Samtal med BM

Jag har känt mig så himla trött på sistone, jag vill bara lägga mig i soffan och inte gå upp på hela dagen. Jag har huvudvärk som jag annars normalt inte har.

Ringde BM idag. Jag ska börja med Niferexen idag och ta en varannan dag till en början med.

Vecka 15 (14+6)

Barnet
Fostret kan suga på fingrarna. Huden är fortfarande mycket tunn. Barnet börjar lagra kalcium för att utveckla skelettet. Fostret har i princip formats färdigt. Även ansiktet är klart och tydligt, men öronen utvecklas fortfarande lite. Barnet kan hicka. Om du känner fosterrörelser nu kan det kännas som regelbundna tickningar i magen som pågår i några minuter.

Jag känner fortfarande inget!!! Jag vill ju så gärna få ett livstecken, något som bekräftar att det verkligen bor någon där inne. Jag tycker att jag borde känt av någon hicka, men icke...

Mamma
Eftersom fostret lagrar kalcium kan du under den här perioden bli sugen på mjölk. Drick gärna mjölk både nu och senare. Ditt hjärta har växt och har nu 20 procent högre kapacitet för att klara syretillförseln till både dig och fostret. De flesta har nu vuxit så mycket att kläderna börjar bli för trånga. Psyket påverkas allt mer. Många känner sig svartsjuka och drömmer starka livliga drömmar.

Jag drömmar mycket konstigt och livligt. Jag har ganska mycket drömmar annars, men det här är ju löjligt. På sista tiden har det varit mycket mardrömmar. Jag är inte förtjust i mjölk, och yoghurten har jag blivit illamående av - för att inte tala om kalciumtabletterna. Men jag måste göra något åt det - snart!

Gravid igen
Många kvinnor som har barn tidigare tycker att de ägnar barnet i magen för lite uppmärksamhet, vilket skapar skuldkänslor. Det är naturligt att inte vara lika uppfylld av sin graviditet när det samtidigt finns äldre barn att ta hand om. Njut när du kan och hinner.

Det är ju annorlunda den här gången. Innan var alla mina tankar med magen då Liten låg där i. Men nu finns ju Liten utanför magen och det går ju helt enkelt inte att vara så uppslukad av den här graviditeten som förra gången. I början kunde jag känna dåligt samvete över det, men det berodde nog på att jag samtidigt mådde så dåligt och hade negativa tankar. Men nu tar jag stunder som bara är min och magens. En hand på magen när jag ska sova, en smekning då och då. Funderingar. Namnförslag. Och i allt mys med Liten så finns hans lillebror eller lillasyster med oss. Hela tiden.

Pappa/partner
Stundtals kan det vara besvärligt att leva med en gravid kvinna. Humörsvängningarna kan periodvis vara stora. Ena stunden kan hon vara hur glad som helst, nästa stund kan allt vara botten. Eftersom du står närmast kan du få klä skott för en del av hennes nedstämdhet. Du kan påverkas av detta och själv bli både ledsen, arg och frustrerad och undra hur det här ska gå. Det ligger säkert något i det din partner känner men irritationen eller ledsamheten kan vara oproportionerlig i relation till vad det gäller. Försök ha överseende. Orsaken ska tas på allvar men undvik att nämna att det rör sig om hormoner. Som ett stöd för dig själv kan du försöka sätta det i proportion och inte låta det påverka er relation allt för mycket.

Ja, svårt att kommentera detta. Men jag tycker att mitt humör är betydligt bättre nu när jag också mår bättre, och bättre än det var förra graviditeten. Men inte enligt Pappa...

Ännu mer officiellt

Under julhelgen har Pappas familj och släktingar fått ta del av våra nyheter.

Vi hade tänkt försöka vänta med att berätta till julafton, men vi hann nog inte vara mer än en timme hemma hos svärföräldrarna (den 22:a) innan svärfar (återigen) frågade när det var dags för syskon. "Ja, vi tänkte oss den 22 juni", svarade Pappa. Först trodde de att vi skojade men sedan insåg de att det var sant.

Men inte heller här blev det de glädjetjuten vi trodde och hoppats på. Även om de var väldigt glada var det inte ens någon som sa grattis... Inser mer och mer att man tror sig vara så himla unik, men det är ju en del som gjort detta före oss. Men för oss är detta så jävla fantastiskt och häftigt, och jag tänker fortsätta känna mig unik. Det är detta vi kämpade för så länge, så jag struntar i vad andra tycker och tänker. Vi ska bli föräldrar igen och den glädjen är så stor för oss.

För övrigt hade Liten nog en ganska rolig jul. Tyvärr kändes stället vi var på under doppardagen och julafton inte ett dugg barnvänligt - levande ljus på golvet, fullt med blommor och prydnadssaker, spegel... Jag tyckte jag mest fick gå runt och säga "ajaj" till Liten. Och första kvällen kändes det som en riktigt vuxenkväll där de vuxna satt vid bordet och pratade och drack snaps. Liten blev snabbt kinkig och jag blev lättnad över att få åka hem med honom till svärföräldrarnas hus. Där gav jag honom gröt och sedan kunde vi mysa i lugn och ro innan det var dags för honom att sova.

Julafton blev bättre, han fick mer uppmärksamhet och var fascinerad över alla julklappar som han fick. Högen med julklappar blev som en tron för honom, och han såg rolig ut där han satt mitt i.

Men jag är van vid en annan typ jul och eftersom vi firar vartannat år hos respektives föräldrar så funderar jag på hur det kommer bli om två år. Jag tar seriöst på julen och jag vill ha en seriös jultomte till min då snart fyra-årige son. Jag tror att det kommer sluta med att jag själv kommer få bli tomte för att få en någorlunda jul som jag önskar för mina barn.

Vecka 14 (13+6)

Barnet
Fostret kan hicka. Kroppsdelarna är nu så tydliga att man till och med kan se vilket kön det har. Fostret rör på sig i fostervattnet.

En del i min forumsgrupp på familjeliv har redan börjat känna. Och jag känner efter jättehårt. Hela tiden. Ibland är det något där, men jag är inte säker på om det är tarmarna eller om det är bebisen.

Mamma
Den trötthet du känt i början av graviditeten kan börja avta och du börjar känna dig piggare igen. Huden på magen tänjs ut. Hos många gravida kan en mörk strimma synas mitt på magen. Den beror antagligen på hormonella förändringar och brukar oftast blekna bort när barnet är fött för att försvinna helt efter något år. Undvik att sola under graviditeten eftersom det är lätt att få pigmentfläckar.

Bröstvårtorna och området runtomkring bröstvårtorna kan bli mörkare. Din livmoder är nu ungefär lika stor som en grapefrukt. Är det andra eller tredje graviditeten kan du uppleva att magen är större än första gången. Uppdatera din familj hela tiden om hur du känner dig så de kan stötta och hjälpa dig.

Inte denna gång heller har jag någon mörk strimma på magen. Och jag önskar att det hade varit MÖJLIGT att sola. Jag avskyr det här gråtrista vädret. Mörkt och dystert. Bröstvårtorna är mörka, djupt purpurröda och mycket känsliga. Speciellt mot petiga småbarnsfingrar som ska trycka in dem som om de vore knappar. Och magen den växer fortare än förra gången - kroppen vet nu hur den ska fungera!

Sex
Sexlusten ökar hos många kvinnor mellan fjärde och sjunde månaden. Det har att göra med att betydligt mer blod cirkulerar i kroppen och att könsorganen är mer känsliga för stimulans. Mot slutet av graviditeten kan sexlusten gå ner igen, helt enkelt för att kvinnan känner sig stor och otymplig och kanske är rädd att barnet ska skadas.

Det kommer jag ihåg från förra gången! ;-) Har börjat få lite trevliga drömmar i takt med att jag mår bättre så jag ska nog ta och krypa lite närmare Pappa i sängen...

Pappa/partner
Graviditet och sexualitet hör ihop. Många tycker att en gravid kvinna är både vacker och sensuell. Däremot är intresset för sex under graviditeten väldigt olika för både män och kvinnor. En del är mer sexuellt intresserade och andra inte alls. Att ha sex när man väntar barn är helt normalt. Sex kan kanske bidra till att ni mår bra, att relationen mellan er blir bättre och att ni kommer varandra närmare. Men som så mycket annat handlar det om vad du och din partner känner.

Vi får väl se hur det blir framöver. Pappa såg inte mig som ett sexobjekt förra gången. Inte som en strandad val heller, men däremot som en kvinnlig behållare av hans barn. Och en sådan har man inte sex med... Men man kan mysa med bara närhet också. Att somna intrasslade i varandras armar och ben är underbart det också.

Spådom

Idag hade vi familjerna E och E på lite lussefika, där barnen "bytte" julklappar. Efter fikat så spådde vännen S mig med sin guldring och ett hårstrå från mig, där ringen skulle pendla eller snurra över min handled.

Intressant tyckte skeptiska jag och studerade noggrant S:s hand om den rörde sig och hjälpte till. I början tyckte jag det, men sedan var den stilla… Först pendlade den starkt och visade då på Liten (en son). Sedan stillade den sig och stannade. Började sedan snurra runt i en väldans fart, vilket då skulle betyda att pyret i magen är en liten tjej. Efter ett tag lugnade den ner sig och stannade. Men var det nog med det? Nej, sedan satte den rejäl fart igen och pendlade starkt fram och tillbaka – ytterligare en son! Efter att ha pendlat en stund, så stannade den och fortsatte inte heller.

Intressant. Och facit är i magen.

Lilla julafton

Eftersom vi åker till sambons föräldrar och firar jul iår så hade vi lilljulafton med min igår. Det var mysigt, barnen fick lite julklappar och vi vuxna hade julklappsrace efter att ha ätit lite julmat.

Jag trodde att mamma skulle ringt mig under veckan som gått, och kanske kollat hur jag mådde, ställt lite frågor som kanske dykt upp efter berättandet. Men inte. Däremot så kom hon och pratade med mig lite när vi blev ensamma. Hon sa att hon blev så glad när vi berättade förra veckan att hon höll på att börja storlipa, att det var tur att min syster också varit där annars hade hon nog inte kunnat hålla sig.

Varför håller hon inne med känslorna? Varför kan hon inte unna mig den glädjen att få se deras glädje?

Ändå känns det lite tröstfullt att hon faktiskt var gladare än hon visade, och att jag hade rätt i att det kändes lite konstlat.

Men det är ju lite som så att det vi går igenom har miljoner människor gjort före oss. Men för oss är detta väldigt SPECIELLT. Och så är det väl lite för de flesta av oss som väntar barn. Då har vi väl rätt att få vara lite speciella och kanske lite malliga i vår bubbla. För det som händer, det är märkvärdigt. Och häftigt.

Vecka 13 (12+6)

Barnet
Risken för missfall minskar betydligt. Mycket är färdigt och fostret koncentrerar sig nu på att växa. Huvudet växer däremot lite långsammare nu. Få missbildningar tillkommer efter vecka 13. Fortsätt vara försiktig med vad du äter och dricker. Det påverkar fostret under hela graviditeten. Nu börjar de mänskliga dragen träda fram allt tydligare. Längd huvud till stjärt 74 mm.

Jag har inte oroat mig direkt för något missfall den här gången (heller). Jag har mest varit upptagen med att överleva varje dag. Hela min dag har gått ut på att ta mig igenom jobbet (och få något gjort), nästa milstolpe har varit att överleva tills Liten ska sova - och sedan få honom i säng. Sedan kan jag bara få ligga och må dåligt utan att ha dåligt samvete för att något ska göras eller någon ska tas hand om. Och få gå och lägga mig direkt efter honom om det så har behövts.

Mamma
Fostret påverkas hela graviditeten av stress, så tänk på att ta det lugnt. Avstå från alkohol, droger och tobak och lev sunt. Nu mår de flesta gravida inte längre illa men tyvärr finns det några få som fortsätter att må illa flera veckor till. Du kan märka hur livmodern börjar växa i en jämn takt. Magen börjar rundas lite. Din midja försvinner och du kommer antagligen inte i dina vanliga kläder längre. Även om det inte syns utåt kan du själv se skillnad när du är naken.

Magen putar lite, men nu är jag inte längre orolig att någon ska "komma på mig" på jobbet, utan klär mig i tunikor och tajta tröjor. Det är framför allt på eftermiddagarna som magen svullnar upp lite mer, ibland har jag sett till att hålla mina armar för, eller burit på papper eller en pärm!

Pussar

Liten har titt som tätt innan gett oss blöta pussar med munnen öppen. Oftast när man har bett om en puss så sätter han fram pannan. Ett beteende som gärna upprepas gång på gång när jag matar honom. Men mamma pussar så gärna! Bara jag får hinna lassa in en ny sked med mat emellan så.

Men nu formar han istället munnen och kommer fram och pussar oss, nästan så fort vi ber om det. Och sedan skrattar han lite förläget och myser. Här får han i alla fall ingen som biter honom i kinden!

Att kärlek kunde kännas så här stort, det kunde jag aldrig ana. Eller förstå. Och tur är väl det, i sådana fall hade barnlösheten varit ett ännu värre träsk.

En tanke slog mig

Herregud.

Jag har ju blivit en sådan där.

En sån som har sex en gång och sedan blir på smällen.

Ja herrejävlar så det kan gå!

Pappaledigheten går mot sitt slut

Pappa har nu börjat känna stor sorg över att tiden hemma med Liten går mot sitt slut. Fyra veckor kvar, varav bara 2 ensam, sedan är ju jag hemma över helgerna.

Och jag lider faktiskt med honom. Jag är jätteledsen för hans skull, för jag vet hur jag kände det själv. Men faktiskt var det lättare att gå och jobba än vad jag trodde. Men tiden strax innan, den var otroligt jobbig.

Men Pappa har redan planerat för nästa ledighet. Han vill vara hemma ett halvår igen med Liten och Knodden. Men han har tyckt att det var frukstansvärt tråkigt att vara hemma under hösten (här har det varit rena skitvädret), så nu vill han istället vara hemma från våren.

Jag kan tänka mig att dela på våren och hösten. Jag är ledig från juni till april, sambon är hemma maj till oktober, sedan tar jag de två sista månderna, eller om vi delar på dem. Men för att få ihop det ekonomiskt så behöver jag fortsätta att jobba hemifrån under min mammaledighet, något jag ändå har haft för avsikt att göra. Det ligger en bärbar dator till mig i budgeten för 2009, så den hoppas jag på för hade jag haft en under min förra ledighet så hade jag kunnat jobba mer (och bättre).

Så var det äntligen berättat

Vi åkte till mina föräldrar på kvällen, jag var spänd av förväntan. Sambon likaså tror jag.

Mamma och pappa blev överaskade att vi kom, vi dök väl upp närmare en timme efter syrran och hennes killar tror jag. Vi var tvungna att stanna i affären innan och köpa gröt, som jag inte hittade vart den fanns, ny affär...

Jag påtalade flera gånger att jag "kom med bullar", men min mamma förstod ingenting. Men pappa gjorde det tidigt, påstod han iaf senare. När jag hade hintat för femte gången eller så, så sa min pappa något om att "ja, du är väl gravid igen, annars kommer du ju inte med bullar".

Jag bekräftade och de blev väl glada. Ändå är jag besviken på deras reaktion. Jag hade förväntat mig lite mer jubel, spontana grattis osv. Efteråt när vi åkte hem så var både jag och sambon lite besvikna, vi hade hoppats på mer. Men det är väl som så att det bara är för oss själva som det är så himla fantastiskt. Både barnet i sig, men också att vi klarat det själva den här gången.

Min andra syster gjorde dock som man normalt brukar, slängde sig runt halsen och skrek grattis.

Samtidigt känns det som att jag och mamma fortsätter glida isär mer och mer. En mamma till en annan mammas första frågor brukar väl ändå avlösa varandra snabbare - hur det har varit, hur man mått osv.

Tyvärr kändes det som luften gick ur oss lite...

Mitt te...

Jag har faktiskt så smått börjat dricka te igen. Första dagarna så var det intetsägande. Det var inte så där rasande underbart som innan, men jag blev heller inte illamående av det. Jag har nu även kunnat ta te till frukostrasten på jobbet, men något kaffe tar jag fortfande inte.

För någon månade sedan fick jag en insinuation om att jag kanske var gravid för att jag plötsligt drack vatten på rasten. Jag började skratta och försökte säga något kul, men jag var alldeles för överrumplad. Som tur var kände sig min kollega lite förlägen och sa snällt att "vem vet, den här gången kanske det går av sig självt för er" (hon trodde kanske att hon gjorde mig ledsen iom att vi inte "vet" om vi kan få fler barn).

Hon skulle bara veta!

Finanskris

Jag vet inte om jag lever i en bubbla. Men dagligen nu i flera veckor har jag matats av i media om hur fruktansvärt djup den här krisen är. Chock. Fasansfullt. Lågkonjunktur.

Och visst är många varslade. Redan sparkade. Även i min närmaste närhet. Och visst funderar jag på hur vi själva skulle klara oss, och om vi behöver bli oroliga.

På min arbetsplats har vi redan ridit ut en storm, i början av 2000-talet. Då fick flera personer gå. Än så länge är ingen varslad här, men alla vet om läget förvärras så kommer det hända. Jag tror inte att det är någon fara för min del, men visst sitter inte graviditeten riktigt rätt just nu.

Men om jag bara ser till mig själv, så har vi fått det bättre. Bolåneräntan är lägre än på länge och det talas om fler räntesänkningar. Bensinpriset är låg igår på 9:94! Det innebär att varje gång vi tankar så sparar vi bortåt 150 kr mot för några månader sedan. Det är en hel del pengar det. Och jag fick en hel del oväntade pengar i form av föräldralön från företaget, vilket var helt underbart nu innan jul.

Jag känner ändå stor optimism inför 2009. Och marknaden styrs av psykologiska krafter. Tyvärr kan inte min optimism påverka USA (som tyvärr styr alldeles för mycket av världsekonomin), men jag kanske kan sprida lite positiv anda. I min närmaste närhet.

Inget berättande

Igår mådde jag ta mig tusan skitbra hela dagen! Jag jobbade till halv sex (!) och åkte sedan och handlade, och ställde mig och bakade vid 19! Hade massa massa ork! Däremot har jag haft ett lätt illamående idag och på eftermiddagen kom tröttheten. Jag blev besviken, jag trodde att det hade vänt.

Men det blev inget berättande idag för min familj. Mamma har åkt på magsjuka efter att ha träffat Litens kusiner.

Jag som till och med bakade bullar igår som jag skulle ta med, nästan rykande färska. Vi får se nu när det blir.

När vi berättade om graviditeten med Liten för min familj, hade jag köpt med mig bullar. Vi åkte hem till dem utan någon förvarning. Pappa har skämtat om det att vi brukar aldrig komma på besök utan förvarning, absolut inte en vardag kväll och absolut inte med bullar. Så de förstod ju att det var något vi ville säga...

Därför tänkte vi nu dyka upp, oanmälda med bullar igen. Min syster, som ville vara en flugskit på väggen, har jag bett dyka upp med sina killar.

Vi får se om de fattar...

Lite funderingar...

När jag sitter på bussen på morgonen studerar jag ungdomarna som ska till högstadieskolan. En del är snyggt klädda med tuffa frisyrer, andra ser ut som små ligister med svarta huvtröjor, där de har dragit upp luvan över huvudet. En del ser snälla ut, andra hade jag inte velat träffa ensam en kväll.

Funderar på hur Liten kommer att se ut. Hur han kommer att bli. Kan jag påverka? Kommer vi att gräla om hans klädsel? Kommer han vara en stilig kille som är omtyckt, eller kommer han vara en som hellre ställer sig utanför, och klär sig udda?

Hur mycket kan vi påverka med vår uppfostran? Räcker det långt med kärlek?

Och förresten. En annan sak apropå bussar. Ett förslag finns att sänka åldern för att ta busskörkort från 21 till 18 år. Med risk för att låta som en gammal kärring så säger jag NEJ TACK! Jag vill inte åka med nybakad 18åring som styr bussen. Lite mer torr bakom öronen än så kräver jag.

Fortfarande en bra dag

Fan, jag mår fortfarande bra!

Och jobbar!!!

Fast jag är så gasig i magen att jag ser ut som jag är i sjunde månaden eller något! ;-) Döljer hela tiden magen när jag går iväg här.

En bra dag!

Jag mår faktiskt riktigt bra idag! Vågar jag skriva det?! Igår var det så där hela dagen, fram till kvällen. Då försvann faktiskt illamåendet och jag fick massa energi! Ska baka bullar idag när jag kommer hem. Sedan ska vi njuta av att bara vara själva hemma. Vi beställer nog pizza ikväll! :-D Ingen orkar laga mat! *

Magen är lite rund, mer framåt lunchtid. När jag är ute och går med en kollega på lunchen känns det som den växer. Hon säger åt mig att knäppa upp kappan när jag ska in, för att det syns. Men jag tror inte att folk tänker på det så mycket, visst putar midjan ut, men det kan ju lika väl vara den ”vanliga” kulan!

* Vi har haft hantverkar här en längre period som nu är klara.

Nu är jag rejält trött på detta

Jag är så trött på att må illa och känna mig trött och sliten. JAG VILL INTE MER!

Jag vill må bra, njuta av att magen växer. Och jag vill orka med hushållsgörat, jobba med mina foton, julstöket. Inte minst leka med Liten...

Ett plus i kanten är dock att Liten sista dagarna (inklusive helgen) sovit ända till klockan åtta! I sin egna säng! Så mamma har iaf fått sova...

Vecka 12 (11+6)

Barnet
Nu finns det mesta på plats och fostret koncentrerar sig på att växa. Det börjar växa hår på kroppen som ska skydda huden. Naglar har vuxit ut på tår och fingrar. All näring går via moderkakan till fostret så glöm inte att tänka på vad du äter och dricker. Den kan både öppna och stänga munnen och producerar flera egna hormoner. Längd huvud till stjärt 60 mm.

Det är så svårt att föreställa sig vad som pågår där inne. Än så länge har man ju inte fått ta del av något av det mysiga med en graviditet. Utan bara det jobbiga.

Mamma
Forskning visar att det är mindre vanligt med missfall efter vecka tolv. Illamåendet upphör för många. De flesta har ökat ett till fyra kilo. Har du kräkts mycket kanske du till och med har minskat i vikt. Det är helt normalt. Ni har kanske redan berättat för era föräldrar och/eller nära vänner att ni väntar barn. Men många väntar med att berätta till vecka tolv. Andra berättar från dag ett och tänker kanske att om det sker ett missfall så vill vi kunna prata med våra nära om det. Det kan vara skönt att få berätta, att inte hålla på hemligheten längre. Äntligen får ni glädjas öppet tillsammans med era vänner och familj.

Vi har inte berättat än för våra familjer. Min ska få veta på onsdag, Pappas familj till jul. De enda som vet är min ena syster och några av våra närmaste vänner. Framför allt har jag känt att jag inte vill berätta innan jag själv kan känna riktigt glädje över det. Och det har jag börjat göra nu, i samband med att jag börjat må bättre och börjat få tillbaka mig själv och mitt liv. Och någon vikt har jag inte ökat, utan jag har bara gått ned.

Vissa dagar är jag pigg och känner mig nästan som vanligt. Då kör jag på med jobb och städ hemma. Sedan får jag betala priset och är som död i 2-3 dagar efteråt. Inte kul alls.

Gaddande gnäll

Kanske sista dagarnas gnäll har berott på den stora och tolfte tandens uppdykande? Nu är den i alla fall uppe ser mamma. Jösses. 12 gaddar...

Stora killen ju!

Vi sover dåligt

Liten vaknar nu ofta på nätterna och är ledsen, vill inte somna om. Då får han naturligtvis komma och lägga sig hos oss.

Men inatt... Han var vaken mellan 03 och 05, bökade runt i sängen. Höll på att somna om flera gånger, men bestämde sig sedan för nej, här ska inte sovas. Försöker gång på gång klättra över oss för att ta sig ner på golvet och leka.

Sedan jag blev gravid så har jag så svårt att somna om. Blir jag väckt jag kan få ligga upp till en timme och vrida mig fram och tillbaka utan att lyckas somna om. Och när Liten sover jämte oss, ja då väcker han mig rätt ofta. Samtidigt får jag panik över att jag MÅSTE somna om med en gång, eftersom jag vet hur trött jag är annars på jobbet. Och hur lätt är det att somna om bara för att man måste?

Biten...

Idag fick Liten rejält stryk av en liten tjej. Samobn var på öppna förskolan, och hörde plötsligt hur Liten började gallskrika. Pappa hittade honom, ihop med en tjej i samma ålder, med tårarna sprutandes och helt röd i ansiktet. Snart börjde ett märke uppträda på kinden, först vitt, sedan rött och sedan... ja, ett tandavtryck. En pusslek som gick överstyr kanske?

I vilket fall var han länge otröstlig, men säg vad som inte kan hjälpas av lite majskrokar!

Liten kan bita mig om vi leker och han blir för uppspelt. Det gör ont som satan och jag skriker alltid till högt (ofrilligt) så jag hoppas att han lär sig att sådant gör ont, och inte bitar andra. Pappa har råkat ut för hans tänder någon enstaka gång bara, och en tjejkompis som stoppade in fingret i munnen på honom i somras...

Spirande glädje

Ja, idag går jag in i vecka 12.

Dagarna går upp och ner, mår ju bättre än innan men inte ”som vanligt” vilket jag är irriterad över. Vissa dagar, som senaste tre är jag grymt trött. Just nu sitter jag och gäspar så att ögonen sprutar.

Men jag börjar faktiskt bli glad när jag tänker på den 22:a juni…

Vecka 11 (10+6) - Clementin

Barnet
Nu kallas den lilla för foster i medicinska termer. Det mest kritiska utvecklingsstadiet är över. Fostret har lika stor kropp som huvud. Vid födseln är huvudet en fjärdedel av kroppens längd. Ansiktet är tydligt, utseendet formas och naglarna börjar växa fram. Fostret kan röra på sig. Fostret är ungefär lika stor som en normalstor clementin. Längd huvud till stjärt 48 mm.

Visst hade det varit fräckt om man hade kunnat få se? Haft en egen ULmaskin hemma? Eller en liten kamera inne i magen så man hade kunnat få se allt det här fantastiska växa fram.

Mamma
Det är fortfarande för tidigt för att du ska känna fostret röra sig men du kan känna din livmoder precis ovanför ditt blygdben. En del gravida blir mindre illamående efter elva veckor. Nu börjar också blodmängden i din kropp att öka. En del känner svag värk i nedre delen av revbenen. Det är helt normalt.

När du är gravid behöver du mer kalk och järn än vanligt. Kalk eller kalcium behövs för utvecklingen av barnets benstomme och tänder. Järn är viktigt för blodbildningens skull, både för dig och för barnet. Framförallt behöver du extra järn under graviditetens sista hälft. Prata med din barnmorska.

Jag kommer definitivt behöva järn sedan, BM sa att jag kunde börja med det redan i vecka 18. Har fortfarande tabletter kvar hemma sedan förra gången.

Pappa/partner
Många säger att de har mindre behov av att vara sociala under graviditeten. Graviditeten blir allt viktigare och man kan känna sig asocial. Det är betydelsefullt att ni pratar med varandra. På så sätt får du reda på hur din partner tänker kring graviditeten och du kan berätta hur du känner. Utgå ifrån varandras behov och frågor.

Ja, jag åker allra helst hem direkt efter jobbet. Måste få äta. Gosa med Liten. Vila. Bara få känna det som att att "ja, jag klarade en dag till"! Jag är "safe" för idag.

Dagisplats

Så är det äntligen klart med dagisplats till Liten. Och det var en stor lättnad när vi fick beskedet att vi fått en plats där vi önskade. Här har varit stora problem då man saknat många platser och det har diskuterats livligt mellan olika mer eller mindre bra förslag.

Dagiset ligger nära hemmet, vilket innebär att Liten nog kommer att få fortsätta med 15timmars dagis när Knodden är född. Jag tror att det är bäst för honom. Han får komma ut, leka med andra barn och fortsätta med sin vardag. Jag känner att de första 2-3 månaderna kommer att vara riktigt krävande tills vi har kommit i någorlunda rutin med ny bebis.

Risken är att det kommer att bli stressigt att rusa fram och tillbaka för att hämta och lämna, men jag tror att det kommer att vara värt det.

Våra kattungar

Nu har den sista kattungen flyttat hemifrån. Jag måste ju erkänna att det var otroligt skönt. Nu ska ordningen återställas här hemma. Stackars hankatten A, vi har knappt sett röken av honom, han vill inte vara inne något alls med oss. Det blev i och för sig något bättre sedan bröderna flyttade för två veckor sedan, men inte alls som innan.

Stackarn har försökt hävda sin ställning och fräst till ungarna för att de ska flytta på sig från matskålarna när han ska äta, men de har fullständigt ignorerat honom. Undergrävt hans auktoritet fullständigt.

Det är ju stor skillnad mellan att ha en kattunge och tre. Innan lät det som vi hade tre elefanter på övervåningen och då vägde de knappt ett kilo var. Sista två veckorna har varit väldigt stillsamma, även fast kattmamman X gärna lekt med lilltjejen.

Men nu, nu var de bara två.

Jag lever igen!

Även om jag stundtals är mycket trött och kan känna mig illamående så mår jag faktiskt bättre. Men jag är otålig och har svårt att nöja mig med de små förbättringarna, jag vill må precis som innan.

Men jag måste påminna mig om att jag mår bra. Idag är det andra dagen utan mina sea-band. Men jag dricker fortfarande inget te på morgonen. Jag kan duscha utan att må illa. Jag behöver inte lägga mig i soffan och knapra kex direkt på morgonen. Jag blir inte illamående direkt när jag vaknar (av hunger). Jag kissar inte mycket på dagen, desto mer på natten.

Jag småäter vid regelbundna tider. Men jag klarar mig faktiskt längre utan mat nu, än tidigare. Men ibland går det åt skogen och då blir jag som en furie. Gnällig, tjurig, arg för minsta lilla. Då gäller det bara för sambon att bita ihop, ge mig mat, och vänta fem minuter.... ;-)

Te

Jag älskar te. Jag måste alltid ha min kopp te på morgonen annars blir jag inte människa. När jag jobbade natt för en himla massa år sedan, så kunde jag inte äta middag när jag vaknade, för det var min "morgon" och jag ville ha te.

Nu klarar jag inte av te. Då blir jag illamående. Och precis som förra graviditeten så fullkomligt älskar jag ett stort glas apelsinjuice med fruktkött och många isbitar, ett måste varje morgon.

Nu är det tvärtom. För att bli människa måste jag låta bli mitt te. Och har så gjort nu i närmare en månad.

Graviditetsvecka 10 (9+6)

Barnet
Alla anlag till organ är i princip klara. Ett känsligt utvecklings-stadium har passerats. Nu ska den lilla mest koncentrera sig på att växa och mogna. Längd huvud till stjärt 37 mm.

Coolt när man tittar på min lilla gadget till höger, för varje vecka ser det mer och mer ut som ett litet barn.

Vi har diskuterat möjligheten att göra nupp, men vi har valt bort det. Vi vet inte vad vi skulle göra med informationen. Om vi var tvungna att ta ett beslut. Vi välkomnar det barn som är oss till skänks.

Mamma
Brösten fortsätter att växa och det kan vara bra att börja använda en stöd-bh. Din livmoder har växt. Risken för missfall är större under de första tolv veckorna, men oroa dig inte, det är inget du kan påverka. Lev sunt, ät bra, rör på dig och sov när du är trött.

Mina bröst har inte växt något, inte vad jag har märkt iaf. Förra gången hade jag ju värk i brösten, nu kan jag bara känna lite spänningar och ilningar ibland. Kan det bero på att jag ammade fortfarande när jag blev gravid?

Kärlek

Jag älskar att bara titta på Liten. Att studera hans ansiktsuttryck, hans leende, hans lek...

Och fortfarande snörps det åt i hjärtat. Mitt barn. Jag har faktiskt ett barn. Vi lyckades.

Den bästa känslan av alla.

BM-besök vecka 10 - Inskrivning

Då var det dags för inskrivningen. Tyvärr var min bm sjuk så jag fick en annan bm - jag tror att det är samma som vi hade förra året när vår bm var sjuk då. Då tycket jag hon var väldigt opersonlig, men jag tyckte hon var helt ok nu, även om jag nog inte öppnade mig för henne på samma sätt.

Det känns inte som det var två år sedan sist. Jag minns ju allting och känner mig definitivt erfaren... Vi gick igenom min hälsa, min familjs ev sjukdomar osv. Nej jag röker inte, nej jag dricker inte... Har aldrig gjort abort, och aldrig testat droger.

Totalt är det två färre besök som omföderska. Ett av besöken som är indragna är läkarbesöket, och därmed får jag heller inget VUL. Det känns konstigt att behöva vänta till vecka 16, men jag är ändå lite mer coolare än förra graviditeten då jag ville ha bekräftat från allt och alla att jag verkligen VAR gravid. Nu känns det som att har testet visat att jag är det, då är jag väl det.

Måste komma ihåg att lämna urinprov i vecka 20 på nästa besök. Det fanns spår av äggvita så de vill kolla igen. UL är också inbokat redan, i mitten på januari.

Blodtryck: 120/70
Blodsocker: 4,4
Blodvärde: 127

Gräl igen

Så var vi där igen. Vi bråkade om mat igen.

Jag tände på alla cylindrar, slängde filten, som jag höll på att vika, på honom. Gormade och skrek. Den utlösande faktorn var att sambon sa "att du borde försöka lite åtminstone vad gäller mat".

Försöka? Lite? Åtminstone?

Nästan varje dag har varit en ren och skär plåga. Första målet är att ta sig genom jobbet (och även lyckas uträtt något), nästa mål är att Liten ska läggas så jag kan få ta hand om mig själv. Sista målet, det är att jag själv får gå och lägga mig. När jag sover så mår jag bra. Inget illamående. Bara jag och jag får vila.

Däremellan har vi det här med mat. Och dofter. Hur får man i sig mat när hela kroppen vill kräkas? När jag hela tiden måste känna i tanken på en maträtt, om jag kan klara av att äta den, innan vi bestämmer oss för att tillaga den?

Och jag som ändå är stolt över att det blivit bättre. Häromdagen åt jag både stekt karré och pommes - och tyckte det var det godaste jag ätit på länge! Men i söndags blev det bakslag, kunde inte få i mig vare sig potatis eller kyckling.

Varför möts jag av noll förstående? Av en man som bara tycker att jag är gnällig och som inte försöker?

Graviditetsvecka 9 (8+6)

Barnet
Embryot börjar likna en människa. Käkarna är färdiga, munhåla och näsa förenas. Öron och näsa syns och ansiktet börjar se riktigt mänskligt ut. Halsen utvecklas. Fötterna är cirka två millimeter. Embryot blir mänskligare på flera sätt då det utvecklar känsel och reagerar på beröring. Det kan även få hicka. Svansen försvinner nu. Längd huvud till stjärt 27 mm.

Precis vad jag själv har reagerat på, enligt min lilla gadget till höger. Den liknar inte längre en sjöhäst, utan faktiskt ett litet litet barn.

Flicka eller pojke
Varje cell i vår kropp innehåller en särskild genetisk kod uppbyggd av 46 kromosomer. Vi får hälften från mamma och hälften från pappa. De första 22 kromosomparen bestämmer psykiska och fysiska drag hos barnet. Det sista paret bestämmer könet. XY-kromosomer blir en kille, XX blir en tjej. Mamman kan bara ge X-kromosomer. Det är alltså pappan som bestämmer könet på barnet. Om fostret är en pojke utsätts det för en extrem påverkan på ”grundmallen”. Den naturliga gången är alltså att det blir en tjej. Om fostret ska bli en pojke utsätts det även för en enorm dos manligt könshormon. Det sker den här veckan.

Oj. Så nu har det alltså skett. En hon eller en han. Både jag och sambon tänker på det som en lillebror. Om det blir en kille blir vi inte alls förvånade. Men en tjej... Rent spontant, jag som alltid ville ha (bara) tjejer när jag var yngre, kan nu "bara" tänka mig en kille. Av den enkla anledningen till att jag kan det här med killar nu! Det känns främmande med en tjej konstigt nog. Fast ärligt talat. Vi bryr oss inte om könet. Inte på riktigt. Vi vill ha ett friskt barn med alla sina kroppsdelar i behållning. Det är viktigast. Därför, när Liten föddes, tog det flera minuter innan vi ens kollade under filten...

Mamma
Många kvinnor börjar oroa sig vid den här tiden. Man oroar sig för missfall, för hur barnet blir, förhållandet, viktökning, jobbet med mera. Många funderar också på om de verkligen vill ha barn, även om det var planerat. Det är fullt naturligt. Huden börjar förändras och rynkor slätas ut. Dela gärna med dig av alla dessa tankar till din partner så bibehålles närheten och han/hon blir mer delaktig i dina upplevelser. Ditt tandkött blir mjukare och du kan märka att du blöder vid tandborstning. Det är viktigt att du sköter din munhygien under resten av graviditeten. Prata med en tandläkare om du känner dig osäker på hur du ska göra.

Orolig? Det har jag varit hela tiden... På allt. Och inget.

Mer levande än död

Sista dagarna har jag känt en stor förändring. Jag är mindre trött (även om jag ff är trött) och illamåendet har minskat. Jag känner mig levande!

Däremot kan jag får kortare perioder där jag bara mår superskit, men de går fort över, oftast med lite mat. Dessutom har jag börjat kunna äta "normal" mat igen. Idag åt jag till och med lunch SAMTIDIGT som mina kollegor. Innan har jag smitit ut efter dem, eftersom jag bara petat i maten och undrat om jag ska spy.

Slutat amma

Jag har nog slutat amma nu.

Det har kommit gradvis. Liten har varit glad och skrattat när jag tagit fram brösten vid läggningen, men sedan inte sugit så mycket. Istället en kväll när jag knäppt upp så la han sig om halsen på mig och kramades istället. En sådan där trött, gosig kram. Och där låg han kvar.

Sedan har det varit lite si och så. Jag har dessutom tyckt att det varit väldigt obehagligt, samtidigt som jag mått pest och varit trött. Men sedan en vecka tillbaka så har jag inte ammat alls. Istället så jag och Liten suttit i soffan i hans rum och gosat. Han ligger mot min bröstkorg, ibland med ryggen emot, ibland på mage. Ibland sjunger jag lite vaggvisor för honom, och det är så skönt att bara sitta där.

Och det känns bra. Jag har ammat honom i nästan 1½ år, och det rätta ögonblicket har kommit för att sluta. Det blev ett ömsesidigt beslut, som känns bra. Han verkar inte sakna det alls, och det är inga problem att lägga honom efteråt heller. Framför allt känns det skönt att jag inte slutat av den anledningen att jag ska ha ett barn till.

Stunden vi har är helt underbar. Varje kväll så försöker jag bevara känslan och tänker för mig själv, att det här ska jag minnas. Och den här stunden vill jag ha med Liten även när Liten 2.0 tittat ut.

Vecka 8 (7+6) - Krusbär

Barnet
Embryot är ungefär lika stort som ett krusbär. Nu ser man tår och fingrar tydligare. Hjärt-konstruktionen är utvecklad. I ansiktet kan man se överläppen, nästippen och ögonlocken. Bröstkorgen växer och sträcker ut embryot. Man kan redan nu mäta viss aktivitet i hjärnan. Armbågarna och knälederna utvecklas och armarna blir längre. Längd huvud till stjärt 19 mm.

Mamma
Många gravida börjar känna avsmak för viss mat, tobak och alkohol. Håret kan kännas mer svårskött än vanligt. Vissa kvinnor upplever att de får tjockare och blankare hår under graviditeten. Ökade flytningar är vanligt. Det är helt normalt så länge det inte kliar eller gör ont. Om du får blödningar bör du kontakta din barnmorska. Ofta är det inget farligt men kan vara en förvarning om missfall. På grund av den förändrade hormonbalansen i din kropp kan du få akne. Dina kläder kan kännas trånga. Livmodern har vuxit från storleken på ett päron till en grapefrukt ungefär. Den värker likt mensvärk då den växer och tar plats. Nu är det dags för första besöket hos barnmorskan.

Det börjar kännas som om illamåendet börjar ge med sig. Åtminstone har det förbättrats avsevärt. Akne har jag, men kläderna är ok än så länge. Fast jag känner ju att det har växt där inne, och det syns också om jag är naken. När det gäller maten har jag till och med kunnat äta stekt mat igen.

BM-besök vecka 8

Fick träffa min underbara bm igen! Hon kommer ihåg oss från förra gången, dvs inte bara vilka vi var, utan hur vi kände och tänkte då. Hon har alltid varit intresserad av hur vi mår och våra funderingar. Det var skönt att få prata av sig lite.

Hon frågade naturligtvis om vi bestämt oss för att behålla det eller ej. För mig är det inget alternativ. Sedan kan jag tycka så in i norden att jag inte vill ha barn nu redan igen, men att ta bort det för min egen bekvämlighets skull, det existerar inte. Och vi vill ju ha fler barn.

Fan Liten tog över 4 år att få, kostade skjortan i både cash, blod och tårar. Och nålstick. Har tagit över 100 sprutor (själv) i min mage… För att inte tala om alla nålar med akupunkturen. Hur många behandlingar kan jag ha gjort? Sista omgången gjorde jag 2 i veckan, i nog 5 veckor. Säg att jag har gjort 20-25 behandlingar totalt med akupunktur – 30-40 nålar varje gång! Snacka om schweizerost! :-D

Med varför i helvete hoppar jag inte jämfota av lycka?!

Mitt prio 1 är nu att bli av med illamåendet och få tillbaka orken. Sedan har jag 7 mån på mig att förbereda mig. Även om det känns konstigt nu, så är jag ju inte dummare än att jag vet att jag kommer ta till mig barnet när det väl kommer, och jag kommer fixa nätter med amning. Men det känns tungt nu. Jävla illamående och jävla hormoner.

BM påpekade så korrekt att jag är en kontrollfreak, och det här har jag inte haft kontroll över, vilket kan påverka mitt kaos i tankarna. Fröra gången hade jag flera år på mig att förbereda mig, nu... nu klassas jag varken som barnlös eller infertil - nu är jag en sådan där, som blir på smällen hur lätt som helst.

Men när jag tänker på bebisen, så är det ändå med kärlek. När jag funderar på hur den kan se ut när den är 19 mm lång. Hur det såg ut på VULet i vecka 12 med Liten, den där lille sprattelgubben i min mage. Nu finns det en till. En lillebror eller lillasyster. Tyvärr får nog mitt allmäntillstånd mig att tänka mer negativt än positivt just nu. Och det är bra att ha det i åtanke.

Suktar efter kärlek

Hela min kropp skriker efter kärlek och ömhet. Vill bli omhändertagen och bortskämd. Älskad. Kurra ihop i famnen och bara vara.

Hormoner?!

Känner mig bättre

Igår kände jag faktiskt en förändring när jag kom hem - jag var inte lika trött som jag varit sista två veckorna, då jag emellanåt kommit hem mer död än levande. Trots att jag mått piss hela dagen och bara längtat hem, så kändes det rätt ok faktiskt på kvällen.

Men jag klarar inte av att diskutera mat, jag kan inte ens tänka på mat utan att jag känner klumpen i halsen.

Jag äter hela tiden. Konstant. Ett kex här. Ett plommon där. vindruvor. Godis. Youghurt. I måndags gjorde jag misstaget att inte äta innan jag gick och la mig. Jag vaknade vid halv två och var vrålhungrig. Dock däremot utan att må illa. Jag misstänker att det var nog även därför jag mådde så dåligt igår, framför allt under morgonen och förmiddagen.

Jag glömde mina seaband idag också när jag åkte till jobbet, men tog på dem direkt när jag kom hem. Jag känner mig mycket bättre idag. Imorses testade jag även en ny metod. Eftersom jag inte kan äta något i sängen (Liten sover jämte och blir i så fall väckt) så la jag mig på soffan framför tv:n och käkade digestive kex. Sedan duschade jag - och bara hälften så mycket frukost som innan (och då hade jag redan skurit ner). Sedan åt jag ytterligare en smörgås vid halv tio, en vid halv tolv och däremellan en massa annat. På eftermiddagen har jag inte alls samma behov av att äta utan där har det räckt (efter lunchen vid ett) med lite frukt eller hårt godis som jag kan suga på.

Trött på det här

Jag är så trött på att må dåligt, trött på att må illa. Jag småäter hela tiden, testar ständigt nya metoder för att minska illamåendet. Kan inte påstå att jag lyckas. Mestadeles sitter jag här vid min dator och tycker synd om mig. Har jävligt svårt att koncentrera mig men jag kämpar verkligen. Irriterande nog har jag glömt mina seaband hemma både idag och igår.

Vecka 7 (6+6)

Barnet
Embryot kan nu röra sig lite. Det växer fort. Ögonen kan urskiljas som fördjupningar. Händer och fötter ser ut som små paddlar. Handled skapas och framtarmen utvecklas till magsäck. Hjärnan börjar dela sig i två hjärnhalvor. Embryot har en svans. Hjärtat slår och höger och vänster kammare bildas. Blodet strömmar fritt mellan hjärtats fyra rum. Längd huvud till stjärt 13 mm.

Mamma
Brösten börjar bli större och det kan bildas små upphöjningar runt bröstvårtan. Din matsmältning fungerar långsammare nu vilket kan göra att du får gaser, obehaglig mättnadskänsla eller är känslig för beröring av magen. Den känns ofta spänd långt efter du ätit färdigt. Många gravida börjar även känna yrsel när de står upp en längre tid. Börjar tröttheten påverka ditt liv? Försök varva ned och sov så mycket du kan.

Det är en del skillnader mot förra gången. Om jag nu minns rätt. Men jag hade gaser då, men inte nu. Jag mår mer illa än nu. Och förra gången märkte jag knappt av någon trötthet, nu kan jag vara helt klubbad. En hel del finnar har jag fått också, i ansikte, öra, skuldra, lår...

Pappa/partner
Kanske är kvinnan mycket trött. Framöver kan tröttheten vara så stor att hon kan ha svårt att komma ur sängen över huvud taget. Försök att underlätta för din partner så hon får sova ut på helger eller när ni har möjlighet. Boka inte in allt för många aktiviteter.

Hmmm, har du läst här älskling?

Helgen

Under helgen hade vi sambons föräldrar på besök. Jag fasade lite för detta, eftersom jag mår så dåligt, är trött och inte på det bästa humöret. Men det gick väl hyfsat, speciellt med tanke på att jag under lördagen framför allt kände mig lite bättre än på länge.

Jag åkte in till stan och fixade lite ärenden medan farmor var barnvakt. Åt en varm korv som gjorde gott i magen. Bestämde mig äntligen för ett par bågar till mina glasögon! Även om det var svårt att välja så känns det faktiskt rätt nu. Min syster hjälpte mig i fredags och vännen T i onsdags. Köpte varma vantar och en halsduk till Liten.

På kvällen åkte Liten och jag till kyrkogården, som vi brukar. Fast denna gång åkte vi när det var mörkt. Litens dåliga mamma hade glömt filt, ficklampa och hade varken reflexer eller reflexväst! Men det var så vackert på kyrkogården med alla tända ljus och alla människor med eftertanke, att jag snyftade flera gånger. Vi letade upp vår speciella plats i minneslunden och la ner en risbukett med röda rosor och tände ett ljus till min farfar. För exakt två år sedan stod jag där med min syster och undrade om jag var gravid... Viskade till farfar att Liten ska bli storebror. Det kändes bra.

Att jag sedan inte drack alkohol varken på fredag eller lördagkvällen, förklarade vi för mina svärföräldrar att jag inte ville dricka eftersom Liten var sjuk (natten till fredag vaknade han en gång i timmen och var alldeles förtvivlad). Fast på lördagen tog jag vin i ett glas för syns skull som jag sedan hällde ut när de inte såg. Däremot får jag ju erkänna att jag tog två klunkar eller tre. Det var jävligt gott och inget jag oroar mig för. Men det räcker.

Vi ska vänta med att berätta till jul.

Tredagarsfeber

Liten har haft feber i två dagar (tors och fre). Nu idag har jag sett vad det var. Han har fått prickar över hela kroppen, så det måste bara vara tredagarsfeber. Igår var han helt omöjlig och hur kinkig som helst. Ingenting passade, inget dög.

Tredje gången han har varit sjuk.

Berättat för syrran!

Tidigare idag var min syster på besök med sina två busfrön. Berättade för henne att hon skulle bli moster igen! Hon blev glad och gratulerade. Berättade för henne om hur jag kände och mådde. Det var skönt att kunna få prata med henne om det här.

Dock hävdade hon att det enda som är bra med två barn är att de har varandra... ;-) Hon som alltid peppat och varit så förnuftig, jag hade hoppats på lite bättre peptalk!

Så nu frågar jag er - ni som har två barn. Är det bara jobbigt? Vad är för och nackdelar med att ha två år emellan istället för tre? Kommer jag att gå hemma i höst och gråta för att jag inte fixar detta? Inte får sova, inte får någon hjälp?

Synundersökning

Jag fick ju höra när jag var gravid att om man är närsynt så ska man vänta med att byta glasögon - 80% får synförändringar med hormonerna. Och jag var i stort behov då att byta ut de gamla. Så jag väntade. Sedan fick jag höra att förändringarna kvarstår så länge man ammar. Och man skulle helst vänta 6 mån efter man slutat amma innan man göra en synundersökning.

Men jag insåg att jag fixar inte detta i två år till. Jag måste ha nya glas nu. Och det känns som att det nu är minst hormonpåverkan i kroppen (dvs att det blir mer och mer) så jag tog tag i saken och bokad en tid. Har varit där i veckan och fick med mig fem bågar hem. Jag HATAR att köpa nya glasögon. Jag tycker det är skitsvårt. Och inte EN ENDA gång har jag provat dem här hemma. Jag har inte orkat. Jag har varit som död
när jag kommit hem och inte orkat bry mig. Och idag ska de tillbaka...

Morgongräl

Sambon föreslog mat ikväll när hans föräldrar kommer. Stekt kött. "Jag får se om jag kan äta det", svarade jag då. Bara tanken får det att gå runt i magen på mig.

Sambon blir skitsur och börjar gå igång med att "ska det vara så här igen" och börjar gnälla över hur jobbigt HAN tyckte detta var förra graviditeten. Detta med att jag mår illa över den mesta maten och är gnällig över den.

Jag å min sida tänker på alla cylindrar. Jag blir asförbannad. Så HAN tycker att detta är jobbigt? Då kan han ta mig fan vara gravid nästa gång så får han se hur jävla roligt det är. Att sitta här och försöka jobba medan man bara mår piss. Att hela tiden rapa luft och fundera på hur man gör om man ska spy här på kontoret. Eller hur jag går ut och äter lunch efter alla andra för jag inte litar på mig själv?

Aldrig mer postafen

Åkte hem igår eftermiddag. Sov 1½ timme i soffan. Somnade sedan ytterligare någon timme på kvällen. Gick och la mig vid 21 och sov till 7.

Jag var helt klubbad, ville bara vara ifred och sova.

Dessutom hade Liten feber igår, nästan 40 grader. Han har varit feberfri inatt men vaknat en gång i timmen och gallskrikit. Det är skitjobbigt när jag inte kan förstå vart han har ont. Funderade på om han hade fått blåsor i munnen, men nu på morgonen verkar det varken vara blåsor, halsen eller öronen.

Men aldrig mer postafen. Nu sitter jag här med min band och ingefärste. Och en ask gröna vindruvor. Mår lite illa, men bättre än på flera dagar. Däremot känner jag mig trött och lite handlingsförlamad. Trögstartad. Och vi som har så mycket att göra på jobbet nu.

Zzzzzzzzz

Jag är så trött. Jag sover ruskigt dåligt om nätterna, vaknar ofta. Får ingen bra sömn. Detta i kombination med postafen har gett mig en rejäl klubbning. Fryser och mår inte alls bra. Måste åka hem och sova.

Däremot mår jag inte illa...

Åtgärder mot illamåendet

Igår testade jag banden, de verkade fungera rätt ok. Jag kände mig pigg och hyfsad igår kväll, att vännen T med dotter var och hälsade på gjorde nog sitt också.

Men jag fryser och mår illa nu, så jag har ändå testat en postafen, så får vi ser hur det går.

Samma nu som förr

Satt och läste lite hur det var för två år sedan, med tanke på mina osorterade tankar. Hittade flera inlägg som likaväl kunde vara skrivna av mig idag. Framför allt detta.

Men samtidigt så upptäcker jag också att jag fysiskt sett mår samma. Illamåendet, sover dåligt på nätterna, matproblematiken, kissandet och att känna sig rejält vissen. Likaså det här med apatin, orkeslösheten och de negativa tankarna.

Apoteket

Ska åka förbi apoteket efter jobbet och köpa åksjukeband och postafen. Jag behöver vara allert på jobbet, så jag tänkte testa.

Hörde att man blir trött av postafen, så det vet jag inte om jag vågar ta.

Urk

Sitter nu med mitt te med ingefära och citron. Samma paket som jag köpte när jag väntade Liten. Testade det i söndags, det gjorde underverk!

Sambon stekte köttfärs igår och gjorde köttfärssås. Storkok. Hela kvällen. Fy fan så äckligt det luktar när man steker köttfärs. Jag fick rusa från köket och upp på andra våning - sambon fick ta över matning av Litens gröt... Nu stinker det i hela huset och i alla mina kläder. Alltså, jag sitter här på jobbet och känner denna hemska doft.

Dessutom vaknade jag med en liten förkylning, så jag är frusen, ont i halsen och lite täppt. Inte så farligt egentligen, men allt tillsammans plus ett jävla humör gör mig inte till en rolig människa just nu.

Jag har tokmycket att göra på jobbet nu, där jag även måste använda fantasin och min så kallade kreativitet. Det är jättesvårt när jag nu har noll lust med något och jag blir än mer stressad - och än mer apatisk. Men när jag väl kommer in i en arbetsuppgift ordentligt, då glömmer jag faktiskt bort hur jag mår. Vilket är skönt.

Problemet är bara att jag är så jädrans trögstartad på morgonen.

Vecka 6 (5+6)

Barnet
När embryot är så här litet mäter man oftast längden mellan huvud och stjärt då benen är svåra att mäta. Nu är bildandet av organ i full gång. Lever, lungor, bukspottkörtel och sköldkörteln står på tur att bli till. Hjärtat slår med en kammare. I ansiktet är munöppningen skapad och underkäken börjar ta form. Tarmsystemet bildas med framtarm, mittarm och baktarm. Navelsträngen utvecklas. Små knoppar till armar och ben börjar utformas. Längd huvud till stjärt 7 mm.

7mm var vår lille böna förra gången vid den här tiden vill jag minnas, då vi var på SU och gjorde VUL. Konstigt egentligen, vilket bra omhändertagande man hade då. Nu får jag inget vet om bebisen innan vecka 18. Då är vi ju nästan halvvägs. Och tänk om det är två???

Mamma
Många gravida kvinnor känner av halsbränna, förstoppning eller trötthet. Hormonella förändringar gör att du får mer genomblödning i kroppen vilket kan leda till att slidan kan få en rödlila färg. Din livmoder börjar växa.
Risken för missfall är större under de första tolv veckorna. Du kan inte själv påverka missfallsrisken så koncentrera dig istället på att leva sunt, äta bra, röra på dig och sov när du är trött.

Jag har hört att man inte kan påverka ett dugg, att få missfall eller ej. Å andra sidan tar jag väl hand om mig, annars blir jag bara mer illamående...

Hos barnmorskan/kontroller
Det är dags att boka tid hos barnmorskan. Första besöket sker någon gång mellan vecka åtta och tio. Om du vet att du är gravid kan det kännas långt dit.

Ska ringa i veckan...

Nu så känns det allt

Det började igår på eftermiddagen på jobbet. Då kom det där härliga illamåendet smygandes och jag tokåt läkerol, bilar med choklad och plommon.

Denna underbara blandning gjorde ju knappst saken bättre.

Idag på morgonen var det ändå rätt ok, men på eftermiddagen har jag varit som klubbad. Jättetrött och ingen ork alls. Har haft en jättemysig dag med Liten, då vi har gosat och busat massor. Sambon har varit iväg och dykt igen, så vi har varit för oss själva.

Osorterade tankar

Jag börjar vänja mig vid tanken att vi ska barn. I början av veckan var jag panikslagen och ville bara skrika ut ett "NEEEEEJ". Det är för tidigt. Jag vill vara mig lite först. Jag vill ha tresamheten lite till. Jag vill jobba.

Samtidigt så skäms jag i förväg. Ska mitt andra barn läsa detta någon gång i framtiden och tro att han eller hon var mindre önskad? Så är ju faktiskt inte fallet. Det har inte med saken att göra, utan med tiden.

Jag har valt att försöka sortera mina tankar i huvudet istället för att blogga rätt ut. Jag tror att en del skulle ta illa upp. Barnlöshets-Astillbe skulle definitivt gett mig en käftsmäll om hon kunde poppa upp här.

En del av min oro har säkert bottnat i att jag längre inte vet vem jag är. Innan var jag infertil. Barnlös. Bitter. Avundsjuk. Jag hade en enorm längtan som växte sig starkare och starkare. Dessa år har på något sätt antagit en form - Liten. När jag ser på honom ser jag vad vår längtan resulterade i. Han har på något sätt blivit representant för vår kamp. Men faktum är att vår kamp gäller inte bara honom, utan det gäller hans syskon, det gäller alla de barn vi aldrig fick. Men det är svårt att ställa om fokus.

Rädslan för kärlek. Ja faktiskt. Det är så många, löjliga kan tyckas, tankar som dyker upp i huvudet. Vi har ju det så bra vi tre nu. Kommer jag inte att kunna älska Liten lika mycket som innan, när jag får ett barn till? Jag vet ju att jag kommer att älska mitt nästa barn. Jag kan även förstå att detta är något jag inte kan komma att förstå innan jag är där. När Liten föddes, då visste jag inte vad det innbar att älska ett barn. Jag trodde jag älskade honom när han kom ut där, alldeles hal och varm. Men under tiden som har gått har jag häpnats av hur starkare kärleken blir hela tiden. Och jag antar att naturen har gjort det så att vi bara kan älska mer. Inte mindre. Inte mindre kärlek över till de stora barnen. Inte en viss storlek på kärlekskakan som ska räcka åt alla. Utan den växer den hela tiden. Med idag känns det ändå väldigt avlägset. Kan jag verkligen älska mer?

Vännen T sa något bra häromdagen. Att ett syskon är det bästa som jag kan ge Liten. Vilket faktiskt är sant. Jag försöker att tänka på det, för min hjärna vill nämligen ha det till att jag är elak mot Liten som ger honom ett syskon och därmed tar bort den fulla uppmärksamheten som han nu har från båda sina föräldrar. På sambons sida finns inga andra barn. Och iår är det hans föräldrars tur att ha oss över jul. Men jag insåg med glädje, att nästa gång vi firar jul hos dem, då är Liten inte längre själv. Och genom att det kommer vara två år mellan dem, kommer de att leka och vara tillsammans i många många år.

Jobbet. Fast jag vill gallskrika åt mig själv att "skit i jobbet" och ruska om mig rejält så kommer jag inte ifrån det. Jag trodde aldrig att det skulle vara så kul att komma tillbaka, med så mycket nya krafter och idéer. Så jag känner mig lite besviken att inte få fortsätta, och jag känner mig som jag sviker mina kollegor. Å andra sidan har jag alltid jobbat häcken av mig. Och vem har tackat mig för det?

Jag räknade ut att när Liten 2.0 (märks vad jag jobbar med?!) föds till sommaren så är det SEX år sedan vi började försöka få barn. Herrejävlar. Och jag är snart 34 år. Jag lät min kropp bestämma, och när jag läser det här som jag skrivit kan jag inte mer än hålla med att den gjorde rätt. Två barn på sex år.

Jag nämnde i början att vår kamp har på något sätt antagit en skepnad av Liten. När jag tänker på allt vi gjort så känns det som att vi gjorde det för honom. Men samtidigt när vi har köpt möbler etc så har det hela tiden funnits i bakhuvudet, att syskon också ska använda det här. Men så finns det vissa saker, som jag helt enkelt bara köpt till Liten. Därför känner jag ett behov att boa mig. Att förbereda detta nya barns ankomst. En simpel (kan tyckas) sak som dinglisen i vagnen. Nallespeldosan i sängen. Första kläderna på BB. Jag kan inte förklara hur, men det är viktigt för oss alla. Liten ska få ha sitt. Liten 2.0 ska få sina egna "längtans-saker". Och jag måste få köpa och längta och känna efter Liten 2.0.

Jag mår dåligt över att inte upp på väggarna lycklig över graviditeten. Men någonstans tror jag att jag målar upp värsta scenariot hela tiden. Som bara ältas hela tiden. Som tränger undan de fina känslorna. Men jag har börjat kolla in magar igen. Jag surfar efter mamma kläder. Så fort jag ser en nyfödd bebis så spritter det till av längtan. Jag kan återigen känna hur det känns att ha den där varma goa kroppen med uppdragna knän vilandes mot axeln.

Någonstans har jag också fått en bild av hur rent ut sagt jävligt det är att vara mammaledig med två barn. Alla säger det. Ett barn är rosenskimmer och lullull. Två barn är bara kaos, stress och ingen sömn. Därför längtar jag efter att få berätta för min syster. Hon är alltid så förnuftig och lyckas alltid smula ner andras sanningar. Och faktiskt så brukar hennes sanning stämma bättre överens med min verklighet än andras sanningar.

Det blev aldrig av

Det blev aldrig av att jag berättade för min syster idag.

För mycket folk på lunchen. Men jag har en ny möjlighet nästa vecka då hon kommer med sina killar på besök.

Jag behöver hennes handfasta råd och support...

Orättvisa

Det är orättvist att jag som inte ville bli gravid nu, blev det. Och både min vän och kollega fick missfall.

Ibland är det så jag skäms.

Att berätta eller ej...

Tre vänner vet nu om att vi ska ha barn igen. Det känns inte alls lika konstigt den här gången att berätta, eller jo, fast på ett annat sätt. Det är så tidigt så jag har inte fattat det själv än.

Det känns inte heller viktigt att hålla stenhårt på det här med tolv veckor. Jag vill bara att tiden ska gå så jag kan berätta för alla så jag får det gjort... Konstigt att resonera så?

Sambons pappa har drabbats av två hjärtattacker på kort tid. Vi har funderat på att berätta när de kommer och hälsa på nästa gång, för att de ska få något att se fram emot efter allt det jobbiga nu. Å andra sidan vet jag inte. Om det blir missfall? Då kommer det att bli tjat varje månad om vi har blivit gravida igen eller inte...

Till mina egna päron funderar jag på att vänta med till jul. Däremot tänkte jag berätta för min ena syster på fredag när vi träffas, hon fick veta sist förra gången, så det är inte mer än rätt att hon får veta först nu. Förra gången fick ju mina föräldrar och ena syster veta direkt, eftersom de visste att vi gjorde IVF.

BF

Beräknad dag för förlossningen är den 22 juni för Liten 2.0.

Redan i torsdags la jag upp min graviditetskalander på Familjeliv. Så säker var jag över utgången. Men jag blev förvånad att jag redan har klarat av 12% av graviditeten, utan att egentligen "göra" något.

Men det är kaos i mitt huvud.

Den 20 oktober 2006

Gårdagens datum har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Som en av mina bästa dagar.

Den 20 oktober 2006 hade vi återföring av en liten eskimå. Den första som tinades upp fick kasseras, men den andre klarade sig bra. Den klarade sig så bra att den resulterade i ett mirakel, i vår eskimåpojke Liten.

På kvällen var sambon och jag på fest. Som varade ända till morgonen. Det lustiga var att jag ville bara hem, jag ville inta horisontellt läge - embryot kanske kunde trilla ut! Nu vet jag att så inte är fallet men ändå. Och sambon drog ut på tiden för hemresan hela tiden, så vi var inte hemma förrän tidigt på morgonen. Men oj så kul vi hade!

Och nu sitter jag här, exakt två år senare. Gravid igen. Och visst är det häftigt värre.

Vecka 5 (4+6)

Jag tänkte börjar skriva i tid denna gång! ;-)

Barnet
Den lilla kallas nu för embryo. Den är bara någon millimeter lång och börjar utveckla lungor. Ryggmärgen som tills nu legat helt blottad ska stängas. Anlagen till armar och ben bildas. Även de första blodcellerna och blodkärlen blir till. Hjärtat är bildat i form av ett rör. Det börjar slå. Om åtta månader blir embryot en komplett människa.

När man ser på min lilla gadget till höger ser det ut som en söt liten sjöhäst.

Mamma
Nu är mensen försenad en vecka och kanske börjar du misstänka att du är gravid. Brösten kan vara lite förstorade, spänna och ömma lite. Du kan behöva kissa oftare än vanligt och du kan känna av värk som påminner om mensvärk. Många hormoner produceras vilket kan göra att du känner dig trött. Det är livmodern som växer. Så fort du misstänker graviditet kan du gå till apoteket och köpa ett graviditetstest.

Jag har känt oerhört lite sista 5 dagarna. Då var det mer av den varan dagarna före beräknad mens. Då hade jag fått fullt med finnar, sprang på toaletten hela tiden (urinet dessutom knallgult!), kände mig tröttare än vanligt på kvällen, ilningar i brösten, humörsvängningar och kraftig hunger. Nu är väl bara hunger det enda jag känner.

Illamående
Kanske mår du illa på morgonen. För vissa dröjer det ett par veckor till och många mår inte illa alls. Illamåendet kan bero på att kroppen producerar ett speciellt hormon under graviditeten som ökar upp till vecka 20. Stress och överbelastning på arbetet eller hemma påverkar också illamåendet. Läs mer om illamående genom att klicka på länkarna uppe till höger och vänster.

Jag mådde rätt illa med Liten, jag tror att det var typ runt vecka 8 till 12. Däremot kräktes jag ju aldrig förrän vecka 20! :-D Men det är nog dags att börja inhandla en stor påse med clementiner (det var nästan det enda jag åt för två år sedan!). Men än så länge mår jag finfint!

Tvillingar
Väntar du tvillingar kanske du känner av illamåendet mer än en som väntar ett barn. Du kan också vara tröttare och behöva kissa oftare.

Sambon sa det häromdagen när vi pratade om att vi ändå behöver köpa till en hel del saker, som en matstol till, syskonvagn, juniorsäng etc. Då utbrast sambon plötsligt "Tänk om det är två"! Sedan en djup suck. Men därefter ett kom ett leende "Men om det är två får jag vara hemma i ett helt år istället för sex månader"!

Pappa/partner
Nu kanske ni har börjat märka de första graviditetstecknen. Det kan till exempel vara ständig hunger, trötthet eller illamående. För många är illamåendet värst på morgonen och du kan hjälpa din partner genom att servera exempelvis te och någon skorpa innan hon kliver upp. Pröva er fram och se vad som fungerar. Det är inte alltid hon har svaret på olika frågor eftersom det här med graviditet kanske är nytt för er båda.

Illamåendet kan påverka er vardag och för att få det att fungera får du kanske ta ett större ansvar för kök och sophantering. Tänk på att laga mat som fungerar för din gravida partner. Vissa gravida står inte ut med lukten av exempelvis stekt mat, andra har svårt för fisk, ost eller att dricka mjölk som stått öppnad i kylskåpet en längre tid.

Jag hade jättesvårt för stekt mat och kyckling. Jag kunde bli illamående bara jag tänkte på det. Minns inte hur länge det satt i, men det var länge. Däremot var behovet av frukt stort!

Så mycket känslor

Först - tack för alla gratulationer! Ni är för söta!

För vilket mirakel det är! Så mycket som vi kämpade för Liten, all smärta, sorg, tårar och längtan. Och nu, helt oplanerat så händer detta!

Men jag kommer inte ifrån mina grubblerier. Jag trodde jag gjorde det enkelt för mig att låta kroppen bestämma. Vilket den direkt gjorde. Den tog vara på den superägglossningen som jag kände att jag hade. Men mina grubblerier finns kvar ändå.

Så närmaste tiden kommer nog bloggen ägnas åt att räta ut mina tankar. För det är kaos i mitt huvud. Glädje och panik. Hjärnan går på högvarv febrilt.

Själv känner jag inte av graviditeten ett skvatt. Hade lite värk i helgen, speciellt om jag ansträngde mig. Var extremt trött i lördags och somnade en timme i soffan. Blir extremt hungrig när jag väl blir hungrig. Men sådant kan ju inträffa ändå.

Nu har jag åtta månader på mig att förbereda mig. Eller oss. På ett nytt längtansbarn.

Nästan som en vanlig morgon...

Vi ligger och gosar hela familjen i sängen en lång stund på morgonen.

Sambon frågar vad jag ligger och funderar på, svarar att jag tror jag har ett graviditetstest liggandes någonstans. Från oktober 2006 när vi blev gravida med Liten. Men bäst-före-datumet har kanske varit?

Börjar röja i garderoben, hittar det direkt i en låda. Ett fintest (CB) och två billigare varianter. CB:et är det enda som inte utgått än. Frågar sambon om jag ska testa.

Men han börjar se lite osäker ut, han är orolig att det gått för lite tid och menar att jag har gått fyra dagar över tiden innan. Fem dagar rättar jag honom, och påpekar att jag går aldrig över tiden om jag inte tagit hormoner i samband med IVF.

Jag går in på toaletten och Liten följer intresserat med. Jag vänder direkt på testet, när jag använt det, tänkte att vi kunde titta allihopa i sängen tillsammans. Men jag var inte tillräckligt snabb...

Går in till sambon, kryper ner i sängen och vänder det åt rätt håll. Tyvärr förstör Pappa stämningen genom att inte fatta hur man ser att det är positivt... ;-)

+

Ett plus är ju alltid ett plus, eller hur?! Två streck oavsett åt vilka håll, så är ju alltid två streck två streck! Jag var inte ett dugg förvånad, jag har ju "vetat" i tio dagar nu. Snarare en bekräftelse på att jag känner mig själv bra.

Det är ju rätt omtumlande faktiskt. För tre veckor sedan skulle vi vänta i ett år. Å andra sidan har vi sagt att vi inte ska skydda oss, händer det så händer det och det är lika fantastiskt när det kommer. Men att det skulle gå så fort... det trodde vi aldrig. Å andra sidan var magkänslan rätt som jag hade - att graviditeten med Liten har fått min kropp på rätt köl, även om jag kände mig för kaxig som kände så.

Vi har direkt börjat boa oss i tanken, även Pappa faktiskt. Vi pratar sängplatser, sängar, syskonvagnar, bilstolar, matstolar.

Det värsta av allt slängde Pappa ur sig redan på fredagkvällen. Arbetsnamnet - som han dessutom vill att Liten 2.0 ska heta på riktigt sedan. Tage.

Näver.

Jag bara vet...

Jag bara vet att det är så. Som jag tror. Jag vet inte vad jag känner. Jag tror att jag känner mer och mer glädje ju mer tiden går. Att börja gilla läget. Att släppa på egot som vill sova, jobba och dricka vin.

Så ikväll ska jag dela ett flaska gott rött vin med Pappa. Sedan är det slut med det igen.

Fortfarande ingen påhälsning

Somnade gott igår kväll. Naturligtvis har jag tänkt på möjligheten att vara gravid, konstant hela kvällen. Andades för Pappa om det, som ryckte på axlarna och hade inget att säga om det.*

"Det finns inget att diskutera än", svarade han. Mitt svar blev då att jag önskade att han blir en kvinna i sitt nästa liv - med mens OCH känslor. Och att någon svarade honom så. Han bara log...

Vaknade vid 3 av att Liten skrek. Lyfte upp honom, in till vår säng. Sedan kunde jag inte somna om, hade stundtals panik. Och dåligt samvete. Herregud, det här är för tidigt. Jag ville ju inte bli gravid nu. Om 6 månader eller ett år. Men inte nu. Jag vill ju njuta mer av Liten först. Hur kan jag älska ett annat barn när jag älskar honom så mycket? Kommer jag älska honom mindre för att jag får ett barn till som ska dela på mammas kärlek och uppmärksamhet?

Visst, låter säkert hur löjligt som helst, men inatt hade jag ont i bröstet och hjärtklappning.

Imorses sa Pappa att det ska bli kul med en lillebror...

* Varför ska bara jag gå runt, nervös och undra för? Vi är faktiskt två om det här.

Konstigt

Ingen mens än.

Ledsen

Jag känner mig så frukstansvärt ogravid. Och jag har alla tecken i magen på att mensen är på gång.

Jag är förvånad över min reaktion. Jag är så låg och ledsen. Vi som inte ens försökt och jag som inte ens ville. Nu vill jag bara åka hem och lägga mig ner och gråta.

Så ledsen så ledsen...

Till råga på allt spelas Robert Miles One & One just nu... får mig tillbaka till infertilitetens förbannade dagar...

Funderar mycket

Jag har bara den känslan att jag är gravid. Kan inte förklara varför. Det bara är så.

Det är det här med juicen. Och i fredags gnällde jag högt vid bordet på jobbet att kaffet smakade skit (inte någon sa ett ljud efteråt, och själv höll jag andan när jag insåg vad jag sagt), jag har humörsvängningar (jag har aldrig PMS), jag har småvärk till och från hela tiden. Jag känner mig väldigt trött på kvällarna och jag mår illa på morgonen efter jag ätit frukost.

Apropå det där med frukosten var det något jag glömt bort. Men när jag var gravid åt jag mindre till frukost, för att om jag var proppmätt kom illamåendet som ett brev på posten.

Jag har fått massor med finnar. Stora rejäla saker, men bara en i ansiktet. Resten sitter lite varstans. Var det inte så förra gången också? Jag brukar inte dras med mycket finnar.

En annan sak som är värt att notera är avsaknad av blödning. Innan vi blev gravid fick jag alltid en blödning en vecka före mens, som varade varje dag fram till just mensens utbrott. Något jag aldrig haft tidigare eller som utblev de månader vi inte hade fått till det i sänghalmen. En blödning som SU nonchalerade totalt.

Problemet är att jag inte vet vad jag känner över möjligheten.

Juice

Sedan i helgen tycker jag att det är så gott med ett stort glas fyllt med isbitar och apelsinjuice med fruktkött. Härom morgonen kom jag på att jag tyckte det var konstigt för det har jag inte gillat sedan… jag var gravid.

När jag fått Liten slutade jag med det, det var inte längre gott…

Irriterad

Sambon njuter av att vara hemma. Och drar fötterna efter sig. Jag stressade som en gris för att sköta hemmet och jobbet mellan varven. Och ändå tyckte han inte att jag gjorde nog då…

Pappa njuter av att leka med Liten. Och softa. Så när jag kommer hem ser det ut som fan. Redan på morgon springer jag runt och fixar med det ena och det tredje.

Jag tycker inte att det känns rätt mot mig. Han kan inte få bara det göttaste. Jag slet för att att båda vara en bra mamma till Liten, men också sköta hem och jobb – så att jag kunde vara iväg och fika heldagar. Jag höll ofta på till sent på kvällarna innan jag kunde sätta mig.

Han hinner inte bygga något med huset. Liten sover ändå tre timmar på dagen, städa kan man sköta när han är uppe. Om han inte hinner med att jobba på huset hemma nu, hur ska vi hinna något när vi båda jobbar till våren?

Jag har inga problem att hjälpa till hemma med olika saker efter jobbet. Men att komma hem och ställa sig och greja när han inte gjort något* under hela dagen, det klarar jag bara inte av.

Pappa är medveten om detta och har lovat skärpa sig. Det blev inte ens en diskussion senast om det. Men jag är likt förbannat frustrerad och vill ha rejäl ändring nu! Så imorses fick jag ett utbrott igen, det var inte meningen. Men jag såg framför mig att jag får städa hela helgen (när han är borta) istället för att göra sådant som JAG vill göra. T ex gräva i min trädgård. Hade han skött sina uppgifter hade det varit rent och snyggt hemma.

Basta!

* Ja, en del är väl fixat. Typ diskmaskin och lite vikt tvätt. Men det där gör ju jag på fem minuter…

Känner så in i Norden

Oj vad jag har känt massor. I torsdags hade jag värsta huggen (högt upp) i magen. Jag har haft känsloutbrott som jag inte haft sedan jag tog hormoner. Jag har varit trött. Jag har haft molvärk.

Men ändå är jag relativt kall. Vilket gör mig ledsen. Jag hade önskat att vår nästa göra-barn-resa skulle bli med glädje, förhoppningar och spänning. Istället går jag här som någon jäkla Jekyll&Hyde som inte kan bestämma mig för att om jag vill bli gravid eller inte. Det är dessutom en relativt skum känsla att jag dessutom tror att det är något jag har något att säga till om. Att någon står och skrattar åt mig och mina tanker med vetskapen att det aldrig mer kommer kunna bli ett barn i min mage.

Barnvaktandet

Det gick faktiskt över förväntan för Liten att bli barnvaktad av min syster. Nu är hon jättebra med barn, så det var jag inte orolig för. Utan läggningen.

Med vid kvart i nio fick jag sms om att han sov så gott, han hade bara gnällt lite först. Men hon satte sig jämte, smekte honom över pannan och han ville hålla henne i handen. Snart sov han så gott…

Och vi? Vi hade trevligt och var avslappande med situationen. Åkte hem vid midnatt och löste av syrran.

Vi har redan börjat planera för ett bio besök eller en middag ute på stan.

Combat - Tigermamma

Var idag ute och gick med Liten, när det var dags för den dagliga nu-är-det-dags-att-sova-middag-i-vagnen-promenaden. Vi har reagerat tidigare här på en äldre kvinna som går omkring med en sådan där hund som ser ut som en mördarmaskin. Jag är kass på hundraser och kan därför inte meddela vad. Men vit är den.

Vi mötte denna kvinna med hund, och jag ler och säger hej som brukligt (avskyr folk som inte hälsar när man möter dem på trottoaren). Men denna hund är väldigt nyfiken på vagnen och på den som ligger där i och sover och han sliter sig fram och nosar. Det hela är över på några korta sekunder, då kvinnan drar honom till sig. Men jag... Jag har förvandlats. Jag var beredd att både sparka och slänga mig om hundens hals för att rädda mitt barn. På en millisekund var hela jag skärpt och jag kände efteråt att jag hade inte varit handlingsförlamad om något hänt utan varit beredd och vetat precis vad jag skulle göra.

Intressant att det fortfarande finns saker kvar att upptäcka om mig som mamma. Värsta combat-morsan. En tiger som vaktar sitt barn. Thats me.

Pappa njuter

Pappa njuter verkligen av att vara hemma med Liten. Han älskar det stillsamma pappalivet, men har snart avverkat hälften av tiden, vilket han hade ångest för redan för en månad sedan. Men han har börjat bygga upp lite aktiviteter nu tillsammans med en annan pappaledig, vilket jag tycker är både kul och bra. Det är stimulans både för honom och Liten.

Och visst saknar jag lunket. Träffarna. Myset. Men jag saknar inte det monotona enformiga livet som blev ibland. Eller stressen för att hinna jobba, städa, ta hand om Liten och allt annat som var på tapeten.

Inte upp till mig längre…

Under värsta ägglossningen* lyckas vi faktiskt få till det. Inte av den anledningen, utan för att vi för en gångs skull tog oss tid för varandra.

Jag sa till Pappa att jag fortfarande kan bli med barn, att ägglossningen inte är förbi än. ”Det stör inte mig”, svarade han. ”Stör det dig?”, frågade han istället. ”Nej”, blev mitt svar.

Funderade mycket på det imorses. Det är nog så här jag vill ha det, mina grubblerier till trots. Nu överlåter jag beslutet till något annat, som jag inte kan påverka i större utsträckning. Nämligen min kropp. Händer det så händer det. Vi kommer bli lycklig och tacksamma över gåvan. Men om det dröjer några månader till så gör det inget.

Men vestibuliten är värre än på många år. Inte som när den var som värst, men inte långt därifrån. Det gör så in i helvete ont. Jag försöker att inte visa något för Pappa, på grund av flera orsaker. Jag trodde i min enfald att detta skulle bli bättre efter förlossningen. Det kan kanske vara att jag fortfarande ammar. Men jag måste backa tillbaka och se vad jag gjorde förra gången så att det förbättrades.

* Jag har aldrig känt av ägglossningen så mycket utan hormoner som jag gjort efter förlossningen.

Mörker

Jag har en mörk ”hemlighet”. Det är inget kriminellt jag har gjort eller utsatts för. Men något som funnits med mig i så många år.

Panikångest.

Mitt första minne är när jag är ganska liten. Uppskattningsvis 6-8 år gammal. Jag skriker eller gråter och min pappa kommer in i rummet. Jag tror även att jag är sjuk. Han frågar vad det är och jag försöker förklara vad som hände mig. Jag förklarar det som att det är som en massa människor som pratar högt och skriker på varandra. Och allt flöt bara ihop i ett och jag fick panik.

Jag har alltid varit rädd för att dö. Så in i helvete. Jag har haft perioder i mitt liv där jag har haft panikattacker varje natt. Där jag hyperventilerar och gråter hejdlöst.

Sista åren har jag varit mer avslappnad. Jag har varit helt uppslukad i barnlösheten och haft andra problem att fokusera all min kraft på. Men jag har känt det ett tag nu. Hur det kommer krypandes i kroppen, hur det mörka letar sig in i mina ådror och vandrar upp mot huvudet.

I somras var jag ute och åt med mammagruppen. Då kom den första attacken. Mitt under middagen, vid bordet med mammorna. Jag tror ingen märkte något. Men jag tappade all verklighetsnärvaro en kort stund och kämpade med mitt inre att fokusera på mammorna, samtalet och middagen och tvinga bort tankarna. Det snurrar till i skallen och för ett ögonblick tappar jag all känsla, all närvaro. Lyckas forcera iväg tankarna. Men jag vet att det bara läggs på hög för att sedan välla fram.

Jag har försökt lära Pappa hur han ska hjälpa mig. Men det går inte. För han vill alltid prata om det. Vill att jag ska säga VAD det är när attacken kommer. Men jag klarar inte det. Jag måste få prata om annat. Blir kramad. Bli tröstad. Jag vill inte prata om detta, vare sig under panik eller inte. Och under alla år har han inte lärt sig. Och eftersom jag helst inte pratar om det vet jag inte hur jag ska förbereda honom på det här nu heller.

Nu gör jag istället ett försök att samla mina tankar här istället. Så får vi se om jag kan få ut något av det.

Barnvakten fixad

Sambon och jag diskuterade. Och bestämde oss att fråga min syster ändå. Hon tackade ja. Känns helt ok faktiskt.

Grubblerier #6

Mage.

Men oj så jag sneglar på alla dessa underbara gravidmagar! Det har jag aldrig slutat göra, det tar mig tillbaka till våren 2007, när magen växte för fullt och jag bara älskade den. Varenda dag till förlossningen.

Så fort någon gnäller över att vara höggravid och vill ha ut ungen nu, suckar jag och får något drömskt i blicken. Jag som var livrädd att de skulle låta mig går 3 veckor över tiden, då vi bråkade om BF-datumet med UL-avdelningen, ville hellre inget annat än att just få gå över tiden.

Jag älskade min gravida mage. Jag hade gärna varit gravid i en två tre år.

Kan jag får bli det nästa gång?!

Babysim

För lite mer än en månad sedan påbörjade vi tredje kursen i babysimmet. Liten var som förbytt.

Från att ha varit kursens solstråle som plaskat och tokskrattat, och dessutom gladeligen slängt sig i vattnet och dykt mellan oss, så har liten blivit kinkig, trotsig , klamrar sig livrädd fast vid oss och vill helst inte alls bada. Detta uppdagades under tredje kursens första dag.

Eller bada gör han gärna. Men han gråter när han ska få balansring eller armringar. Han håller sig krampaktigt fast i oss när vi ska dyka och vill inte alls släppa.

Tur att Liten har så förnuftiga föräldrar. ;-) Vi har tagit det lugnt. Vissa saker har vi gjort trots hans protester (som armringar), för när han väl fått på dem och vant sig har han visat tecken på att lite skoj var det allt. Men när det gäller dyket har vi tagit några steg bakåt och gått tillbaka till det grundläggande dyket då vi själva för ner honom i vattnet och sedan mot oss. Och det har fungerat bra - inget spott och fräs eller protester.

Och nu har det betalat sig! Idag var han tokig i vattnet, men inte förrän på slutet. Vi testade att sätta honom uppe på kanten och han tyckte det var jätteskoj att få slänga sig ner i vattnet. Han var så ivrig att han slutade vänta på att vi räknat till tre. Vi testade sedan om han ville dyka mellan oss - vilket gick bra om han fick hålla i våra fingrar. Ett stort steg framåt!

Det kändes annars lite meningslöst att fortsätta kursen om det inte ger oss något. Men vi har sedan innan bestämt att vi ska fortsätta året ut, sedan får vi se. Om Liten fortsatt inte gillar det (igen) så hoppar vi av.

Men nu ser det ljust ut och för första gången på länge ser jag fram emot nästa söndag!

Äggtider

Har haft grym ägglossningsvärk idag. Känns bitterljuvt. Vet inte om jag ska släpa sambon i säng eller om vi ska vänta några dagar…

Vi pratade lite om det igår. Sambon menar nu att han gärna väntar ett år. Vi får väl se vad vi kommer fram till.

Bakslag med sovrutin

Nu har vi haft bakslag i två dagar. Förra natten vaknade Liten kl två. Inatt kl ett. Och sista nätterna har han varit orolig när jag har lagt honom. Så även inatt. Funderar på om vi gjort fel igen, han har ju nästan somnat vid bröstet på kvällarna. Och sista nätterna har han varit orolig på morgonen när han kommit in till oss, och tagit lång tid på sig att somna om. Legat och dragit mitt hår hårt så jag hållt på att bli tokig…

Inte kul när Liten vaknar kl 5 – somnar om vid 5:30 och en halvtimme senare ska jag gå upp. Jag är dödare än död när klockan ringer och jag somnar därför om och kommer oftast inte upp innan klockan är närmare sju.

Barnvaktsproblematik

Nästa helg är vi bjudna på fest, som vi tackat ja till.

Problemet är att vi har ingen barnvakt. Vi har några alternativ, men det känns svårt att överhuvudtaget ta beslutet att vara borta en kväll från vårt barn. Som ni säkert förstår är det första gången.

Vi är alltså oskulder på det här.

Senste kvällarna har varit jobbiga igen vid läggning. Att då lämna ifrån honom till någon annan och själv gå ut och roa sig känns allt annat än kul just nu. Får se hur vi gör.