Vi åkte till mina föräldrar på kvällen, jag var spänd av förväntan. Sambon likaså tror jag.
Mamma och pappa blev överaskade att vi kom, vi dök väl upp närmare en timme efter syrran och hennes killar tror jag. Vi var tvungna att stanna i affären innan och köpa gröt, som jag inte hittade vart den fanns, ny affär...
Jag påtalade flera gånger att jag "kom med bullar", men min mamma förstod ingenting. Men pappa gjorde det tidigt, påstod han iaf senare. När jag hade hintat för femte gången eller så, så sa min pappa något om att "ja, du är väl gravid igen, annars kommer du ju inte med bullar".
Jag bekräftade och de blev väl glada. Ändå är jag besviken på deras reaktion. Jag hade förväntat mig lite mer jubel, spontana grattis osv. Efteråt när vi åkte hem så var både jag och sambon lite besvikna, vi hade hoppats på mer. Men det är väl som så att det bara är för oss själva som det är så himla fantastiskt. Både barnet i sig, men också att vi klarat det själva den här gången.
Min andra syster gjorde dock som man normalt brukar, slängde sig runt halsen och skrek grattis.
Samtidigt känns det som att jag och mamma fortsätter glida isär mer och mer. En mamma till en annan mammas första frågor brukar väl ändå avlösa varandra snabbare - hur det har varit, hur man mått osv.
Tyvärr kändes det som luften gick ur oss lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar