Jag älskade ju att gå på yogan med Liten i magen. Det var vår, varmt och skönt ute, ganska så soligt i maj 2007. Av en händelse ramlade jag in på deras hemsida ikväll och det visar sig att de har en gravidyoga kurs som börjar på torsdag!!! Det är ju för bra för att vara sant. Den är lite senare än innan, vilket innebär att Pappa får ta hand om kvällsbestyr och läggning av Liten.
Men jag känner att jag måste förbereda mig mentalt. Jag behöver få den här tiden med Mini, det känns som att jag inte kunnat fokusera på bebisen i magen något alls, utan redan nu ”hänger den bara med”. Jag är inte riktigt införstådd med att jag ska bli tvåbarnsmamma och att jag faktiskt ska föda barn om lite mindre än två månader.
Förra gången vaknade jag upp någon gång runt vecka 32 och slukade böcker och började även då på yogan. Det är väl dags att jag vaknar nu och börjar bearbeta mig själv. Jag känner mig även skyldig Mini att verkligen ta tillvara på den här sista tiden då den är i magen, och låta oss knyta an ordentligt.
Fast när jag ser Liten, glad och skrattandes kommer gåendes mot mig, då får jag sådana skuldkänslor. Att jag ska älska någon mer. Att han inte ska få min fulla uppmärksamhet. Att jag inte alltid kan lägga ifrån mig allt vad jag har för att trösta honom eller hjälpa honom.
Kärleken till Liten är så stor och jag älskar att vara mamma till honom. Allt det jag har längtat efter har uppfyllts med råge och mer än så där till. Jag har insett att kärleken inte kommer att delas, att de ska få hälften var av det jag har idag. Utan att den kommer att växa sig ännu större och starkare för varje barn vi får. Det känns både skrämmande och spännande.
När jag var mammaledig kunde jag känna att det knöt sig i bröstet och att hjärtat var så fullt av kärlek att nu finns det inte plats med mer. Men så plötsligt en dag, så känner man bara att det är starkare och större – och man tror återigen att det inte kan bli mer. Men det blir det. Jag kan inte förklara det bättre i ord, det är så fantastiskt att det måste upplevas självt. Jag har pratat om detta med mina mammavänner och de vet precis vad jag pratar om – vilket är skönt, att någon förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar