Sista föreläsningen på MVC idag.Föreläsningen handlade om Amning, BB-avdelningen, Kvinnan & Barnet.
Jag har ju läst ett häfte jag fick från barnmorskan angående amning, så det var inte så mycket nytt för mig. Sambon var med, så det var ändå bra att han fick höra hur det fungerar. Vad jag däremot inte visste var hur lätt det är att blockera utdrivningsreflexen - dvs att mjölken inte rinner till när det är dags för matning. Signalerna från hjärnan blir blockerade och då kommer ingen mjölk alls hur mycket man än gör allt annat rätt.
Eftersom jag är en stressad människa tog jag verkligen åt mig av detta. Jag vill verkligen amma och jag vill att det ska fungera jättebra mellan mig och bebisen. Så jag måste börja trappa ner sedan med arbetet så att jag känner mig utvilad inför förlossningen. Och sedan när den är över tänka på att inte stressa upp mig utan bara skapa en lugn och rofylld miljö hemma. Och den för oss alla tre.
Sambon var upprörd just över att det bara var fokus på kvinnan och barnet. Pappan nämndes bara i förbifarten. Och jag är helt enig. Där sitter vi 10 blivande mammor - alla utom en har med sig pappan. När man ändå lyckas få män intresserade av att gå på en föreläsnig om amning, då ska man utnyttja det på ett bättre sätt för att få pappan att känna sig delaktig och engagerad.
Även om pappan av naturliga skäl inte kan amma så finns det så mycket mer som han kan göra. Som vikten av att bebisen ligger hud mot hud mot honom. Att han kan hålla den på samma sätt som den ligger i famnen hos mamman, fast utan att amma. Om man behöver pumpa mjölk kan man ju frysa in den och använda den senare - vilket gör att pappan redan tidigt kan få vara med om att mata barnet med flaska. Att byta blöja är faktiskt mer än en hygienaktivitet. Även då skapar man band till barnet och det är intimt. Och även att hjälpa till mer än vanligt hemma.
Det kanske hade varit annorlunda om barnmorskan varit en man som höll i föreläsningen?
Om man ska få männen mer delaktiga måste vi släppa in dem. Vi kan inte stå och skrika efter jämställdhet sedan om vi samtidigt håller stenhårt på våra moderliga värderingar. Barnmorskan pratade nämligen om att hormonerna som utvecklas efter förlossningen kan göra det svårt för pappan att tränga sig emellan och ta över barnet. Att mamman helt enkelt inte släpper in pappan. Så hoppas jag verkligen inte att det blir för oss. Det ska vara vi tre tillsammans.
Samtidigt kan jag även känna mig väldigt trött på allas åsikter. Om hur det kommer att bli. Hur det kommer att kännas. Att andra hela tiden ska tala om för oss hur vi kommer att ha det och hur allt kommer att kännas. Sådant kan jag störa mig på.Som t ex när man åker utomlands. Och åker med några som redan varit på det stället - och så säger de att "vi ska gå dit och dit, och där kan man göra si och så, den stranden måste vi bara gå till" osv osv. Då blir jag lite störd - charmen med att själv få upptäcka saker försvinner. Och på något sätt försvinner då också mina förväntningar - de har blivit någon annans.
Jag har fått höra hela tiden hur hemsk en graviditet kan vara. Jag väntar fortfarande på att det ska bli jobbigt (förlåt alla ni som har det jobbigt, jag klankar absolut inte ner på er!). Folk talar om för mig hela tiden hur allt kommer att vara. Och då går jag och väntar på att det ska bli si eller så. Ringde min gravida kollega och frågade henne när hon blev så där dödstrött i början av graviditeten. Aldrig svarade hon då. Nähe, sa jag och fortsatte att vänta. Och det kom aldrig. Ringde och frågade när hon började spy. Jag har inte spytt säger hon. Nähe, säger jag och fortsätter vänta.
Nu sitter vi på föreläsningen och får återigen påprackat åsikter och en målad bild av verkligheten - "så här KOMMER det att bli för er". Alltså - vi kommer att byta blöjor konstant, jag kommer att amma konstant, jag kommer inte att duscha på en vecka, jag kommer inte att kunna lägga ifrån mig barnet en enda gång på hela dagen, jag kommer inte ens att få 10 minuter för mig själv på en dag.
Det går 1440 minuter på en dag. Nog fan ska jag väl få till 10 då?! Eller om jag bara hinner duscha en gång på en vecka är det 10 minuter av 10080 minuter.
Nåväl, det handlar inte egentligen om minutrarna. Utan att det ska vara en så negativ klang på allt. Framför allt kvinnor ska tala om hur jobbigt allt är. Betoningen ligger fel. Man kan betona mer av hur det kan vara, snarare än hur det blir.
Nu låter jag kanske jätteneggo över föreläsningen, men i det hela taget var det faktiskt ganska så bra. Speciellt när de väcker diskussionen hos en själv, då har de ju ändå lyckats med något. Och det var en hel del information ändå som var nyttig, framför allt angående amningen.
Oj så långt det blev...
6 kommentarer:
Hej! Kom in på din blogg av en slump och känner att jag måste kommentera ditt inlägg. Jag har inte barn själv, men min kusin, som står mig väldigt nära har en liten kille på 4 månader. Den här lilla killen är verkligen supersnäll, han gnäller aldrig, skriker aldrig och bara skrattar och ler hela tiden. Jag blir så glad för min kusins skull att hon fått en så snäll liten kille.
Men det jag blir så ledsen och arg över är alla andra mammor/kvinnor/äldre släktingar som hela tiden talar om för min kusin att hon minnsann inte vet hur det är att ha barn eftersom han är så snäll. Han är ju fortfarande ett litet barn. Ser på min älskade kusin hur ledsen hon blir, men hon är alldeles för snäll för att säga nåt.
Självklart är alla barn olika, de är ju individer. Precis som att alla förlossningar och graviditeter är olika.
Och så sist vill ja ge dig en stor kram och önska dig all lycka till med resten av graviditeten och förlossning och bebis.
Kram
Vi var på den kursen igår, det var ungefär samma som du skriver. Fast hon som hade kursen sa att många av oss kommer tänka att hon hade helt fel om det här med klurigheten i att amma, tiden för oss själva m.m. Vad hon ville förmedla var hur det kan vara om det blir riktigt riktigt jobbigt. Jag är nog mer inställd på att det kommer bli enkelt så jag kom på mig själv med att tänka att jag kanske borde ta till mig det där att det kan bli "pest".
Vad gäller det här med männen så har jag känt så på varje kurs att det är mest fokus på kvinnan. Jag tycker de hade kunnat komma med mer tips på hur man kan få mannen delaktig, nu tror jag inte vi kommer ha det problemet men ändå.
Jag fick rådet på BB att ta loss min bebis från bröstet efter tio minuter, för att inte riskera att få såriga bröstvårtor. Jag hade inte minsta tendens till det, men det var tydligen ett standardråd. Följden blev att den stackaren, som egentligen behövde en timme på sig att äta, inte hann bli mätt. Detta i kombination med andra felaktigheter från personalen gjorde att han blev jättesvag, så vi fick världens problem. Till slut bestämde jag mig för att hyra pump för att öka mängden och bara försöka föreställa mig och känna hur mjölken rann ner genom brösten och då löste det sig! Ammade i 1 1/2 år och hade massor av mjölk och fick trappa ner långsamt för att inte spricka.
Sandra - tack! Det är så skönt att få bekräftelse på det jag känner, ibland känns det som man är ensam om att tycka saker och ting. Jag hoppas din kusin står på sig och är stolt över sin underbara son och struntar i alla olycksfåglar.
Det har jag lärt mig att hantera nu med graviditeten - jag märker att folk gärna frågar "hur har du mått" och så vill de gotta sig i hur hemskt det har varit. Men jag bara ler och säger att det har varit fantastiskt bra! Vilket iofs kanske inte är helt sant - jag hade stor apati och oro i början - men i så fall måste jag ju berätta om ivf-köret och allt.
Nu måste jag hantera samma saker inför förlossningen och föräldraskapet - men där är det svårare eftersom jag inte vet alls hur det kommer att bli.
Kram!
Anna K - ja, det är väl så de vill förmedla, att vi inte ska tro att vi kan leva "normalt" och att vi verkligen ska ta oss tid med bebis. Och det kommer vi absolut att göra - men jag hoppas ju på lite mer glädje som innehåll än pust, suck, stön, bajsblöjor och spya... Det ska bli kul och jämföra lite sedan du och jag hur vi verkligen får det!
Det behövs definitivt mer fokus på mannen från början, vi kan ju inte lämna ute dem och sedan säga "var så god och kom in, nu kan vi vara tre". Nä, jag vill ha pappan delaktig från början. Nu har ju jag iofs fått göra mycket med IVF:en själv, men sambon har varit med på så mycket han kan, och alla bm-träffar utom en, samt alla UL.
annah - jag tror att man på något sätt vet bäst själv - precis som du skriver. Man måste bara våga lita på sin instinkt, men jag kan tro att det blir svårt ibland, att man känner sig lite tafatt på BB och kanske lyssnar för mycket på personalen istället för att känna själv. Å andra sidan, man kan ju ta fel beslut också, det vet man ju inte förrän sedan. Hoppas din amning går bra nu också!
När har du ditt snitt-datum?
Jag har en kompis som skall ha barn i juni som tyckte det var så skönt att höra att jag inte tyckte förlossningen var särskilt jobbig. Att det fanns NÅGON som inte bara skulle berätta om hur fruktansvärt allt kunde och förväntades vara.
Om det är något jag har lärt är det verkligen att allt är olika för alla, det går inte att generalisera.
Förövrigt, om nerverna knyter sig finns det oxytocin på nässpray du kan ta för att sätta i gång utdrivningsreflexen. (Jag visste inte om det innan, kanske du heller inte hunnit höra om det.) Bara vetskapen att sådant finns kan kanske vara lite lugnande.
Jag har fått snittdatum den 4 juni och jag är så glad, så glad!!! Mycket tidigare än jag vågat drömma om. Gick hemska 22 dagar över tiden första gången och blev igångsatt och har inte ork att gå en enda dag över den här gången och det behöver jag verkligen inte! Underbart!
När jag var på läkarbesök i förra veckan hade livmodertappen börjat mjuka upp sig (här i Frankrike gör man gynundersökning med koll av tappen VARJE månad fr.o.m. månad 4). Eftersom detta inte görs i Sverige har jag ingen aning om vad det betyder, om det faktiskt kan komma att starta av sig själv innan den 4 juni. Besöksdagen var mer än en månad före bf.
Blev lite inspirerad och funderade på om jag skulle sätta lite planer på hårt trädgårdsarbete i verket... Dessutom yppade sig ett tillfälle till lite privat mys, så sambon och jag passade på, när sonen inte ville "vila middag" med oss. Hehe, han skulle bara vetat...;-) Och sperma kan ju ha effekt, fast kanske inte redan i v 36, men vem vet? OM det startar av sig själv har jag alltid möjlighet till ett akut snitt. Allt är perfekt och jag mår jättebra!
Skicka en kommentar