Så var det dags. En vecka försenat började Liten på dagis. En hel timme var vi där och han var så upptagen med alla saker att upptäcka. Tyvärr var personalen som hade hand om inskolningen sjuka, så det blev väl lite havldant med information, men vi har ju två veckor på oss att lära oss och ställa frågor.
Fem och ett halvt år ska han gå på dagis. Min lille prins.
Han kommer att klara det galant och jag tror inte vi kommer ha några större problem, annat än traditionella svackor och klängighetsperioder.
Men känslan av att en annan person ska träffa honom åtta timmar varje dag, som vet vad och hur han ätit, vad han gjort under dagen, vad som gjort honom glad och ledsen, se hans framsteg… Det är tungt. Detta är ännu en navelsträng som måste klippas och den här gången gör det psykiskt ont. Förra gången lämnade jag till pappa och det var inga som helst problem.
Jag känner faktiskt stor tröst i att det bara rör sig om 4,5 månad. Sedan tror jag att vi ska ha kvar dagis 15 timmar i veckan, för hans egna skull. Men då kommer han ändå att få vara hemma hos oss i ytterligare ett och ett halvt år, tillsammans med lillebror eller lillasyster. Annars hade jag nog faktiskt funderat på att jobbat deltid, men som det är nu kommer vi att hämta strax efter de sovit och ätit mellanmål – att hämta tidigare känns meningslöst då man ändå får lägga honom att sova här hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar