Somnade gott igår kväll. Naturligtvis har jag tänkt på möjligheten att vara gravid, konstant hela kvällen. Andades för Pappa om det, som ryckte på axlarna och hade inget att säga om det.*
"Det finns inget att diskutera än", svarade han. Mitt svar blev då att jag önskade att han blir en kvinna i sitt nästa liv - med mens OCH känslor. Och att någon svarade honom så. Han bara log...
Vaknade vid 3 av att Liten skrek. Lyfte upp honom, in till vår säng. Sedan kunde jag inte somna om, hade stundtals panik. Och dåligt samvete. Herregud, det här är för tidigt. Jag ville ju inte bli gravid nu. Om 6 månader eller ett år. Men inte nu. Jag vill ju njuta mer av Liten först. Hur kan jag älska ett annat barn när jag älskar honom så mycket? Kommer jag älska honom mindre för att jag får ett barn till som ska dela på mammas kärlek och uppmärksamhet?
Visst, låter säkert hur löjligt som helst, men inatt hade jag ont i bröstet och hjärtklappning.
Imorses sa Pappa att det ska bli kul med en lillebror...
* Varför ska bara jag gå runt, nervös och undra för? Vi är faktiskt två om det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar