Ja, det är ungefär så mycket som det får plats mellan mig och Pappa i sängen...
Jag känner mig otroligt ensam i denna graviditeten. Inga frågor om magen, ingen klapp, inget gos, ingenting alls...
Jag har emellanåt grymt ont i fästet mellan benen och bäckenet, vilket förvärras om jag burit mycket på Liten. Jag blir lätt anfådd och jag har börjat få sammandragningar vid ansträngning. När jag reser på mig kan det värka till i ryggen, men det går oftast över när maskineriet har kommit igång. Kan fortfarande få rejäla kväljningar av dofter (inkl Litens bajsblöjor...)
Jag skriver inte detta för att klaga. Utan bara förklara att så här ser min dag ut varje dag. En verklighet som Pappa inte känner till eller förstår. De gånger jag berättar något tycker han att jag klagar.
Och egentligen mår jag ganska bra. Det är mysigt med bebis i magen och värken klarar jag av. Vissa dagar är bättre än andra... Det jag önskar är bara lite förståelse och kunskap över situationen. Och massa kärlek för att jag bär hans barn och för att vi ska bli fyra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar