vabbat hela veckan.

Så igår kväll ramlade det även över mig. Och om man ska vara sjuk, hemma med en 1½ åring, så inser jag ju att det är en klar fördel om barnet också är sjukt. Tyvärr hade vi behövt ha någon som skötte markservicen (Pappa var inte hemma innan halv sju på kvällen idag), men med vatten, en stor hög snytpapper, telefoner och fjärrkontroller så klarade vi oss relativt bra.

Vi spenderade ca 95% av dagen liggandes i soffan eller sovandes i dubbelsängen. Jag tror att vi snarkade ikapp i en tre timmar idag. Gott som tusan var det att ligga nära ihop och sova på dagen - det har vi inte gjort sedan Liten var riktigt liten...

Igår var faktiskt Liten feberfri under dagen och vi hade planerat att lämna honom på dagis idag - mat och humör fungerade också bra. Men sedan bröt han ihop på kvällen, vägrade mat och hade fått 40 graders feber igen. In med supp och i säng. Sedan vaknade han inatt, varm och svettig när febern kom tillbaka, nu 41 grader. I med ny supp och sova mellan mamma och pappa. Under veckan har han legat på runt 39,0-39,5. En näsa vars källa av härligt grönt snor aldrig sinar samt lite hosta.

Detta är faktiskt första gången jag vabbar "på riktigt" och gick in på FK:s hemsida. Blev störd över att de vill att man ska meddela varje dag - innevarande dag! Och inte nog med det, så ska man meddela om man ska ta ut flera dagar i anslutning till denna sjukdom. Hur fan ska jag kunna veta det från dag till dag? Det kanske är Pappa som tar imorgon, eller min syster? Ett mycket bättre upplägg är att gå in i lugn och ro och meddela i efterhand vilka dagar som blev för varje vårdnadshavare.

Om Liten dessutom är sjuk på måndag måste vi gå till läkaren för att få ett sjukintyg att lämna till FK. Är det så ovanligt att barn är sjuka i mer än en vecka att vi ska belasta sjukvård och administration med mer jobb????

Jädrans byråkrati...

En hel fotbollsplan och lite till

Ja, det är ungefär så mycket som det får plats mellan mig och Pappa i sängen...

Jag känner mig otroligt ensam i denna graviditeten. Inga frågor om magen, ingen klapp, inget gos, ingenting alls...

Jag har emellanåt grymt ont i fästet mellan benen och bäckenet, vilket förvärras om jag burit mycket på Liten. Jag blir lätt anfådd och jag har börjat få sammandragningar vid ansträngning. När jag reser på mig kan det värka till i ryggen, men det går oftast över när maskineriet har kommit igång. Kan fortfarande få rejäla kväljningar av dofter (inkl Litens bajsblöjor...)

Jag skriver inte detta för att klaga. Utan bara förklara att så här ser min dag ut varje dag. En verklighet som Pappa inte känner till eller förstår. De gånger jag berättar något tycker han att jag klagar.

Och egentligen mår jag ganska bra. Det är mysigt med bebis i magen och värken klarar jag av. Vissa dagar är bättre än andra... Det jag önskar är bara lite förståelse och kunskap över situationen. Och massa kärlek för att jag bär hans barn och för att vi ska bli fyra.

BM-besök vecka 25

Äntligen fick jag träffa min underbara BM! Hon beklagade att hon varit sjuk vid de senaste två tillfällena (har inte träffat henne sedan vecka 8) och berättade att jag tyvärr var den enda som råkade ut för det. Men som jag sa, det är inget man kan göra något åt!

Det var skönt att få träffa henne och prata igen, det blev en snabb genomgång av allt som hänt egentligen sedan vecka 8. Med min huvudvärk, järntabletter, känslor och andra funderingar.

Vi fick snabbt avklarat det är med beräknad BF. Hon frågade mig helt enkelt när jag trodde mig vara beräknad och skrev upp det. Vi är båda ense om två saker - att min BF stämmer mer och att bebis kommer när bebis vill. Jag berättade för henne om ultraljudet och vi kunde konstatera att det är ganska osannolikt att jag för första gången skulle få en sen mens på 6 dagar. Mina barn är helt enkelt små i vecka 18! ;-)

Jag var beredd på att få ett STORT SF-mått den här gången, tycker själv att jag är så mycket större än förra gången. Men icke - vi mätte det till 1 cm MINDRE faktiskt! Men sedan är väl själva omfånget i sig större än tidigare. Allt annat såg ok ut och vi bokade en ny tid till efter påsk.

Nya rörelser

För andra gången har jag känt ett tydligt nytt mönster i rörelserna i magen. Nu känns de än mer tydliga, hårda och jag kan tycka mig känna av kroppen. Alltså inte bara själva buffandet utan att den rör sig och att jag på något mysko sätt kan känna den lilla kroppen som om den legat utanpå mig, hud mot hud…

Jag tänker på rörelserna på ett annat sätt än förra gången. Då var jag mer undrande över vad som var vad och hur den låg. Nu funderar jag inte så mycket utan jag bara ”vet” att det var en hand, nu vred den sig si eller så. Jag kan på något sätt se den framför mig, hur det ser ut där inne i magen. Förra gången var detta som något fullständigt obegripligt.

Sovit otroligt bra

I söndags hade vi en härlig dag utomhus, då vi med goda vänner gick ner till sjön för att åka pulka och grilla korv. Barnen fick leka av sig, äta korv och bli dragen massor i pulkan.

Och sedan dess har vi alla tre sovit som stockar på nätterna. Även jag som sovit så extremt dåligt nästan varje natt sedan jag blev gravid. Underbart!!!

Nu börjar vi även få vårkänningar, det ska bli skönt att vi kan börja vara mer ute, framför allt i trädgården.

Tredagarsfeber?

Vi har ju funderat lite på om anledningen till att Liten blev sjuk förra veckan. Kan det ha varit reaktion mot sprutan eller kanske tredagarsfeber?

Jag har ju varit ganska säker på att Liten fick tredagars i höstas. Men idag när jag pratade med dagis så visade det sig att han har fått prickar på hela magen. Ganska matta prickar. Kollade med BVC, och det är svårt att säga vad det varit – det kan fortfarande varit sprutan eller tre dagars.

I höstas fick han bara några få prickar, så jag funderar nu på om det inte var tredagars ändå nu, där det var mycket mer prickar.

I vilket fall, i helgen har Liten sovit otroligt mycket på eftermiddagarna (4-5 timmar) men när han har varit vaken har han varit arg, irriterad och klängig. Och har knappt ätit något. Känner inte alls igen min son.

Så imorse diskuterade vi fram och tillbaka om vi skulle lämna honom eller inte till dagis. Vi bestämde oss för att göra ett försök, är han trött och gnällig så åker jag och hämtar honom. Jag har haft kontakt med dagis flera gånger under dagen och det har gått jättebra, så han fick vara där tiden ut idag.

Liten sjuk

Igår när jag klädde Liten till dagis upptäckte jag att han hade feber. Det tog ett tag innan jag kände det, var så upptagen med att hinna klä honom. För första gången sov han så vi fick väcka honom, så jag trodde att han var gnäll-trött av det, så jag tog honom mot mig för att trösta honom och kände att pannan var lite väl mysko varm.

Sambon blev hemma under gårdagen och min minsta syster var snäll och ställde upp idag. Han har haft väldigt hög feber, nästan 41 grader. Men han har ätit och druckit duktigt mellan febertopparna och nu på kvällen försvann den bara rätt av.

Han har inte haft några andra symptom på infektion i kroppen, inte ens snuva.

Sjukdom till trots, det har ändå varit mysigt att få ha den här närheten till honom när han är sjuk. Igår kom en kompis förbi och medan vi satt och pratade hade jag Liten liggandes mot min axel. Rätt var det var föll nappen ner på golvet och han hade somnat. Något han inte gjort sedan han var riktigt liten.

Utveckling eller förändring?

Funderar på hur Liten kommer att ändras nu framöver. Grunnar på sådant man inte ska grunna på, man kan ju lätt bli tokig.

Vi ser ju att Liten förändras. Är det hans utveckling? Är det dagis som utvecklar honom? Eller förändrar dagis honom? Funderar på om han kommer bli en annan Liten när andra spenderar så mycket tid med honom, och för över sina preferenser. Det som vi tycker är viktigt, det som vi under 1½ år gjort med och omkring Liten som format honom till den lilla individ han är (ihop med hans genetiska arv förstås) – kommer det raseras eller stärkas?

Hur vet man att detta är det rätta? Att ha honom på dagis, eller hemma? Att han får se nya miljöer, få nya lekkamrater eller att han ska gå i hemmets trygga vrå? Jag har ju alltid trott på det första, men nu när man står där som mamma själv, då är det inte ekvationen lika enkel.

Första sparken i pappas hand!

Äntligen kom det en rejäl spark rakt i pappas hand! Det var ingen tvekan och äntligen kan han få känna sig mer delaktig.

Magen växer så det knakar

Jag tycker själv att sista dagarna har magen växt mer än innan. Fick det även bekräftat idag på jobbet där mina kollegor höll på att sätta kaffet i halsen när jag kom till fikat. ”Vad har du ätit i helgen?” frågade dem och skrattade.

Förra veckan var det några som inte visste om att jag var gravid som kom med små försynta frågor. Och då putade det lite bara. Men nu… herregud, nu kan väl ingen undgå och se det?!

Nytt ord – eller två!

Idag hemma hos mina föräldrar (där vi tyvärr inte är ofta), visade Liten upp två nya saker. Klart och tydligt frågade han ”Är det?” och pekade. Innan har han mer varit ”Eh” och pekat. Fast det är inte första gången han säger ”E de?”, det gjorde han under senhösten till allt han pekade på. Sedan övergick det mer till ”Eh”.

När vi skulle åka så sprang han helt spontant in i sin mormors famn och kramade henne – inte bara en gång utan tre! De två sista på uppmaning. Jag testade även att fråga om inte morfar också fick en kram, och det var inga som helst problem, trots att han hade vinteroverallen på sig, skor och rubbet.

Det känns som att vi är i gång att få se mycket utveckling framöver…

Alla hjärtans dag

Inte en enda gång tidigare har sambon firat mig på alla hjärtans dag genom en present eller liknande. Han fullföljde trenden i år.

Jag har accepterat det (tror jag) men ändå känner jag mig ledsen och besviken. Jag vill å andra sidan inte att han ska känna sig tvingad och köpa något av tvång. Utan för att han ska vilja det själv.

Jag behöver inga svindyra rosor eller något speciellt. Om han så hade köpt mig en bukett tulpaner på ICA och sagt ”här får du för att jag älskar dig så mycket och är glad att du finns i mitt liv” så hade jag blivit världens lyckligaste. Eller varför inte en liten chokladbit eller favoritglassen.

Magen växer snabbare

Jag har tyckt att magen växer fortare än förra gången. Och nu börjar den redan kännas ganska stor tycker jag!

Det är svårt att undgå och se att jag är gravid nu – så tiden mellan ”är-hon-inte-lite-tjock” till ”jösses-är-hon-på-smällen-igen” gick mycket fort.

Min son är en sångfågel

Liten har än så länge inget stor ordförråd, även om han är väldigt verbal. Han är däremot musikalisk av sig – vem han nu har fått det ifrån!

Redan i höstas kunde man urskilja att han sjöng på ”Bä bä vita lamm”. Han har hela tiden tidigare sjungt sina obegripliga melodier – och älskar när vi sjunger för honom eller när jag sätter på en av skivorna med barnvisor på.

Sista tiden sjunger han gärna ”Blinka lilla stjärna”, där man hör ordet blinka och så ”blinkar” han med händerna (handrörelserna till). Melodin går ofta över i ”bä bä vita lamm”, i en underbar blandning.

Men så idag, ikväll i bilen så började han sjunga helt plötsligt. Jag ropade på sambon, ”hör du inte vad han sjunger?”. Helt tydligt med babyspråk sjunger han ”Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig”. Redan efter en dag hördes ”Lilla nigel acka dej, ahaha…”

Litens ordförråd sträcker sig annars ungefär till mamma, pappa, titta, här, vatten, napp, vovvov, mitt och sambons förnamn (han ropar efter oss), hej, hejdå. Men så plötsligt kommer orden ”lilla snigel”. Åh, mamma blir så stolt!

Sedan är han bestämd av sig och vi kan inte få honom att göra saker ”Kan du ge mamma den” osv. Han gör när han själv vill. Men frågar jag ”Kan du sjunga för mamma”, då sätter han igång direkt!

Skitmorgon

Idag var det en katastrofmorgon. Känner mig jätteledsen.

Hormonerna hjälper säkert till en del. Jag försov mig, Pappa tog för lång tid på sig och hjälpte inte till med Liten som han brukar utan bara stack iväg med bussen, jag är skitstressad och kommer 30 min för sent till dagis, Liten gråter hela vägen och snyftar rejält och stora tårar rullar ner från kinden och han sträcker armarna efter mig hela tiden.

Känner mig som en skitdålig mamma nu och vill bara gråta.

Jävla skitmorgon.

Första synliga rörelsen

Idag var vi på badhuset, hela familjen tillsammans med en annan familj. När vi sitter där och fikar så tittar jag ner på magen och plötsligt får jag se den hoppa till! En kraftig spark som syntes mycket tydligt, likt en vågs krusning på vattnet…

Tyvärr var det bara jag som såg det och Pappa var långt borta med Liten vid det tillfället, så han fick inte chans att se eller känna. Pappa har försökt känna några gånger men misslyckats, beror lika mycket på dålig tajming som dåligt tålamod.

Om sovande och dagis

Jag ringde dagis vid ett-tiden för att höra hur det har gått. Beskedet jag fick gjorde mig så glad och lättad att jag höll på att gråta. Han hade legat och grejat en stund på sin madrass och sedan somnat.

Uppskattningsvis sov han närmare en timme, men vaknade när en av fröknarna gick ut. Men det är mer än väl godkänt för första dagen anser jag. Vem är inte lättväckt när man sover på ett nytt ställe och inte är van vid dess ljud?

Han har varit trött ikväll och fick gå och lägga sig tidigare. Däremot har han inte varit ett dugg gnällig, utan glad och underbart gosig. Vi brukar ju annars gosa länge i sängen på morgonen, men det är numera bara ett helgnöje. Med goset ikväll fick jag ändå en påfyllning som jag lever på länge.

Ännu en trist milstolpe

Imorgon ska jag lämna Liten på dagis, för första gången ska han vara där en hel dag. Första dagen av många...

Men det känns otroligt trist och ledsamt. Som en stor seg jävla navelsträng som ska klippas av. Någon annan ska ta hand om mitt barn i åtta timmar. Så visst börjar man fundera på hur vettigt allt detta egentligen är.

Å andra sidan så hämtar vi Liten när de precis ätit mellanmål efter att han sovit. Att hämta honom efter lunch känns ändå meningslöst då han ska sova.

Och sova ja. Han sover 3-4 timmar i vagnen varje eftermiddag. Och som vi har kämpat och slitit med hans sömn hela tiden. Hur ska det bli nu? Jag förbereder mig själv för en jobbig period nu, där han ska anpassa sig till kortare sömn på dagen, andra mattider och att det blir lite kinkigare på kvällarna, där vi tyvärr måste börja lägga honom tidigare för att han ska orka.

Både sambon och jag har aldrig tänkt något annat än att vi båda ska jobba heltid. Våra föräldrar har alltid jobbat och jag har inte reflekterat över att själv göra något annat. I grund och botten handlar det nog snarare om att släppa taget. Något som kommer förr eller senare.

En stor tröst är iaf att det bara rör sig om 4½ månad, sedan kommer Liten att få vara hemma med mig och bebisen. Då ska vi mysa en massa och bara ha lördag hela veckan igen.

Då var det dags igen

Att fylla år alltså.

Som vanligt känns det inget speciellt, det är mest en massa stress för att hinna få ihop allt. Men visst är det trevligt att ändå få träffa familj och vänner.

Liten var så otroligt uppspelt när hans vänner kom på kvällen, jag har aldrig sett honom så glad och busig med kompisarna innan. Ljudnivån var ordentligt hög och jag kan ana hur framtida barnkalas kommer låta... ;-)

Han var vaken till otroliga halv elva på kvällen, utan att visa sig trött tidigare. Men väl i säng slocknade han fort.

Även om jag är en person som hellre ger folk presenter än får, så blev jag troligt glad för mina fina presenter - bland annat filter till min systemkamera, pengar (ska användas till min efterlängtade digitala fotoram), en bola, blommor och lite fotvårdsprodukter (har ju problem med mina fötter).

Avlämnandet på dagis

Nu har jag lämnat Liten tre gånger på dagis, mellan 1½ timme och nästan 3. Han är ledsen när jag går, men jag tror att han distraheras ganska bra och vad de säger så går det väldigt bra för honom där, även med maten. Men sedan har han blivit trött och ledsen och saknat mamma.

På måndag ska han sova där för första gången, jag är spänd över hur det ska gå. Och jag lider i förväg av oro att han får problem och kämpar emot.

Ännu mer foglossning

Att gå till dagis med barnvagnen när det är glashalt ute var nog inte det bästa för min foglossning idag. Nu är den ännu värre i ”gångjärnen”, däremot ok i ryggen.

Vecka 19 (18+6)

Barnet
Nu syns naglar, hår och ögonbryn. Barnet tycker om sötsaker. Forskning har visat att sprutar man in sockerlösning så dricker barnet mer. Detta betyder inte att du ska äta mycket sötsaker. Ät som vanligt och rör på dig i lagom takt. Vikt 280 gram.

Mamma
Du ökar med ungefär ett halvt kilo i veckan. Magen börjar märkas tydligt nu. Kom ihåg att äta rätt och röra på dig. Promenader är jättebra motion. Du vill kanske läsa mer om graviditeter, förlossningar och hur det är att bli mamma. Här har vi samlat många artiklar om olika saker som rör graviditeten men det finns också en mängd böcker, tidningar och andra internetsidor om graviditet och förlossning.

Pappa/partner
De senaste åren har det börjat skrivas en hel del även för män. Böcker och artiklar tar upp hur det är att vara med om graviditet och förlossning, och hur det är att bli pappa. Det bästa sättet för dig att få veta mer är kanske att prata med kompisar och vänner. Pappaskapet engagerar och de flesta pratar gärna om sina erfarenheter. Det finns vissa saker du inte kan läsa dig till.

Förutom all information och kunskap ni får under träffarna kan föräldragrupperna även vara utmärkta mötesplatser för blivande vänner. Ni kan träffas och stötta varandra under föräldraledigheten och i många andra sammanhang.

I föräldragrupperna får ni veta hur förlossningar kan gå till, förlossningens olika faser, olika typer av smärtlindring och vad du som partner kan göra. Ni får möjlighet att ställa alla era frågor. Ta tillfället i akt och prata med andra par om hur de tänker inför förlossningen.

Badhus

Idag besökte vi badhuset för första gången, Liten och jag tillsammans med vännen T och hennes dotter. Min annars tillbakadragne lille kille var sjövild och sprang runt över allt. Till råga på allt hände det något i kassan så vi fick vänta jättelänge innan vi kom in. Väl inne i omklädningsrummet fungerade det bra, likså vid poolen.

Men sedan… han sprang ifrån mig när jag tog på mig skorna, han spärrade vägen för de som skulle in för han var så förtjust i grindarna (älskar grindar och dörrar), skulle pilla på allt och vägrade sitt i mitt knä när jag skulle ta på honom skorna och sedan lyckades han ta sig ut utan mig och jag, jag kom inte ut. Sedan höll jag honom stenhårt i handen på parkeringen men han vägrade att stå stilla medan jag la in väskan i bilen och var tvungen att släppa honom.

Resultatet blev att jag burit alldeles för mycket på honom. Jag har under eftermiddagen fått rejält med foglossning, både i rygg och i ”gångjärnen” som jag kallar det, där benen sitter fast i bäckenet.

Aldrig mer åker jag dig själv utan Pappa. Och det var bara ett barn.

Dagisstart

Så var det dags. En vecka försenat började Liten på dagis. En hel timme var vi där och han var så upptagen med alla saker att upptäcka. Tyvärr var personalen som hade hand om inskolningen sjuka, så det blev väl lite havldant med information, men vi har ju två veckor på oss att lära oss och ställa frågor.

Fem och ett halvt år ska han gå på dagis. Min lille prins.

Han kommer att klara det galant och jag tror inte vi kommer ha några större problem, annat än traditionella svackor och klängighetsperioder.

Men känslan av att en annan person ska träffa honom åtta timmar varje dag, som vet vad och hur han ätit, vad han gjort under dagen, vad som gjort honom glad och ledsen, se hans framsteg… Det är tungt. Detta är ännu en navelsträng som måste klippas och den här gången gör det psykiskt ont. Förra gången lämnade jag till pappa och det var inga som helst problem.

Jag känner faktiskt stor tröst i att det bara rör sig om 4,5 månad. Sedan tror jag att vi ska ha kvar dagis 15 timmar i veckan, för hans egna skull. Men då kommer han ändå att få vara hemma hos oss i ytterligare ett och ett halvt år, tillsammans med lillebror eller lillasyster. Annars hade jag nog faktiskt funderat på att jobbat deltid, men som det är nu kommer vi att hämta strax efter de sovit och ätit mellanmål – att hämta tidigare känns meningslöst då man ändå får lägga honom att sova här hemma.

Vecka 18 (17+6)

Barnet
Barnet är känsligt för ljus, det kan göra olika grimaser, vinka och reagerar på ljud och buffar. Nu befinner sig hjärnan i ett händelserikt utvecklings-stadium. Vikt 220 gram.

Mamma
Du kan ha ökat mellan tre och sex kilo vid det här laget. Det är helt normalt och du kommer att gå upp ännu mer. Det kan kännas konstigt om du är van vid en konstant vikt men viktökning är ett tecken på att allt är som det ska.

Pappa/partner
En delaktig blivande pappa har en betydelsefull roll under graviditeten. Rent fysiskt är det kvinnan som är gravid och som är i centrum. Men graviditeten påverkar er båda. Ditt engagemang och stöd till henne gör det lättare. Ditt deltagande bör inte bara handla om att serva din partner. Du måste också ta fasta på dina behov och frågor. En god relation kännetecknas av att båda mår bra, tillsammans och som individer.

Ultraljud

Vilken fantastisk underbar känsla! Att få se sitt barn för första gången!

Jag sov lite dåligt på natten. Sedan var det en stressig morgon, min syster kom hit och tog hand om prickigkorven medan jag och Pappa åkte till MVC. Precis innan hon skulle sätta igång, sa bm att ”nu säger jag inget först utan jag ska bara kika själv först”. Då blev jag panikslagen.

Tänk om jag inbillat mig allt?
Tänk om den inte lever?

Tiden gick sakta, fast det var säkert inte mer än 2 minuter. Såg inget direkt som jag förstod något av. Sedan sa hon ”då kör vi igång” och genast kom bilden fram av det lilla pyret och ett hjärta som tickade alldeles helt fantastiskt.

Jag blev så glad och lättad att jag kunde börjat storlipa. Nu börjar jag fatta. VI SKA HA ETT BARN TILL!!! Herrejävlar, hur ska det gå?! Och hur gick detta till?! ;-)

Tiden från den 20 oktober när jag testade och fram till idag har varit lång. Under förra graviditeten hann jag med 3 VUL där jag fick bekräftat att jag faktiskt var gravid. Och inte minst testade jag på 3 stickor, här blev det bara en. Nu har jag gått nästan halva tiden, och inte riktigt vågat förstå vad som händer.

Moderkakan ligger i framvägg, vilket är förklaringen till varför jag inte känner något. Och inte nog med det, jag har ju känt efter på fel ställen, för långt upp. Men… mitt under ultraljudet kände jag en spark långt ner i höger sida! Med någon sekunds fördröjning såg jag det på skärmen! Nu vet jag precis vart jag har mitt barn, och sedan dess har jag känt av det några gånger till. Förmodligen lyckas den kicka runt precis där moderkakan slutar.

De hade registrerat mig på den 21 juni hos BVC, jag har själv den 22 juni. De flyttade deras datum sex (!) dagar! Helt otroligt. Det är precis som förra gången. Så jag litar inte på det ett dyft, mina barn är helt enkelt små i vecka 18. Jag kan min kropp som en klocka, och den har aldrig gett mig en cykel på +6 dagar (om jag inte varit påverkad av hormonbehandling). Jag vet precis när äl inträffade och vi hade bara sex en gång.

Ni kanske minns att de flyttade mig hela 8 dagar förra gången, trots att det var en IVF. Jag försökta förklara att det är en biologisk omöjlighet, men de lyssnade inte. BM som jag hade nu var förvånad och sa att IVF datum flyttar man inte. Och hon bad om ursäkt för att hon var tvungen att flytta mig igen... ;-)

Nåja. Bebis kommer när bebis vill. Runt den 22 juni!

UL ...

Kan inte fatta det! Imorgon är det UL! Jag som tyckte att den 15 januari är såååååå långt fram i tiden. Tänk, nu är vi snart där! I framtiden!

Är nervös. Och jädrans nyfiken.

Jobbig natt

Igår kväll upptäckte jag att Liten fått feber, men för övrigt var han inte påverkad.

Han vaknade sedan kvart i tre på natten och vi lyfte in honom till vår säng. Han hade nu hög feber och kunde inte somna om. Varje gång han sjönk ner i sömnen så ryckte han till och började då gråta. Sedan började det värka på honom, jag hämtade kallt vatten att dricka och iskall aloe vera kräm att smörja honom med. Efter det var han lugnare men han kunde ändå inte somna om innan halv sju.

Han vaknade några gånger och skrek men somnade om igen. Vi sov, om än halvtaskigt, till klockan nio. Liten var fortfarande trött och vi gosade en stund mellan gråten. En gissning är att det svider rejält när han kissar, därav att han vaknar i sömnen och gråter.

Mera prickar

Stackars Liten… Fast hans mamma verkar lida mer av hans vattenkoppor än vad han själv gör. Han är samma solstråle på morgonen och verkar inte vilja klia sig.

Han har nu fått ganska många, fast de är koncentrerade till olika områden – nacke, hals, underlivet och knävecken. Det dök upp en och annan liten i ansiktet igår som idag har blivit lite större, men inte så farligt. Än.
Han älskar att bli smord på kroppen så också imorse när jag smorde honom rejält med kylbalsam. Inte för att han verkar behöva det nu, men jag hoppas på en liten förebyggande påverkan där.

Uppskjuten dagisstart

Idag skulle vi gått till dagis idag, Liten och jag. En timmes första inskolning. Det blåser praktiskt taget storm ute, så det var skönt att få ligga kvar under täcket och gosa med Liten istället.

På morgonen hittade jag en 3-4 koppor till och några röda prickar. Ringde till dagis och meddelade att vi inte kommer. Inskolningen är uppskjuten en vecka.

Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska göra med jobb och fp. Vi kan ju omöjligt vabba eftersom det bara rör sig om en timme på dagis. Därför får jag försöka jobba så mycket som möjligt de här tre veckorna, både hemifrån och på kontoret. Dels kommer min syster vara barnvakt och dels kan jag åka iväg de dagarna Pappa slutar tidigt.

Liten är otroligt gosig av sig och varit så sista veckorna. Vi kramas och pussas mycket, han sitter ofta i mitt knä framför datorn och grejar med sina kritor, eller så sitter vi framför tv:n eller läser en bok. Han tycker också om att vara vid köksbordet med oss, men när han har ätit klart vill han ha en egen stol – en vuxen stol. Där kan han slänga sig över lite pålägg och bröd och tycker det är jättehäftigt att få stå där när vi äter frukost.

Vecka 17 (16+6)

Barnet
Vikten har fördubblats de senaste två veckorna. Barnet har koncentrerat sig på att organen ska växa och utvecklas och har hittills varit ganska smal. Nu börjar den samla på sig fett. Fettet behövs för att kunna hålla värmen när barnet kommer ut, men också för att skydda de inre organen. Vikt 170 gram.

Magen växer betydligt fortare denna gång än första. Det är mysigt att ha en liten mage att känna på. Det gör att graviditeten känns mer påtaglig och verklig.

Mamma
Se till att fortsätta äta rätt. Du kan börja svettas mer än normalt. Detta beror på den ökade blodmängden i din kropp. Många gravida blir även täppta i näsan. Du bör undvika nässpray, men koksaltlösning går bra. Det finns som spray och pipetter. Du kan även få mer besvär med flytningar samt få smärtor i ljumskarna. Nu är det dags för ultraljudsundersökning.

Jag har märkt av både ökad svettning och täppan. Framför allt lär ju Pappa märka av täppan eftersom den kommer när jag sover (=>snarkningar)... Sedan jag började ta Niferex varje dag känner jag mig piggare och har ingen eller sällan huvudvärk.

Pappa/partner
Dags för ultraljud. Nu kan du få se ditt barn för första gången. För många blir det en aha-upplevelse och först nu förstår man vad som faktiskt försiggår i den växande magen. För pappan känns det otroligt att där finns ett litet liv som ni skapat tillsammans. Vid en del mottagningar får man en bild eller video att ta med sig hem.

Snart så!

Lindrig vattenkoppor?

Jag förberedde mig mentalt, när jag skulle ta upp Liten ur sängen på morgonen, att hitta honom översållad med prickar och blåsor.

Men nada. Han har inte fått några fler koppor, däremot lite små röda prickar.

Vattenkoppor

Idag är det exakt två veckor sedan Liten träffade sin kusin med vattenkoppor. Av någon anledning har jag alltid sett just den här dagen, som den dagen har fått vattenkoppor om han blev smittad.

Så jag blev inte förvånad när jag hittade en stor vattenfylld blåsa bak på hans rygg. Efter några timmar dök det upp 2-3 till, och på kvällen hade han fem stycken. Men han har inte varit kinkig dagarna innan, inte haft feber eller dålig aptit. Snarare har han varit hur glad och go som helst.

Tyvärr blir det då ingen dagisstart på måndag.

Fortfarande trött och huvudvärk

Jag har blivit tröttare igen och fått tillbaka huvudvärken sista dagarna. Så från och med nu tar jag Niferexen varje dag, och jag hoppas att det kommer hjälpa.

Glädjande nyheter

Min syster ringde mig idag. Vi pratar inte så ofta per telefon utan mailar och smsar mest. Såg att hon hade ringt i måndags när jag var på spa. Funderade då på om det var något speciellt hon ville…

Vi pratade en bra stund, jag frågade henne en massa saker om att ha två barn, när de byter från spjälsäng till juniorsäng och en massa annat. Efter mycket om och men kläckte hon ur sig ”Jag kanske behöver låna lite kläder av dig till sommaren”!

Jag trodde direkt hon menade alla babykläder hon skänkt mig (hon skulle INTE ha fler barn) och utbrast glatt ”är du gravid?”.

Nej, det var hon inte. Men hon ska! Jag blev alldeles till mig av glädje. Vet inte varför men jag blev så glad. Så det var inte babykläder hon behöver till sommaren utan mammakläderna (hon har gett mig alla sina mammakläder också). Om hennes plan lyckas så blir det återigen fyra månader mellan våra barn, fast den här gången är det min som blir äldst. Jag tycker det är skitkul att mitt andra barn kommer få en kusin som är jämngammal, precis som Liten har i hennes andra son.

Vi fnissade en del över om någon av oss får en tjej, med tanke på alla killkläder vi har efter sammanlagt tre pojkar. Båda tänker vi oss som att ha pojkar i magen, och ja, ingen av oss skulle bli besviken om vi fick det igen. Vi gillar båda att vara mamma till pojkar – något vi trodde var otänkbart när vi var yngre, vi skulle båda bara ha döttrar. Å andra sidan är en tjej precis lika välkommen, men jag tänker inte sälla mig till dem som vill ha en av varje, eller skulle bli besviken över en tredje son.

Vi garvade även gott åt att våra föräldrar får nog se till att bygga ut om vi ska få plats alla till jul – eller så kanske de flyr allt och drar till Thailand istället! Syrran har även gett bort/sålt det mesta av barnvagn, sängkläder, babygym etc. Lite har jag fått så det kan hon få tillbaka.

Jag fick en rejäl insikt i mig och min syster idag. Telefonsamtalet efterföljdes av en massa mail. Vi är faktiskt väldigt lika. Sedan hon tänkte tanken så har hon grubblat, precis som jag gjorde i höstas. Sovit dåligt, bara ältat och funderat hela tiden. Vägt för och emot. Vi är också lika på när vi väl har bestämt oss för något. Då ska det hända NU! Helst igår. Vi är båda kontrollfreakar som måste ha koll på allt och planera.

Sedan hon berättade idag så jag har gått omkring och varit tokglad hela dagen. Har så gärna velat berätta för sambon när han kom hem från jobbet, men jag kände att det inte var rätt. Jag lovade visserligen att inte säga något till våra föräldrar, men ärligt talat så är det faktiskt en ensak mellan henne och hennes man. Jag är bara glad för förtroendet.

Vecka 16 (15+6)

Barnet
Fostret är nu en liten minibebis som du skulle kunna hålla i en hand. Navelsträngens fäste flyttar ned på barnets mage för att hamna på rätt plats. Fingrar och tår är tydliga. Barnmorskan kan höra hjärtljud med hjälp av en slags ljudförstärkare som kallas dopthone.

Önskar man kunde få kika in lite och se hur det ser ut... Jag längtar till ultraljudet som är om lite mer än en vecka.

Mamma
En del börjar känna sparkar redan nu, men det kan också dröja flera veckor till. De känns som ett sprattlande grodyngel och kan lätt blandas ihop med gaser och tarmrörelser. Stanna upp och känn efter och lär känna barnets rörelser. De blir mer och mer tydliga. Din kropp fortsätter växa och midjan försvinner mer och mer. Ditt hjärta pumpar runt en större blodmängd än vanligt vilket kan göra att du lätt blir andfådd. Nu är det dags att anmäla dig till en förberedelsekurs inför förlossningen. Tala med din barnmorska. Du kan läsa mer om förlossningen i menyn till vänster.

Jag känner efter hela tiden. Ibland tror jag att jag kanske känt något... Men jag är inte säker. Och jag är så otålig! Jag vill så gärna ha det bekräftat att det finns någon där inne... Jag har fortfarande huvudvärk och känner mig ganska trött så jag funderar på att börja ta en Niferex varje dag.

Halsbränna
En del gravida kan få halsbränna. Många känner en brännande känsla i bröstet och får sura uppstötningar. Undvik större måltider och mycket dryck sent på kvällen, undvik starkt kryddad mat och fet mat. Sluta röka och avstå från alkohol om du inte gjort det redan. Försök undvika stress. Ät på regelbundna tider och lägg gärna in något mellanmål. Se över ditt kaffe- och tedrickande. Om du fortfarande känner dig besvärad finns läkemedel receptfritt på apoteket.

Jag har haft känningar av halsbränna länge, men än så länge är det i ganska bra schack. Jag tror att jag har tagit en tablett, men det var under de första veckorna när jag mådde så dåligt.

Äter själv

I november så började vi testa att låta Liten äta själv vilket gick över förväntan avseende yoghurt, men gröten blev ingen succé. Tyvärr så blev han bara sämre och sämre på att äta själv, det kom mindre och mindre i munnen så vi la ner det. Han satt mest bara och petade, men gapade stort när vi hjäpte honom.

Så i jul blev han tokig när han inte fick hålla i skeden, vilket gjorde att vi hade var sin sked (inte för att han åt så mycket med sin, men han ville peta). Så när vi kom hem efter julen, så ställde jag helt sonika fram grötskålen på morgonen med en sked. Han åt allt utan sista skrapet själv!

I början var det bara morgonen som han skötte så här bra, men sakta men säkert så har det rullat på och nu äter han alla målen helt själv! Ibland är det knappt att jag kan skrapa ihop en sked när han anser sig vara klar!

Det är underbart att ha den tiden på morgonen, när han äter så pasar jag på att plocka undan lite, duka fram min frukost. Det bästa är nämligen att han får äta ensam så att inget distraherar honom.

Fruktan

Svärföräldrarna satt idag och diskuterade en dödsannons över frukosten. En tjej i min egen ålder som dog vid förlossningen. Efter att de pratat om detta en stund fick jag faktiskt be dem byta samtalsämne. Jag ville inte höra ett ord till... De höll med och sa inget mer om det, men de hade nog inte tänkt sig för så noga.

När jag var gravid med Liten funderade jag på riskerna med en graviditet. Och att faktiskt dö på grund av den. Men jag kände ingen oro, utan jag kände att blir det så, så får det bli det. För Litens skull.

Men nu är det annorlunda. Jag vill leva och se Liten växa upp. Att jag skulle gå miste om detta härliga barns uppväxt och liv är något så frukstansvärt hemskt att jag får panik. Och sista tiden känner jag hela tiden att panikångesten är på väg att bryta fram, att jag inte kan hålla den i schack...