Idag känns allt bara skit. Eller rättare sagt ikväll. Sambon var grinig och hade tagit med sig sina jobb-bekymmer hem och det gick ut över vår diskussion om fördelning av föräldraledighet. Som vi aldrig avslutade.
Jag blev sur och satte mig vid datorn. Ville gråta men kunde inte. Då satte katterna igång och bråkade något så grymt och då blev jag arg och särade på dem.* Då brast det bara för mig och jag stängde in mig och bara grät och grät. Efter en stund kom hankatten och ”pratade” med mig och hoppade upp i mitt knä och tröstade.
Jag är inte dummare än att jag fattar att hormonerna bidrar en hel del. Men allt känns bara så hopplöst just nu.
Jobbet som aldrig tar slut. Att vi inte får klart köket – förmodligen hinner bebisen komma innan. Barnkammaren som aldrig blir färdig. Jag behöver ha möbler till barnkammaren så jag kan börja lägga in bebisen saker efter att jag tvättat dem. Att graviditeten inte riktigt blev som jag drömt om – känns som om mitt och sambons förhållande har tagit stryk.** Att sambon inte bryr sig om att komma iväg någonstans innan bebisen kommer. Att han inte finner sin flickvän som en sexuell varelse.
Jag är i stort behov av kärlek och bekräftelse nu. Jag bara måste ha det. Men hur…? Sambon har varit extra gullig faktiskt sista tiden – förutom ikväll – men det känns inte som det räcker. Det känns som jag är helt torrlagd och bara måste ha massa KÄRLEK nu. Och att det händer saker samtidigt som stressnivån försvinner. Att tiden ska sluta gå så jävla fort.
Jag vill leva i min rosa fjantiga dröm där vi ler och är lyckliga. Med en touch av nyförälskelse. Min hemliga önskan hade varit att vi förlovade oss i sommar. Men det blir väl inget av det heller…
* Skulle man kunnat fråga hankatten A så skulle han säga att han busade. Frågar man honkatten X kommer hon svärandes tala om att hon inte hade någon lust att leka.
** Naiv som man är tror man att vi skall vara så där himlastormande kära och sitta med huvudena tätt ihop och prata om bebisen och längta. Istället stressar vi och irrar runt överallt.
1 kommentar:
Hormonerna gör mycket. Och man behöver verkligen extra mycket kärlek och bekräftelse som gravid. Pappan tyckte min mage var läskig genom hela graviditeten, så du kan ju gissa hur sexig man kände sig. Not. Inte vacker, inget alls. Den biten blev inte alls som jag tänkt mig, ligga nära med alla händerna på magen. Hände liksom inte.
Det är jättepåfrestande för de flesta samboförhållanden under en graviditet. Det är mer vanligt än ovanligt, om man säger så. You're not alone! Det är inte det där rosafluffiga man så gärna vill ha, där man gullar hela tiden och pratar och planerar i lugn och ro inför bebisleverans. De som har det, de är lyckligt förunnade, tror jag. Jag muckade ganska mycket med pappan för att få uppmärksamhet och bekräftelse, när jag tyckte att han öste för lite av den varan på mig. Ungefär på en femårings nivå.
Det lite sorgliga är att det oftast inte blir lättare efter bebisen kommit. Snarare tvärtom. Kanske är olika för många, men för oss var det jobbigt. Inte den första tiden, då är man ju inne i den rosafluffiga bebisbubblan. Men sen. Första året är ingen barnlek. Det är inte för intet många går skilda vägar då. Men klarar man det, då klarar man ALLT. Jag tror verkligen det.
Den ultimata lösningen heter kommunikation. Jag är övertygad. Säg vad du känner. Hela tiden. Han kan inte läsa dina tankar. Man tycker man är så tydlig, men det är man oftast inte. Här hemma jobbar jag fortfarande på att vara läbbigt övertydlig så pappan fattar. Oftast gör han inte det ändå :-) Ännu! Efter tre år ihop. Suck.
Ååå, jag önskar jag kunde hjälpa dig på något vis. Men det är ju bara ni som kan hjälpa varandra här. Det låter ändå som att ni älskar varandra och som att ni kommer att fixa det här. Fokusera på det positiva och prata med varandra - det kommer att ordna sig. Om inte annat så har man lättat lite på trycket.
(Uups, långt inlägg igen :-})
Skicka en kommentar