Osorterade tankar

Jag börjar vänja mig vid tanken att vi ska barn. I början av veckan var jag panikslagen och ville bara skrika ut ett "NEEEEEJ". Det är för tidigt. Jag vill vara mig lite först. Jag vill ha tresamheten lite till. Jag vill jobba.

Samtidigt så skäms jag i förväg. Ska mitt andra barn läsa detta någon gång i framtiden och tro att han eller hon var mindre önskad? Så är ju faktiskt inte fallet. Det har inte med saken att göra, utan med tiden.

Jag har valt att försöka sortera mina tankar i huvudet istället för att blogga rätt ut. Jag tror att en del skulle ta illa upp. Barnlöshets-Astillbe skulle definitivt gett mig en käftsmäll om hon kunde poppa upp här.

En del av min oro har säkert bottnat i att jag längre inte vet vem jag är. Innan var jag infertil. Barnlös. Bitter. Avundsjuk. Jag hade en enorm längtan som växte sig starkare och starkare. Dessa år har på något sätt antagit en form - Liten. När jag ser på honom ser jag vad vår längtan resulterade i. Han har på något sätt blivit representant för vår kamp. Men faktum är att vår kamp gäller inte bara honom, utan det gäller hans syskon, det gäller alla de barn vi aldrig fick. Men det är svårt att ställa om fokus.

Rädslan för kärlek. Ja faktiskt. Det är så många, löjliga kan tyckas, tankar som dyker upp i huvudet. Vi har ju det så bra vi tre nu. Kommer jag inte att kunna älska Liten lika mycket som innan, när jag får ett barn till? Jag vet ju att jag kommer att älska mitt nästa barn. Jag kan även förstå att detta är något jag inte kan komma att förstå innan jag är där. När Liten föddes, då visste jag inte vad det innbar att älska ett barn. Jag trodde jag älskade honom när han kom ut där, alldeles hal och varm. Men under tiden som har gått har jag häpnats av hur starkare kärleken blir hela tiden. Och jag antar att naturen har gjort det så att vi bara kan älska mer. Inte mindre. Inte mindre kärlek över till de stora barnen. Inte en viss storlek på kärlekskakan som ska räcka åt alla. Utan den växer den hela tiden. Med idag känns det ändå väldigt avlägset. Kan jag verkligen älska mer?

Vännen T sa något bra häromdagen. Att ett syskon är det bästa som jag kan ge Liten. Vilket faktiskt är sant. Jag försöker att tänka på det, för min hjärna vill nämligen ha det till att jag är elak mot Liten som ger honom ett syskon och därmed tar bort den fulla uppmärksamheten som han nu har från båda sina föräldrar. På sambons sida finns inga andra barn. Och iår är det hans föräldrars tur att ha oss över jul. Men jag insåg med glädje, att nästa gång vi firar jul hos dem, då är Liten inte längre själv. Och genom att det kommer vara två år mellan dem, kommer de att leka och vara tillsammans i många många år.

Jobbet. Fast jag vill gallskrika åt mig själv att "skit i jobbet" och ruska om mig rejält så kommer jag inte ifrån det. Jag trodde aldrig att det skulle vara så kul att komma tillbaka, med så mycket nya krafter och idéer. Så jag känner mig lite besviken att inte få fortsätta, och jag känner mig som jag sviker mina kollegor. Å andra sidan har jag alltid jobbat häcken av mig. Och vem har tackat mig för det?

Jag räknade ut att när Liten 2.0 (märks vad jag jobbar med?!) föds till sommaren så är det SEX år sedan vi började försöka få barn. Herrejävlar. Och jag är snart 34 år. Jag lät min kropp bestämma, och när jag läser det här som jag skrivit kan jag inte mer än hålla med att den gjorde rätt. Två barn på sex år.

Jag nämnde i början att vår kamp har på något sätt antagit en skepnad av Liten. När jag tänker på allt vi gjort så känns det som att vi gjorde det för honom. Men samtidigt när vi har köpt möbler etc så har det hela tiden funnits i bakhuvudet, att syskon också ska använda det här. Men så finns det vissa saker, som jag helt enkelt bara köpt till Liten. Därför känner jag ett behov att boa mig. Att förbereda detta nya barns ankomst. En simpel (kan tyckas) sak som dinglisen i vagnen. Nallespeldosan i sängen. Första kläderna på BB. Jag kan inte förklara hur, men det är viktigt för oss alla. Liten ska få ha sitt. Liten 2.0 ska få sina egna "längtans-saker". Och jag måste få köpa och längta och känna efter Liten 2.0.

Jag mår dåligt över att inte upp på väggarna lycklig över graviditeten. Men någonstans tror jag att jag målar upp värsta scenariot hela tiden. Som bara ältas hela tiden. Som tränger undan de fina känslorna. Men jag har börjat kolla in magar igen. Jag surfar efter mamma kläder. Så fort jag ser en nyfödd bebis så spritter det till av längtan. Jag kan återigen känna hur det känns att ha den där varma goa kroppen med uppdragna knän vilandes mot axeln.

Någonstans har jag också fått en bild av hur rent ut sagt jävligt det är att vara mammaledig med två barn. Alla säger det. Ett barn är rosenskimmer och lullull. Två barn är bara kaos, stress och ingen sömn. Därför längtar jag efter att få berätta för min syster. Hon är alltid så förnuftig och lyckas alltid smula ner andras sanningar. Och faktiskt så brukar hennes sanning stämma bättre överens med min verklighet än andras sanningar.