Idag fick jag frågan från svärfar om det inte skulle bli skönt att ”bli av med den där magen”. Nä, det tycker jag inte alls.
Jag älskar att vara gravid, jag älskar min mage trots att jag känner mig otymplig och tjock. Men det är en sådan mysighetsfaktor att känna detta lilla liv inom mig, att medan jag sitter och jobbar får en liten buff som påminnelse om verkligheten, om vårt andra kärleksbarn. Ännu ett sommarbarn med allt som hör till. Att få en möjlighet att uppleva det som hände oss 2007 igen.
Flera pratar här om Vätternrundan. Att cykla i 10-12 timmar. Fy fan säger jag, och påpekar att jag hellre föder barn, det tar ungefär lika lång tid (för mig). Då ser folk på mig som jag är galen. Då får jag väl vara det då. Jag hatar att cykla om det inte är en skön cykeltur en sommarkväll i Varberg, men föda barn är nog det häftigaste som jag vet.
Ja, självklart om allt går bra. Annars blir det ju precis tvärtom. Men jag kan inte gå och vara orolig att något ska hända. Att det ska bli som förra gången med Litens hjärtljud och beredskapen på att ta ut honom fort. Nej. Stefan Holm hade aldrig hoppat så högt som han gjort under sin karriär om han inför varje hopp skulle fundera på om han inte skulle riva.
På samma sätt är det för mig. Jag ska föda barn och det kommer att gå jättebra. Händer det något känner jag mig tryggare än förra gången, för nu vet jag vilken kompetent och underbar personal som jobbar där. Jag överlåter till dem att bedöma situationen, vad det än blir. Sambon är också mer insatt med den förra erfarenheten.
Synd bara att jag är 34, jag hade velat föda MÅNGA barn! :-) Nu måste jag bara övertala Pappa om ett tredje barn, men det vill jag vänta med i tre år, dvs ett extra år mot den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar